”Min pappa”, säger Korvas till alla som råkar vara i närheten, när jag kommer för att hämta henne på dagis. ”MIN PAPPA” fortsätter hon några gånger till, efter att jag har lyft upp henne i famnen, för att försäkra sig om att alla verkligen har hört vems pappa de har att göra med. Jag passar på att pussa henne så mycket jag kan då, för hon är mer mottaglig för pussar där än i hemmet.

I fredags var det inte så kallt ute, så vi gick till en liten park för att leka en stund, innan vi gick hem. Vi kastade snöbollar och jag försökte pricka olika saker i naturen och varje gång jag träffade sa hon ”oj”, eller ”bokk”. Sen ville Korvas pröva, så jag kramade snöbollar och hon kastade iväg dem så att de landade ett par centimeter framför hennes tåspetsar. Man skulle kunna tro att hon i själva verket släppte dem till marken, men det var absolut frågan om kast, även om de var korta, för vid varje försök tycktes hon övertygad om att hon skulle träffa ett mål som låg säkert tjugo meter bort. Hon tvivlade inte en sekund på att hon skulle lyckas. Jag hade ju gjort det, så varför skulle inte hon kunna? Varje gång en snöboll landade vid hennes fötter ropade hon också ”oj” eller ”bokk”, och var inte alls missnöjd över sin insats. Och varför skulle hon vara det? Varför skulle ett kort kast vara sämre än ett långt?

Istället för att släpa ut elkatten i den blöta snön, som hon först insisterade på, byggde jag en liten kattfamilj av snö. Hon accepterade mina minst sagt ofullkomliga skapelser som om de vore livs levande katter, och eftersom de aldrig verkade bli mätta matade hon dem med snö, precis som jag nyss hade gjort, och sa ”namnam, namnam”. Skapelseprocessens roligaste moment att titta på, var när öronen sattes dit.

När hon började bli trött, satte hon sig på en bänk bredvid katterna och nu fick även elkatten sitta vid hennes sida. Då började Korvas gå igenom alla i sällskapets öron – de tre snökatternas, elkattens, hennes egna och mina. Sammanlagt tolv öron som alla måste pekas ut och nämnas vid namn. ”Öra, öra, öra, öra, öra, öra, öra, öra, öra, öra, öra, öra.”

Plötsligt kom en bekant gammal tant med sin hund förbi. En mycket vänlig dam, med kort minne, som alltid glömmer bort att vi har träffats tidigare. ”Vilken söt flicka” brukar hon säga, när jag har Korvas, men den här gången tyckte hon att katten var söt. Och även om jag var frestad att tro att hon syftade på någon av mina snökatter, så är jag tämligen säker på att det var elkatten hon pratade om. Korvas var naturligtvis mest fokuserad på hunden och sa först ”voff” och tittade sedan uppmanande på mig och sa ” pappa hätta”. Som om det var fritt fram för mig att bara gå och hämta hunden, bara för att hon ville ha den.

När damen hade gått, klappade Korvas med sin handskförsedda handflata på den snöslaskiga bänken, på platsen bredvid sig och sa ”pappa sitta här”. Jag skrapade bort det värsta slasket med foten och satte mig. Jag blev blöt och kall ganska omgående, men Korvas verkade så nöjd över att vi satt där tillsammans att jag inte ville resa på mig. Så satt vi där, nöjda och utan att säga ett knyst.

Korvas, elkatten och jag.

(Katten på bilden har ingenting med katten i historien att göra. Det är en rekonstruktion som gjordes dagen efter, då kameran inte var med vid det första tillfället. Korvas däremot har allt med historien att göra, även om hon här på bilden är en dag äldre än när historien utspelade sig. Och visst blir det lite kusligt, en krock i tid och rum, när man tänker på att katten på bilden är en dag yngre än den i historien. De tar liksom ut varandra, Korvas och katten, så att det blir som om historien aldrig hade ägt rum.

Ändå känns allt så verkligt.)

