Jag fortsätter att beta av, annars blir det aldrig klart.

extAnnten

När jag skall äta, börjar jag alltid med det bästa. Mina smaklökar är på topp, jag är sugen och njuter hejdlöst oavsett om det är en lyxig smörsås tillredd på Fina Restaurangen, eller en bit av favoritgrönsaken till en vardagsmiddag.
Många är uppfostrade med att ”spara det bästa till sist”.
Varför då?
Tänk om sist aldrig kommer ???? Då missar man ju en helskottas massa njutning.
Kan appliceras på det mesta, inte bara mat …
Älskog, arbete, att unna sig något man längtar efter. Osv.

Korvaspappa:

Ja, ”sist” kommer ju på ett sätt aldrig, men på ett annat sätt alltid. Frågan är bara vad som blir sist. Tanken om att njuta så mycket som möjligt är ju tilltalande, men om man alltid börjar med det bästa slås hela belöningssystemet ut. Svaret finns i sista raden: ”att unna sig något man längtar efter”. Hur ska man hinna längta efter någonting att unna sig, om man alltid går direkt på det godaste?

Ni vet knepet med att hänga en morot i ett snöre framför en häst (eller möjligen en åsna), för att den ska gå framåt. Hästen (eller åsnan) vill alltså röra sig framåt för att den är sugen på moroten.

Det kan ju knappast vara en slump att man så sällan ser ryttare som hänger sin morot bakom hästen (alternativt åsnan).

Lisa är sjuk och jag jobbade sent så Sverker fick hämta Korvas på dagis idag. Hon blev lite förvånad, men accepterade snabbt läget. Jag ringde och förvarnade först att en vän skulle komma och hämta henne. ”Hon känner honom mycket väl” sa jag ”de bor ihop”.

Det fina var att personalen kände igen Sverker från när han brukade hämta Molly, när hon var liten och gick på samma dagis. Fint att historien upprepar sig.

Här har ni honom – hunken.

Och här från Sverkers mammas vernissage.

För närmare två månader sedan bad jag om små och tillsynes obetydliga saker att analysera, och lovade att ta itu med dem alla innan jag dör. Sen tog jag itu med en och lade därefter ned verksamheten tills vidare. Det var ett ganska överskådligt antal frågor som kom in, så jag har behållit de andra som en livförsäkring kan man säga.

Men jag tycker om att hålla vad jag lovar och vill därför fortsätta beta av redan nu. Det behöver inte nödvändigtvis betyda att min tid är kommen i och med det. Men det betyder att när tiden väl är kommen, kommer jag att ha frid i sinnet. Eller, när tiden väl är kommen kommer jag inte att ha någonting i sinnet, så det jag talar om är egentligen tiden strax före. Friden före den komna tiden.

Det blir korta och effektiva analyser, men jag förbehåller mig rätten att eventuellt, om andan faller på, gå tillbaka och göra en djupare analys av ett redan behandlat ämne. Vissa svar kommer att bli så korta och självklara att de kanske framstår som onödiga. I dessa fall är det ganska sannolikt att de faktiskt är det också – onödiga. Men det är också fullt möjligt att svaren bara är tillsynes obetydliga och att deras fulla betydelse blir uppenbar först vid en analys av själva svaret, men vi måste, av uppenbara skäl, sätta gränsen för analyserandet någonstans.

Maria

Hur kommer det sig att när man har gott om tid på sig så blir man alltid som mest försenad?

Korvaspappa:

Därför att man är så trygg i att man har gott om tid att man tror att man har gott om tid under en längre tid än man i själva verket har det. Gott om tid alltså.

Sven

Varför hasar folk med fötterna när de går i tofflor? De gör ju inte det när de går med vanliga skor…

Korvaspappa:

Det beror på att tofflor, till skillnad från vanliga skor, inte sitter fast i hälen.

anna
Förut brukade jag droppa funderingen ”Hette MacGyver Macgyver i förnamn, MacGyver i efternamn eller Mac Gyver (för och efternamn). Det blev alltid en riktig kluring för folk, men sen kom google och pajade allt. Jag tycker att du kan alaysera varför man aldrig riktigt tillfullo uppsakattar det man har förän det är borta. Applicerbart på vad som helst faktiskt.

Korvaspappa:

Därför att man inte tillfullo kan veta vad man har haft förrän det är borta. Den fulla uppskattningen kräver reflektion och reflektera kan man bara göra över saker som har hänt. Om man äter middag till exempel, kan man ju alltid hoppas och kanske anta att nästa tugga blir lika god som den förra, men man kan inte säkert veta förrän man har svalt den.

