Vilket vanebeteende det är att blogga. För varje dags bortavaro känns det trögare och trögare att komma igång igen. Och min fantastiska tjej som har hållit ställningen medan jag varit borta har pratat om Korvaspappas comeback. Vilken prestationsångest. En comeback låter storartat – någon som dundrar in med nya krafter och tar alla med storm. Inte någon trött typ med mörka ringar under ögonen som inte alls vet vad han ska skriva om.

I torsdags hade jag Korvasabstinens, efter tre dygn med bara några minuters umgänge. Jag blev klar tidigt med jobbet och skyndade till dagis vid ett för att hämta hem henne. Jag längtade efter att bara vara med henne, hålla henne i famnen och ta igen förlorad tid.

Och så var hon skitjobbig och det var inte alls mysigt. Efter ett par timmar kände jag att det skulle ha varit så mycket trevligare om jag hade låtit henne vara kvar på dagis och istället suttit i soffan och läst en bok. Hon skrek hela eftermiddagen till och från. Ett raseriskrik som hon började med för några dagar sedan, som hon tar till när hon inte får som hon vill och som är fullkomligt outhärdligt. Men det går inte att tillmötesgå henne heller, för hon verkar inte vilja någonting speciellt, bara trotsa och vara ursinnig. Hon stampar med fötterna i marken och slår sig själv på händerna och skriker.

Igår blev hon glad när jag kom till dagis för att hämta henne, ville upp i famnen och sa ”hem”. Men så fort jag skulle ta på henne kläderna började hon skrika. Hennes skrik ekade inne på dagiset och alla tittade och undrade hur det var fatt, där jag satt och svettades med ett gallskrikande, sprattlande barn i famnen och försökte tvinga på henne overallen. Så skrek hon hela vägen hem. Jag körde henne som en brandbil framför mig på gatan. Hon skrek i en timme och en kvart, utan en sekunds uppehåll. Hon skrek på både in- och utandning – sjuttiofem minuter av total tortyr. Jag var helt matt i kroppen och pendlade mellan att bara vilja falla ihop och gråta och att tänka hemska tankar om hur jag skulle få tyst på henne. För gott.

Hade Korvas varit någonting man köper – en apparat av något slag, hade jag gått tillbaka till butiken och sagt att den var trasig. ”Den här fungerar inte längre”, hade jag sagt. ”Den har laggat upp sig. Kan ni inte fixa den här så att den blir som den var förut, så vill jag ha en ny, eller pengarna tillbaka.”

Men nu är hon ingenting man köper – ingen apparat. Och förhoppningsvis är det här en övergående fas. Och även denna, upplaggade version av Korvas bjuder på fina stunder.

Här är en från idag.

Det var Sverkers matdag igår och som han förberedde. I flera timmar slet han som ett djur när han hackade och skalade rotfrukter för vad som skulle komma att bli en fantastisk pyttipanna för 37 personer. När han slet ute i köket såg jag i ögonvrån hur Molly smet in i ”hobbyrummet” och närmade sig Sverkers dator. Jag tänkte att det inte var min sak att ingripa även om jag kunde gissa vad som var på väg att ske.

Molly kom tillbaka in i köket med en nöjd min som genast fick Sverker införstådd med att hon hade för sig något fuffens.

-Vad har du gjort med min dator?, utropar Sverker i ett tamt försök att låta lite sträng på rösten.

-Ingenting, säger Molly lömskt, finurligt och glatt.

Sverker torkar händerna på närmaste handduk och tar sig bestämt fram till sin dator. Han tittar först på alla MSNchattar som är öppna om hon har skrivit något i hans namn. Snart går han in på sin Facebooksida och mycket riktigt (som jag hade listat ut för länge sen) så har Sverker blivit utsatt för en så kallad Facerape, som det så förkastligt kallas nuförtiden.