Vi skulle fixa pass åt Molly och Korvas idag. Molly och en vän åkte i förväg, Lisa kom från jobbet och Korvas och jag från dagis. Efter att vi hade hoppat av bussen, Korvas och jag, gick vi förbi en portal i anslutning till rådhuset. Korvas pekade på den och ropade förvånat ”Aaa”, och när jag själv tittade på den insåg jag att hon hade rätt – det var ett a, inget snack om saken.

Väl inne i på passexpeditionen, efter att vi hade väntat en kvart eller så, började Korvas plötsligt med sitt vansinnesskrik. Det ekade i hela lokalen och det var många människor där. Lisa hade inte kommit än och jag blev sådär fruktansvärt stressad som man kan bli i dessa situationer, när man vet att andra blir störda, men när ingenting av det man gör fungerar. Jag försökte hålla henne i famnen och lugna henne, men det gick inte. Hon sparkade och ormade sig som en vettvilling.

När Lisa kom efter vad som kändes som en evighet, men säkert bara var några minuter, gjorde hon ett försök men skriken fortsatte. När man är själv med sitt skrikiga barn är det okej, men när det sker på platser där man känner allas kritiska blickar och irritation blir det nästintill outhärdligt – panik i kroppen. Lisa stod med Korvas runt hörnet från mig, när jag plötsligt hörde hur hon pratade med någon, med ganska lugn men irriterad röst. Samtidigt som jag gick för att se efter vad som hände hörde jag hur rösterna blev mer irriterade och jag såg en man gå bort från Lisa och säga ”men plocka upp barnet!”.

”och du behöver inte lägga dig i”, svarade Lisa.

”Ja du verkar ju väldigt lugn”, sa mannen ironiskt. Och då brast det för mig, jag såg rött, och gick fram till honom och frågade vad FAN han höll på med. Jag var rasande inombords, av kombinationen stress och ilska, och stod väldigt nära honom. Hotfullt nära skulle jag nog ha beskrivit det som, om jag själv varit åskådare. Förmodligen upplevde han situationen som just hotfull och blev snabbt väldigt mild i tonen och berättade att han bara ville väl – han ville bara hjälpa till.

Jag kan inte redogöra exakt för vad jag sa, eftersom jag var oerhört upprörd, minst sagt, men jag berättade att han inte direkt hjälpte till när han kom och uttryckte sin irritation över skriken och uttryckte sina synpunkter på hur Lisa borde ha hanterat Korvas. Och jag frågade om han inte förstod hur fruktansvärt stressande situationen var som den var, utan att han lade sig i. Och jag frågade om han inte förstod att vi hade försökt lugna henne i famnen, men att det inte fungerade.

Det är en otroligt ovanlig situation för mig att vara sådär rasande arg på någon, i alla fall att visa det, men sånt där gör mig helt galen. Om han tyckte att skriken var jobbiga borde han ha förstått att det obehag han upplevde bara motsvarade en tusendel av den sprängande panikstress vi kände.

Jag kan inte berätta det här särskilt bra märker jag, jag är fortfarande lite uppskakad av händelsen.

Men det kanske blir en ny spännande historia att berätta senare i veckan, när Korvas och jag ska dit igen, för att göra ett nytt försök. För Molly gick det bättre, men att ta perfekta passfoton av småbarn är en historia för sig.

Vi var på middag hos Lisas pappa igår och Korvas var i sitt esse. Flera timmar efter läggdags sprang hon omkring, med outtröttlig energi, och skrattade och spexade. Allt bäddade för en riktigt grinig dag idag, men Korvas överraskade och var världens gladaste lilla barn hela dagen, sånär som på en skrikig kvart strax före läggdags.

Hon fick bada i baljan idag, medan jag duschade, och när vi var klara skrev jag ”Korvas” i imman på badrumsspegeln. Efteråt pekade jag på bokstäverna och hon kunde uttala och känna igen dem allihop!