Alltid ett steg efter.

Två små minnesbilder från Blekinge.

Korvas bekantade sig med en katt ute på gården. Hon försökte först pussa katten och ville sedan ha med henne till en vattenpöl för att plaska. ”Komma tatt faska” sa hon och började gå mot vattenpölen. Efter några steg vände sig om för att se så att katten var med, och när hon upptäckte att så inte var fallet gick hon tillbaka och försökte samma sak igen. ”Komma tatt faska kåjas”. Till slut gav hon upp tanken om att plaska tillsammans med katten och plaskade lite själv istället, innan hon återgick till att försöka pussas med katten.

Senare inomhus på kökssoffan. ”Sona pappa” sa hon och ville att jag skulle låtsas sova, så att hon kunde väcka mig igen genom att kittla mig och sedan skratta åt hur jag vaknade förskräckt med ett ryck. Ett par gånger så. ”Killa pappa.” Sedan vände hon blicken mot sin smörgås på bordet.

”Killa mungås” sa hon och kittlade den skinkbeklädda knäckbrödsbiten.

Kanske är jag inte rustad för den nya tiden. Det kan vara så, eftersom jag får ett plötsligt lugn när bristen på täckning inte tillåter mig att ringa, sms:a, surfa, maila eller blogga. Men jag behöver den ursäkten, för att inte känna att jag borde. Kanske är det så med oss som är tillräckligt gamla för att ha upplevt ett någorlunda vuxet liv före mobiltelefonen och internet, men tillräckligt unga för att helt ha sugits in i beroendet. Vi som är mittemellan. De yngre har haft det i modersmjölken, eller i bröstmjölksersättningen för den delen, och de äldre har varit utan så länge att distansen kan hållas intakt.

Samtidigt är det fantastiskt. Jag älskar att det går att hitta information om vad som helst på nolltid, och att vem som helst kan göra sina tankar tillgängliga för halva världen, genom en enkel knapptryckning. Det är fascinerande.

Men det är ett liv utan lukter. Ettor och nollor luktar inte och utan lukter blir man nedstämd förr eller senare, det går inte att komma ifrån. Det är den absolut största anledningen till att hundar och katter inte befattar sig med datorer och mobiltelefoner – att det är ett liv utan lukter. De lever bland människor, men de har inte glömt bort att de är djur. Men det har vi.

Vi som är mittemellan.

Korvas håller till i blekinges djupa skogar, där hon bekantar sig med kusiner, djur och vattenpölar.

korvaspappan njuter av den nästintill obefintliga täckningen.

på återseende

I måndags hade vi vår vän Lina hemma på fika. Hon hade kakor med sig och så drack vi kaffe.

Förutom kakorna hade Lina sin lilla energiska hund Alva med sig, som Korvas väldigt gärna ville umgås med. Korvas var försiktig och gjorde först några tafatta försök att klappa henne och lade sig sedan nära och bara tittade. Efter ett tag fick hon för sig att hunden kanske helst ville bygga med lego. ”Giko” kallar hon det för. Så Korvas drog fram sin legoplatta och erbjöd försiktigt hunden en kloss. När Alva inte tog emot den prövade Korvas med en annan färg. Kanske skulle en röd kloss falla hunden i smaken. När hon inte tog emot den heller prövade Korvas med en gul och så vidare, men Alva var helt enkelt inte den sortens hund som tycker om att bygga med lego. Hon är för rastlös kan man tro, eller så är det typiskt hundar att inte gilla lego. Det kan man inte veta, om man aldrig har provat. Tanken har inte ens slagit mig. Jag har kliat dem bakom öronen och tagit ut dem på promenader, men jag har aldrig försökt med lego.

Helt fördomsfullt har jag bara förutsatt att det här med lego inte är någonting för hundar. Korvas förutsätter ingenting. Hon ville bli kompis med en hund och det var lika självklart att prova med lego som med klappar bakom öronen.

Med ett så öppet sinne finns det inga gränser och mycket talar för att många av hennes framtida vänner kommer att vara djur. Djur utan gränser.

Djur som gillar lego.

Det finns de som ser på tårar som ett tecken på svaghet. De tror att torra ögon är starkare än våta. Jag tror inte det. Jag tror att de är torrare – det är allt.