Idag var han inte på humör Sverker så han tog snabbt bort den statusuppdatering som Molly hade skrivit i hans namn, men det här var inte första gången han lämnat sin dator obevakad. Kanske allra roligast var den gången då vår förra inneboende Gustav slog till och skrev i Sverkers statusuppdatering: Ikväll ska jag RAGGA BRUDAR OCH DRICKA SPRIT!!!! Det ska bli as kul!!!

Nu ska man kanske känna Sverker för att förstå hur kul det faktiskt va, men kanske man får en liten känsla om man får läsa hans svar flera tummar upp och kommentarer senare: ”Eftersom som jag inte särskriver så borde det vara uppenbart för alla att jag har blivit utsatt för facerape,,,”

(I väntan på Korvaspappas comeback drar jag mig tillbaka nu och medans jag väntar på nästa inlägg ska jag uppdatera mig i hur det går för Kärlekskrank…)

Du känner till vädersituationen utanför ditt fönster. Kallt, snöigt, blött och jävligt. Det är ett väder som kräver sin man och ett par rejäla skor.

Molly arbetar inte så. Hon har ett par vita, eller snarare former known as vita, låga trasiga tygskor som hon har haft hela vintern. För kanske en månad sen gick vi ut för att utföra ett par nödvändiga klädinköp och då kan kan tycka att ett par skor står högt upp på prioriteringslistan. Det gjorde det, på min.

Det kompromissades en hel del, men vi kom faktiskt hem med ett par skor. Ett par vita låga tygskor, likadana som de former known as vita som hon redan har och använder. Till min stora fasa fortsätter hon använda de former known as vita trasiga skorna, men jag kör strutsen och låter det passera. För jag har insett att de nya vita tygskornas kapacitet att värma min finaste dotters fötter är minimalt större än de trasiga former known as vita.

– korvasvikarien tar sig an korvas i korvasbloggen!

Korvas är sjuk och rutinerna och reglerna kommer på kant. Korvas har hela dagen legat i soffan och tittat på film… efter film. Porco Rosso, Det levande Slottet, Totoro, Porco Rosso, Kikis expressbud och så Det levande slottet igen. Korvas tendenser att bli besatt har många slående likheter med hennes fars beteende i alla livets situationer och kanske hinner jag avhandla det spåret också innan Korvaspappa gör comeback efter sin avstickare i reklamfilmsvärlden, men inte idag.

Korvas är inte allvarligt sjuk på något sätt utan lite småfebrig med en snok som rymmer minst ett par ton snor. Som de flesta sjuka så är hennes matglädje obefintlig, men likt de flesta föräldrar i alla tider måste jag ändå tvångsaktigt utföra upprepade försök att tvinga ner något i strupen på henne. Vällingen var inga problem och plats för russin finns det alltid, men givetvis tyckte jag inte att det räckte. Då kan man tycka att det skulle räcka och vara en okej meny för en dag eller två, men så arbetar inte jag. Jag gör ett par matförsök till och snart börjar jag i min frustration tänka irrationellt.

Vi ger aldrig Korvas sötsaker, varken kakor, saft eller annat snask. Idag kom jag ändå för mig, att istället för att ge henne en extra välling, försöka få i henne lite glass?! (För kännedom: Jag kommer neka till det här om Daniel ställer några frågor.) Glass istället för yoghurt som hon tycker så mycket om. Korvas ville dock inte ha vaniljglass hur mycket jag än lockade. Tillslut la jag ett litet russin på skeden och då tog hon tuggan (säkerligen med övertygelsen om att det var just yoghurt), men i förskräckelse spottade hon ut glassen igen och grimaserade brutalt. Hon tittade på mig som jag var helt från vettet och började forma munnen för att utropa sitt missnöje.

För att stilla situationen fyllde jag hennes äggkopp för en fjärde gång. Den här gången med bara russin och sen lät henne återvända till soffan och Totoro. Jag satte mig bredvid korvas och fick själv vackert äta upp glassen, som jag inte alls var sugen på. Lite halvt illamående tänkte jag på, om inte Sverkers lillasyster var något på spåren när hon som liten klagade på att glassen var kall.