Jag blev otroligt uppspelt och ville visa för Lisa att hon kunde. När jag försökte för någon vecka sedan då jag hade hört Korvas säga ”k” och ”o”, ville Korvas inte alls ställa upp, och jag vet att Lisa tvivlade och trodde att jag bara hade inbillat mig. Den här gången satte jag upp en post-it-lapp på kylen, på vilken jag skrev ”Korvas” och denna gång, till min stora lycka, var Korvas med på noterna. ”Gå, o, äj, ve, a, ess.” Och Lisa jublade, eller snarare skrek av förtjusning, för varje bokstav som Korvas uttalade. Efteråt sa Lisa, med ett stort stolt leende på läpparna, att vi direkt måste gå och köpa en bok med alfabetet åt Korvasson. Och det gjorde vi.

Vi valde noga bland alla böcker på Akademibokhandeln och letade efter en med fina, tydliga och roliga bokstäver. Vi var så fokuserade, båda Lisa och jag, på hur bokstäverna såg ut att vi inte alls läste innehållet, eller ens bokens titel. Lyckligtvis köpte vi två, för när vi kom hem upptäckte vi att den ena boken hette Lär dig engelska med Barbapappa. ”K” som i knife, ”o” som i owl, ”r” som i rainbow…

Ja, ni fattar…

Det råder inga tvivel om att det var en maktkamp som utspelade sig här i hemmet i torsdags. Korvas nya raseriskrik är en protest och ett test. En protest mot att hon inte kan bestämma precis allt. Förmodligen har det just slagit henne, att hon kan vilja någonting som hon inte får – att hennes önskan inte är lag. Och det är ett test för att se var gränserna går.

Allt var lugnt när vi kom hem från dagis, men jag hade bestämt mig för att hon skulle äta först, innan hon eventuellt skulle få titta på en film. Dels har hon ätit dåligt i ett par veckor nu och dels har hon uppvisat ett närmast narkomanliknande beteende inför sina filmer.

Hon gick direkt fram till TV:n och sa ”se, se” och började rota bland dvd-filmerna. ”Nej, du får äta först, sen kan vi titta”, sa jag. Då släppte det och ut kom ett raseriskrik som varade i ungefär en och en halv timme. Förra gången var jag gråtfärdig efter en kvart, men denna gång kände jag mig stark. Man ska ju välja sina strider heter det och denna storm kände jag att jag skulle orka rida ut, hur lång den än var. Nästan. Men jag var betydligt piggare än vanligt och orkade hålla mig lugn hela tiden.

När hon insåg att hon inte skulle få se på film, bytte hon föremål för striden. Plötsligt handlade den om att hon ville ha nappen. Den kunde hon absolut få, men varje gång jag gav den till henne spottade hon ut den och skrek ännu högre och pekade på den igen. Ett par gånger plockade jag upp den, men slutade snart, då hela poängen med spelet just var att jag skulle lyda hennes order att plocka upp den. ”Nappen ligger där, det är bara att ta upp den”, sa jag åt henne. Hon slet mig i handen och drog mig till platsen där nappen låg och skrek ”där, där”. ”Ja, det är bara att plocka upp den”, fortsatte jag.

Då gick striden över till tröjan, eller bodyn. Hon krängde sig ur den genom öppningen för halsen och skrek sedan ”töja, töja”. ”Vill du ha på dig tröjan”, frågade jag då. ”ja a a” svarade hon med stammande röst och rödgråtna ögon. Men så fort jag satte på henne tröjan började det om. Så då fick hon springa omkring och skrika med tröjan nere vid midjan. Mina kramar ville hon inte ha och sprattlade med kroppen och sparkade med benen, varje gång jag försökte.

Jag vet att jag kanske inte borde ha tagit den här bilden, mitt i stundens hetta, men jag kunde inte låta bli. Jag valde åtminstone ett ryggporträtt. I handen bär hon locket till en soptunna, vilket blev föremålet för nästa strid.

Fem minuter innan Lisa steg innanför dörren lugnade hon sig tvärt, var hur snäll som helst och betedde sig som om ingenting hade hänt. Hon åt upp sin kalla mat och sedan dansade vi alla tre till Håkan Hellström och Korvas sprang mellan oss och kramade våra ben.