Varje morgon när jag lämnar Korvas på dagis känner jag skuld. Skuld över att jag lämnar henne. Men jag biter ihop och så fortsätter dagen. Och så känner jag skuld när jag hämtar henne. Skuld över att jag har varit ifrån henne en hel dag. När hon kommer springande och ropar ”pappa”, känner jag mig som en förrädare som har ett liv där inte hon är med.  

Idag hann jag knappt ut genom grindarna innan tårarna kom. Jag grät över att jag varje dag låter flera timmar av hennes liv glida mig ur händerna. Att jag lämnar bort en bit av mig själv – varje dag. ”Det är alltså så här det är att göra sig beroende av någon som man oundvikligen kommer att förlora”, tänkte jag.

Då ville jag vända och springa tillbaka. Jag ville hämta hem henne igen och borra in min näsa i hennes nacke och säga att ”från och med nu ska vi aldrig vara ifrån varandra du och jag”. Men det gjorde jag inte – jag gick iväg, precis som vanligt.

Skillnaden var bara att gatorna var suddiga.

Pappa ringde igår och frågade hur det var med mig. ”Jag blir orolig när det inte står något i bloggen” sa han. Det var fint, även om det är aningen speciellt att en blogg kan fungera på det sättet. Som en mätare på att man mår någorlunda bra, eller i alla fall är vid liv. ”Jag bloggar alltså lever jag.” Hur orolig ska pappa då inte ha varit för ett och ett halvt år sedan, när jag aldrig bloggade? En konstant gnagande oro för att jag var död.

Tänk noga igenom, alla ni som inte har någon blogg, vad ni utsätter era föräldrar för.

Dessa rader kan alltså ses som en försäkran om att jag lever även idag, för pappa och för alla andra som eventuellt undrar.

Men håller andan litegrann, det gör jag.  Jag sparar in på mina andetag till senare, när jag har fått lite bättre andedräkt, för just nu är den ganska unken. Bildligt talat alltså, även om min andedräkt just idag möjligen är lite unken även bokstavligt talat, som resultat av att Lisa och jag drack öl igår. Eller ja, egentligen enbart som resultat av att jag drack öl. Att det var i sällskap av Lisa påverkar ju knappast min andedräkt. Lisas eventuella unkenhet får hon redogöra för själv. Antingen här i kommentarerna eller på något annat lämpligt sätt. Eller kanske inte alls. Alla vill inte redogöra för sina andetag och det måste man respektera.

Vad som däremot är säkert är att det faktum att Lisa och jag träffades utanför hemmet igår, påverkar de bildliga andetagen positivt, vilket har lett till att de är mindre unkna idag än de var innan vi träffades igår. Så tänk på det när ni träffar människor som luktar illa.

Att bildligt talat kanske de luktar gott.

Ända sedan jag första gången byggde snökatter åt Korvas har hon infört det som krav, varje gång vi är ute. Att jag ska bygga snökatter. ”Tatt” säger hon och pekar på snön och förväntar sig att jag direkt ska skrida till verket. Spontant när man tänker på det så låter det ju inte som något problem precis och jag bygger mer än gärna katter åt min dotter, om det gör henne glad, men vad man lätt glömmer är att man är helt i händerna på vädret och kvaliteten på snön. Man kan inte bygga katter med pudersnö eller med snö som först har tinat och sedan frusit till igen. Ska man bygga katter av snö måste det vara kramsnö.

Korvas blir oerhört arg om jag inte bygger henne en katt och hon tar ingen som helst hänsyn till om snön råkar vara dålig just då. Snö som snö, tror jag att hon tänker. Förtvivlat har jag försökt förklara för henne att det inte går, genom att ta upp lite snö och försöka krama det till en boll bara för att demonstrera hur det faller som pulver till marken. Det hjälper inte. Hon undrar bara vad jag håller på med – varför jag ödslar tid på att hälla pulversnö till marken, istället för att bygga katter. ”Jag kan inte jobba med det här materialet”, säger jag åt henne, men det är som att tala till en vägg.

Då försöker jag desperat med att balansera iskockor på varandra och kallar det sedan för en katt, men det går hon inte på.  ”Två iskockor, utan öron och svans det är ingen katt. Tar han mig för en idiot?”, tänker hon.

Och så får hon något besviket i blicken när hon inser att hennes tidigare trollkarl till far, som på ett litet kick kunde förvandla snö till katter, har förlorat sina krafter. Allt han nu rör vid faller i bitar.

”Tatt” skriker hon igen, i en högre och mer förtvivlad ton.