Sverkers pappa hade svarat: ”Amanda! Det är en definitionsmässig förutsättning att glassen är kall.”

Jag vet att du saknar Korvaspappa, det gör jag med. Korvasvikarien är inte bara dålig på att fokusera på Korvas (i Korvasbloggen?) utan saknar även talangen att måla fram scener från ett liv som småbarnsförälder på ett spännande sätt. Jag är en torrboll helt enkelt, men jag tror det är därför vi passar för varandra jag och Korvaspappa.

Vi är hemma idag jag och Korvas. Korvas vaknade på tok för tidigt och Daniel hämtade in henne till vår säng. Någon timme senare stiger vi upp och jag försöker rusa ner till vardagsrummet för att göra frukost till Molly. Om jag inte gör frukost till Molly äter hon gärna ingenting, men idag hade hon hällt upp en tallrik jogurt utan någonting till. Jag lät det gå förbi även om det gjorde ont. Ett desperat försök att få se morgonnyheterna blev ett svagt försök och snart satt jag istället och tittade på Det levande Slottet, för kanske 49:onde gången denna vecka.

Korvas får sin välling och jag hör skolan ringa in och jag ropar till Molly att det är dags att gå. Jag ropar på ett ganska stressigt och jobbigt sätt. Önskar jag vore en mer avslappnad typ, men det är jag inte. Molly ska byta strumpor och blir irriterad. Kanske berättigat, men jag blir ändå irriterad tillbaka då hennes ton sen ett dygn tillbaka har legat i samma tonläge och gnagt in i själen. När hon sätter på sig skorna går jag ut i hallen för att säga hejdå och responsen är en uppsyn som skulle gör Gud tokig. Mitt tålamod brister och jag säger åt henne att hon får komma hem tidigare idag och inte ha med en kompis hem – vilket hon alltid annars har.

Min motivering till mitt utspel är således att jag är så sårad över och trött på att bli dåligt bemött att jag tror det gör saken bättre att Molly är hemma tidigare just idag.  Jag säger också högt, för att legitimera mitt eget beteende, att det är en bra idé med tanke på att hon har ont i halsen. Dörren smäller och jag tror jag hörde ett: ”Jag hatar dig mamma ute i trapphuset”.

Gud hade garanterat hanterat det här bättre, men nu är jag ju inte Gud och jag tror inte heller Gud finns.

Ett par tre dagar till av riktigt låg aktivitet får man räkna med, här på bloggen. Jag kan skatta mig lycklig som har Lisa som rycker in och kör hjärt- och lungräddning på det sjunkande Korvasskeppet. Hon frågar inte – hon kapar min blogg, bara sådär. De flesta av er vet om det före mig. Jag kan hända att jag går in ibland bara lite snabbt för att kolla någonting och upptäcker att det finns ett inlägg där, som inte jag har skrivit, som debatteras för fullt. Därför kan jag heller inte vara säker när jag säger att det blir låg aktivitet ett par dagar till. Jag kan ju bara tala för mig själv och inte för några eventuella kapare. Ungefär som att butiksägare till butiker som har stängt över helgen aldrig garderar sig med att säga: ”men det är klart, någon kanske bryter sig in i butiken och håller öppet i alla fall, fast vi har stängt”. Så säger de aldrig, butiksägarna. Det beror på att de tycker att det förefaller så osannolikt. Men det är bara för att deras tjejer inte är lika bra som min. Och inte deras killar heller, för den delen.

Jag erkänner att jag har haft en förvanskad bild om min roll som mamma. En bild som jag inte tror jag är ensam om att ha haft. En bild om att jag skulle veta och besitta djupare kunskap om mitt barns rutiner än barnets pappa – i det här fallet Korvaspappa. Att jag dessutom redan gått igenom en blöjbarnsperiod fick mig att känna mig tungt beväpnad med visdom inför striderna.