Jag har skrivit om det här förut, jag vet det, men idag blev det så uppenbart, igen. Mitt mentala tillstånd är mätbart i hur observant jag är på allting runtomkring mig. Vissa dagar kliar jag mig i huvudet och tänker att jag nog aldrig kommer att kunna upptäcka någonting nytt. Om jag då ska skriva någonting måste jag pressa fram ett ämne och verkligen försöka tänka efter vad jag tycker, om det jag just pressat fram. Det liknar en känsla av att allt redan har hänt. Så fungerar en oinspirerad hjärna.

En inspirerad hjärna fungerar tvärtom. Plötsligt ser man tusen saker i sin omedelbara närhet, saker som var osynliga dagen innan, men som nu lyser lika klara som gatorna i Las Vegas. Om man inte visste bättre skulle man kunna tro att det nu plötsligt har börjat hända fler saker än vanligt, men så är det ju inte, även om resultatet blir detsamma. Den största stressen nu är att man vet att tillståndet inte är permanent och vill man dokumentera det man upplever, är det bråttom. För en snabb anteckning, som gömmer en hel fantastisk saga när man skriver ner den, kan mycket väl bara vara ett par torftiga stödord som man inte längre förstår, när man tittar på det nästa gång. Stressen man känner är positiv, därför att man är uppfylld av så många intryck, men det sker inte utan en viss panikkänsla över att man inte ska hinna ”fånga” allting. Och det gör man heller inte, det går inte.

Idag hade jag en helt fantastisk eftermiddag med Korvas. En eftermiddag fullproppad med upplevelser som jag inte ens hade upptäckt igår, om jag hade fått chansen.  Men visst, hon var extra underbar idag, det var hon. Tror jag.

Eller så var det bara att jag hade förmågan att se det.

Det är någonting visst med morgontimmarna. Egentligen skulle jag vilja styra mina arbetsdagar så att jag hade Korvas hemma till runt elva och hämta henne från dagis senare istället. De flesta dagar skulle jag kunna göra det, eftersom jag styr ganska mycket över min egen tid, men jag misstänker att det skulle göra Korvas dagar på dagis lite sämre. Förmodligen är hon som gladast på morgonen, även på dagis, och ju senare på dagen desto färre kamrater att leka med.

I morse lekte hon med pennor här hemma, eller kanske snarare med korkarna till pennorna. Hon har mer och mer gått över från att rita till att mest fokusera på korkarna. Och det här med att sätta på alla korkarna och stoppa tillbaka pennorna i fodralet är blott ett minne nu.

 Efter att ha ritat en liten stund satte hon korkarna på fingrarna och sprang fram till vår kära inneboende och sa ”fijt Sejke fijt”, vilket naturligtvis betydde ”fint Sverker fint”. Hon ville visa Sverker hur fin hon var med Korkarna på fingrarna. Hon vill ofta stämma av med Sverker när hon har gjort någonting – satt i ett hårspänne eller liknande, och det tycker jag är fint. Hur det kommer sig att Sverker var uppe vid denna tidiga tid är en helt annan historia.

Korvas pratar mycket nu, inte med den tydligaste artikulationen kanske, men orden är många. Och varje dag säger hon något som man inte visste att hon kunde. I morse hostade hon och sa sedan ”ja osta pappa”, vilket var nytt för mig. Däremot visste jag att hon kunde säga ost, för det säger hon gärna flera gånger om dagen – lika många gånger som hon är sugen på ost. ”Yst”, säger hon och pekar på kylen. Och får hon en liten macka äter hon bara upp osten och sen börjar det om. ”Yst, yst, yst”.

Hur som helst var det fina morgontimmar i morse och det var ett glatt litet barn som jag klädde på för att ta till dagis. Men så har jag också valt, för fridens skull, både Korvas och min, att tillmötesgå vissa av hennes krav.

Elkatten ska med, så är det bara.

Jag vet inte om Korvas saknar katten Ahlgren, eller om hon ens minns henne. Mycket talar för att hon inte gör det, eftersom det var ett halvår sedan hon flyttade härifrån, men i det undermedvetna ligger det nog kvar. Och att hon tycker om katter, den saken är klar. ”Tatt” säger hon om hon ser en katt, eller ”komma tatt”, om hon vill att katten ska komma till henne eller hon till katten.

