En bild bara, varken mer eller mindre.

Korvasson hade frågat efter pappa på skötbordet idag, när det var dags för nattning. Och jag som bara träffade henne på morgonen har längtat. Man vänjer sig fort vid sin dagliga dos. Jag nästan hoppas att hon ska tappa nappen och vakna, så att jag kan springa upp och lägga handen mot hennes kind en liten stund.

Ibland känns det segt när jag ska hämta henne från dagis och måste bryta upp från det jag håller på med, men så fort jag börjar närma mig blir jag ivrig. De sista hundra metrarna skyndar jag mig även om jag har gott om tid. Jag skyndar mig för att få uppleva det lilla ögonblicket precis när Korvas upptäcker att jag har kommit och skiner upp. En sekund då hon påminns om min existens och gläds över den. Sedan vill hon oftast dra med mig på någon aktivitet eller låta mig jaga henne.

Imorgon kommer jag inte att träffa henne alls och då kommer jag att sakna henne mycket, det vet jag. Men det kommer att vara en ganska glad saknad, därför att det bara handlar om en dag. Jag kommer att tänka på att jag får träffa henne ganska mycket på fredag och mycket på lördag och mycket på söndag och ganska mycket på måndag och så vidare. En dag, det är ingenting.

Och på fredag morgon när jag kommer in för att plocka upp henne, kommer hon att säga ”pappa”. Det tror jag. Det hoppas jag.

Ett ord jag aldrig kan bli mätt på.

Uppställd och förväntansfull väntar hon i hallen. Under armen bär hon Pigge som en liten portfölj.  En portfölj av trygghet som kan vara nödvändig där nappförbudet råder. Hennes viktiga uppsyn vittnar om att hon inte är på väg till vilket obetydligt ställe som helst. Hon är på väg till dagis och hon är en representant av det fyrkantiga folket.

Jag tycker om det fyrkantiga folket, som i sina overaller, om man kisar, påminner om kartonger. Små färggranna kartonger som bildar små grupper, och som på håll inte alls är olika någon kubistisk komposition av till exempel Braques. Jag säger Braques och inte Picasso, därför att om nu kubismen anses ha två grundare är det närmast ohyfsat att alltid ta den ena som exempel så fort någonting är fyrkantigt. Men det fyrkantiga folket skiter i vilket, de har annat att tänka på. Som att manövrera sina kroppar i de vadderade rustningarna och hålla pli på sina fötter, för minsta felsteg leder till ett fall. Men de landar mjukt och ligger sedan som skalbaggar och sprattlar med benen för att komma på rätsida.

Det fyrkantiga folket är öppna i sinnet och gläds åt de små sakerna. En vattenpöl, ett löv eller en avbruten kvist – allt förtjänar samma respekt. De finner lyckan i sin omedelbara närhet – vid sina fötter.

Det fyrkantiga folket är inte alls fyrkantiga till sitt sätt.

Vi har en rutin när vi ska gå hem Korvas och jag. Den sista biten, som börjar vid porten. Jag parkerar vagnen med Korvasson i precis utanför och så slår jag in koden och ställer upp dörren. Och i samma rörelse som jag sätter fast haken som håller dörren öppen, så gömmer jag mitt ansikte bakom dörren och kikar sedan hastigt fram igen. Då skrattar Korvas, nästan alltid. Hon vet att det kommer och hon väntar till och med på det, men det är ändå roligt nästan varje gång. Ibland gör jag det flera gånger för att locka fram flera skratt. De gånger hon inte skrattar alls känner jag mig lite löjlig.

Sedan öppnar jag dörren ner till källarvåningen där man parkerar barnvagnarna och kör ner med Korvas. När jag har lyft upp henne ur vagnen knackar jag med nageln på glaskupan på en lampa ovanför våra huvuden, och då ler hon bakom nappen. Sedan får hon trycka på knappen för att släcka i källaren och bland står vi kvar en stund och tänder och släcker flera gånger. Och om vi sedan har tur är det även släckt i trapphuset. Det är det oftast vid den tiden vi kommer hem från dagis. Nu när det är så mörkt ute ser man knappt någonting om det är släckt, förutom de lysande röda lampknapparna, men vi måste ändå famla oss fram till andra våningen, därför att knapparna på bottenvåningen och första våningen är för tröga för Korvas att trycka in. Ironiskt nog är knappen på tvåan den enda i hela trapphuset som inte lyser, så den är inte helt lätt att hitta i mörkret. Men vi hittar den alltid och Korvas får tända upp i hela trapphuset. Är det ljust ute blir det inte så stor skillnad när det är tänt, så då vinklar jag upp henne så att hon får se den lysande lampan, som en bekräftelse på sin prestation.