Sen man är en liten flicka får man veta att det ligger i kvinnans natur att veta hur man tar hand om sitt barn. En naturlig känsla och rörelse. Det är, om inte tidigare, först när du ligger där med ditt nyfödda barn som du inser – jag vet inte vem det här är eller hur den här lilla personen vill ha det.

Oftast är det kvinnan som stannar hemma första tiden, kvinnan som skapar en relation först och kvinnan som sätter regler för vilka rutiner som ska gälla. Omständigheter som ofta ger kvinnan mandat att bestämma och veta bäst. Ett mandat som även skapar rätten att tillrättalägga pappan när det kommer att handla om små saker som pappans sätt att kanske mata och natta sitt barn på kvällen när båda är hemma.

Jag har insett att det är ett jävla sätt och ser det hända överallt. Allt fler pappor är föräldrarlediga, men det går för sakta och det är mycket prat om hur de ska slåss för sin rätt. Jag menar nu att även kvinnorna måste backa, våga lämna plats och släppa in männen. Det nya svarta för kvinnor – att upphöja sin moderlighet och engagemang för marktjänst hemma – är samma retorik som användes av 1800-talets kvinnosakskvinnor och inte för 2010 års kvinna!

Korvaspappa missköter sin blogg, men det är av en god anledning. Han arbetar, knegar och tjänar in levebröd till familjen. Det är inte ett skrivande uppdrag denna gång utan han är tillbaka i reklamens värld för en vecka. En galen värld som inte verkar ha gått skolan där man lär sig om planering och hur man tar ekonomiskt rationella beslut.

Det lilla jag vet från den aktuella produktionen är att det är inspelning tis-ons nästa vecka, men att manus inte är klart. Att det flygplan som Korvaspappa skulle trolla fram igår har förvandlats till en buss under natten.

Korvaspappa arbetar tillsammans med en galen trebarnspappa som går under namnet 100 (be Daniel berätta om honom – han är banne mig värd ett eget inlägg). 100 ska i alla fall ha berättat om sin oro över att hans yngsta dotter, som i princip är lika gammal som Korvas, inte pratar överhuvudtaget och jag skulle ljuga om jag inte erkände att det kändes bra – att Korvas fick vara den som visade framfötterna för en gångs skull.

Det ligger nämligen viss sanning i det som Korvas kusin Alvin (på blekingska) sa till mig för en tid sedan:
–    Vilken slö bebis ni har!

Korvaspappa sliter och jobbar hårt med boxar och automater inför utställningen på Handlar´n i Vasastan och jag, Korvasvikarien, har ett erkännande att göra.

De senaste dagarna har jag varit trött och gråten har inte varit långt borta. Du kanske känner igen känslan av att man tycker så synd om sig själv att man måste synliggöra det i allt som händer, smått som stort. Det är sannerligen inte synd om mig, men man vill alltid ha mer, göra mer, känna mer och vara mer?

I Korvasfamiljen är det Korvaspappa som ska prata om allt och Korvasvikarien som, likt den generaliserade bilden av en medelåldersman, inte kan eller vill prata. Korvaspappa är en känslig man, vilket du som läsare säkert redan uppfattat. Det kan göra mig frustrerad på så många sätt, men jag anar att det är en av anledningarna till varför han är så lätt att älska. Att han, när dagarna är sura som rönnbär, bär han mig framåt och får mig känna mig sedd.  

Genom att vara så förbannat hänsynsfull och omtänksam måste även den suraste kärring kapitulera och helt enkelt bli kåt, glad och tacksam!

Nu är det bråda dagar och all tid går åt till detta.

Mins ni bilden på Korvas i en låda för några inlägg sedan? Innan Korvas gjorde sig hemmastadd i den, innehöll den mängder av mindre lådor, och det är alltså de lådorna vi nu arbetar med…