För någon månad sedan fick Korvas en elkatt som substitut för Ahlgren, av en vän till familjen. En katt som går på batterier och som säger mjau lite då och då och som höjer och sänker ögonbrynen och vickar på öronen. Den kan göra ännu fler saker, som att kurra och öppna och stänga munnen och mycket annat. Men jag tänker inte gå igenom precis allting den där katten klarar av, därför att det här inlägget inte huvudsakligen handlar om elkatten och dess otaliga funktioner, utan om någonting helt annat. Men många är de, elkattens funktioner, så mycket kan jag säga.

Lyckligtvis har batterierna äntligen tagit slut så att jag kan slappna av. Den har gjort mig rädd ett par gånger den där katten, därför att den kan vara tyst i timmar för att sedan plötsligt jama när man minst anar det. Och oanade jamningar, i ett hem där inga levande katter bor, kan skrämma vettet ur vem som helst.

 Idag gav jag med mig och lät henne ta med elkatten till dagis. Igår fick hon inte det, vilket resulterade i vilda skrik och protester. Men jag tyckte att den var lite för stor och klumpig för att ta med och dessutom inte särskilt kramvänlig, eftersom den har en ganska hård stomme under sin päls, för att kunna utföra alla de tricks jag beskrev här ovan, plus alla de tricks jag lät bli att beskriva. Men det är inte min sak att avgöra vad Korvas finner kramvänligt och inte, utan hennes, och hon är mycket förtjust i den där katten. Och vid närmare eftertanke så har ju även riktiga katter en ganska hård stomme, så mina argument håller inte, det märker jag nu.

Igår kände jag hur som helst att jag var tvungen att hålla på min linje och inte ändra mig och ta med katten, eftersom det skulle ge signalerna att Korvas bara kan skrika så får hon som hon vill i alla fall. Men idag, med vetskapen om hur det kunde sluta om katten inte fick följa med, tillsammans med en känsla av att ”vad spelar det för roll att katten är stor?”, beslutade jag mig för att ta med den.

Nu har jag gjort det igen. Jag har dragit iväg med orden utan att närma mig någon poäng. I själva verket skulle det här inlägget komma att handla om katten på bilden här nedan, som Korvas jagade i en hel timme här ute på gården för några dagar sedan. ”Komma tatt” skrek hon och kunde inte för sitt liv begripa varför katten försvann iväg hela tiden.

Hade jag inte blivit tvungen att avbryta aktiviteten för att ge henne middag, är jag säker på att hon hade jagat katten än idag.

När allt känns trögt brukar jag gå till bildbiblioteket. Och nu gör det det – känns trögt alltså. Det känns ungefär som om det låg sirap under tangenterna. Sirap som har runnit ut ur huvudet, under ett par veckors tid, och lagt sig som en tjock seg madrass under tangenterna.

Och så hittade jag bilden här nedan och fick fina minnen. Inte bara det att bilden är fantastisk, därför att Korvassons pose är helt fenomenal, den påminner mig också om en tid när hon precis hade lärt sig att stå. Hon kunde stå i timmar på den där fåtöljen och bara titta ut genom fönstret. Jag tror att hon gjorde det mest för att hon kunde. Har man tillbringat hela sitt liv på alla fyra, eller på rumpa, mage eller rygg, måste det kännas rätt sensationellt att plötsligt kunna stå. Allt annat bleknar i jämförelse.

Det var den största sensationen sen hon lärde sig att snurra. Och snurrningen, vilken revolution! Helt plötsligt hade hon trehundrasextiograders uppsikt. Hon kunde snurra sig igenom hela dagar, för att ständigt uppdatera sig om vad som hände runt omkring henne. Precis som en radar.

Jag var beredd på det värsta när jag hämtade Korvas idag och stålsatte mig inför ett eventuellt skriktrauma. Men allt flöt på fint och hon blev glad och jag stannade en stund och pratade med personalen och tänkte att idag är en bra dag. Problemet uppstod när Korvas var tvungen att lämna tillbaka den nalle som hon krampaktigt höll under armen, som tillhörde dagiset. Då bröt helvetet lös, igen.

