Det är någonting visst med morgontimmarna. Egentligen skulle jag vilja styra mina arbetsdagar så att jag hade Korvas hemma till runt elva och hämta henne från dagis senare istället. De flesta dagar skulle jag kunna göra det, eftersom jag styr ganska mycket över min egen tid, men jag misstänker att det skulle göra Korvas dagar på dagis lite sämre. Förmodligen är hon som gladast på morgonen, även på dagis, och ju senare på dagen desto färre kamrater att leka med.

I morse lekte hon med pennor här hemma, eller kanske snarare med korkarna till pennorna. Hon har mer och mer gått över från att rita till att mest fokusera på korkarna. Och det här med att sätta på alla korkarna och stoppa tillbaka pennorna i fodralet är blott ett minne nu.

 Efter att ha ritat en liten stund satte hon korkarna på fingrarna och sprang fram till vår kära inneboende och sa ”fijt Sejke fijt”, vilket naturligtvis betydde ”fint Sverker fint”. Hon ville visa Sverker hur fin hon var med Korkarna på fingrarna. Hon vill ofta stämma av med Sverker när hon har gjort någonting – satt i ett hårspänne eller liknande, och det tycker jag är fint. Hur det kommer sig att Sverker var uppe vid denna tidiga tid är en helt annan historia.

Korvas pratar mycket nu, inte med den tydligaste artikulationen kanske, men orden är många. Och varje dag säger hon något som man inte visste att hon kunde. I morse hostade hon och sa sedan ”ja osta pappa”, vilket var nytt för mig. Däremot visste jag att hon kunde säga ost, för det säger hon gärna flera gånger om dagen – lika många gånger som hon är sugen på ost. ”Yst”, säger hon och pekar på kylen. Och får hon en liten macka äter hon bara upp osten och sen börjar det om. ”Yst, yst, yst”.

Hur som helst var det fina morgontimmar i morse och det var ett glatt litet barn som jag klädde på för att ta till dagis. Men så har jag också valt, för fridens skull, både Korvas och min, att tillmötesgå vissa av hennes krav.

Elkatten ska med, så är det bara.