 Det är så fruktansvärt stressande att klä på ett barn som skriker så att det dånar i hela huset. Den enda tanken man har är att klara av det så fort som möjligt så att man bara kan försvinna ut. Men om det tar lång tid att klä på ett barn vinterkläderna i vanliga fall, så tar det en oändlighet när barnet sprattlar som en galning och ormar sig med hela kroppen. Nu tänkte jag att det skulle fortsätta som i fredags, med en dryg timmes gallskrik utan pauser och jag kände hur kraften bara rann ur mig, men den här gången lugnade hon sig faktiskt redan i barnvagnsrummet och vi fick en ganska fridfull promenad hemåt, i den kalla vintern.  

Det finns någonting uppfriskande med det här vädret, när allt blir kaos. Jag kan inte låta bli att tycka om det ganska mycket, även om jag fryser. När det finns någon yttre omständighet som är eländig är det lättare att känna sig mindre eländig själv. Jag tycker om att allting strular lite, att det inte är så perfekt. Man blir medveten om den enorma samhällsapparat som bara tuffar på varje dag, som man normalt inte tänker på. Den bara finns där, men man märker den först när den inte finns där. När tågen inte kommer eller när det blir strömavbrott. Eller när soporna inte längre försvinner från soprummet.

Vi har ett stort jättefint rum för sopsortering, ett rum som stundtals är rena skattkammaren. Nu kommer man knappt in i det. Ska man kasta glas-, plast- eller grovsopor, måste man nu åla sig förbi ett berg av stinkande påsar med hushållssopor (somliga av dessa har en gång varit vikta i perfekta trianglar). Varje gång jag ålar mig förbi där nu, fantiserar jag om hur många råttor som måste gömma sig därinne. Råttor som värmer sig och äter sopor som aldrig förr. Det måste vara rena rama julbordet för dem därinne, med fester som varar långt in på natten. Deras enda oro måste vara att de inte ska hinna äta upp allting, innan sopgubbarna kommer tillbaka. Tanken på alla dessa råttor får mig att gå på tå därinne.

Trots att det är rätt äckligt är till och med det ganska uppfriskande – en minikollaps i samhället. En funktion som slagits ut av vädret. Det är lite mäktigt – naturen är chefen.

Men bara ett litet, litet tag till kommer det vara uppfriskande, snart är det bara äckligt.

Man får ju höra ibland att man liknar andra människor. Ibland uppskattar man likheten och ibland inte. I mitt fall får jag ofta höra att jag liknar människor vars näsor är ganska karaktäristiska för deras utseende, varför jag misstänker att min näsa är karaktäristisk för mitt.

Ett par gånger har jag hört att jag liknar Vincent Gallo, senast i någon kommentar här på bloggen för en tid sedan. Vincent Gallo liknar jag gärna – han är hur grym som helst. Han är sådär grym att jag aldrig skulle påstå själv att jag liknar honom, men blir glad när andra gör det.

På facebook var det nyligen något tema där folk la upp sina lookalikes som profilbild, och där på min profil var det en bild på Vincent Gallo. Naturligtvis var det inte jag som la upp den. Dels därför att jag nästan aldrig är inne på facebook och dels därför att jag skulle tycka att det kändes lite skrytigt att lägga upp en bild på Vincent. Det var förstås Lisa som la upp bilden. Hon kapar inte bara bloggen ibland, utan även mitt stackars facebook-konto. Faktum är att jag aldrig har gjort en egen statusuppdatering, men ändå, som vore det trolleri, dyker det titt som tätt upp statusuppdateringar under mitt namn. Roligast var när ”jag” tackade i efterskott för de födelsedagsgratulationer jag hade fått.

Hur som helst, den ultimata bekräftelsen på att det faktiskt finns en likhet mellan Vincent och mig var det Korvas som stod för. När jag var borta och jobbade hade hon suttit och pillat vid datorn, tydligen. Förmodligen var hon ute efter att skrolla, för det tycker hon väldigt mycket om. I alla fall lyckades hon öppna mitt facebook-konto, varpå det dök upp en stor bild på Vincent Gallo och varpå Korvas utbrast:

”Pappa!”