Och sedan återstår det en, ganska händelselös, våning innan vi är framme och öppnar dörren och jag ställer ner Korvas på golvet. Och då tittar vi direkt in till vänster, in i arbetsrummet, för där sitter Sverker, nästan alltid, vid datorn och så vinkar vi och han ropar: ”Hej Korvas”.

Jag har fastnat lite i det här med nappen. Egentligen har jag fastnat i fler saker än så och det är mycket som känns trögt. Men jag har i alla fall viljan och då är det fortfarande rätt okej. Utan viljan är det bara trögt. Bäst tycker jag om när det känns som att jag måste bromsa för att inte skena iväg. När jag till exempel skriver ett inlägg och måste hejda mig för att det inte ska bli alldeles för långt. Det tycker jag om. Nu försöker jag inte hejda mig alls och skulle gärna se att jag skenade iväg litegrann, men så fungerar det inte, tydligen. Och då är det bra att jag känner att jag fortfarande kan mjölka ur det här med Korvassons nappbeteende ytterligare.

När jag läser det jag skrev igår märker jag att det saknas någonting i beskrivningen. Någonting som jag, förhoppningsvis bara nu när allt känns trögt, har svårt att beskriva med ord. Därför har jag idag gjort ett försök att illustrera samma sak med bilder. Men jag är också oerhört fascinerad av hennes beteende, så därför förtjänar det helt klart en andra chans.

I den första bilden skulle man lätt kunna tro att hon är arg och ledsen på nappen – att hon inte vill ha den, men så är det alltså inte. Tvärtom, hon vill oerhört gärna ha den, men känner att hon inte har fått ett tillräckligt tydligt okej från min sida och vägrar att stoppa in den själv i munnen. Inte förrän man gör som i den andra bilden finner hon det passande att ta emot den. Att den stoppas in upp och ner, som på bilden, är dock inget krav från hennes sida. Det har att göra med att jag samtidigt försöker manövrera den ganska tunga kameran.

Jo, det här med nappen. Korvas har utvecklat ett otroligt komplicerat förhållande till nappen. Hon har förstått att vi gärna ser att hon tar ut den ibland, som när hon pratar, och har därför börjat se på nappanvändandet som ett syndigt beteende – ett osunt beroende. Därför har hon börjat kräva att vi accepterar hennes missbruk, genom att själva aktivt delta. Vi måste okeja hennes fix, så att säga. Hon kan stå och skrika och komma fram och kasta nappen på en, men hon vägrar stoppa den i munnen själv. Och om man försöker ge den till henne i handen, vägrar hon ta emot den. Den måste stoppas direkt i hennes mun, då gapar hon och tar tacksamt emot. Det är ett typiskt knarkarbeteende. Det skulle kunna översättas som att vi skjuter hennes sil åt henne.

Och man kan ju liksom inte skjuta någon annans sil och samtidigt klaga på att den knarkar.

Blev sjuk igår och kände mig svag och orkade inte skriva. Lite bättre idag, men fortfarande ganska orkeslös.

Och nu, vilse i min egen blogg. Korvasbloggen liknar närmast en dejtingsajt. Vad hände med den oskyldiga småbarnsbloggen?

Kände mig som en riktigt dålig pappa igår, efter att jag hade hämtat korvas på dagis. Hon har börjat gnälla ordentligt varje gång man ska ta henne därifrån nu. Det är väl ett positivt tecken antar jag, men det är skitjobbigt att rulla hem ett skrikande barn varje dag. Och nappen. Hon har blivit som en napp-heroinist. Så fort vi lämnar dagisområdet viftar hon med armen och skriker efter nappen, och igår när jag var som sämst rustad för skärande skrik hade jag naturligtvis glömt den hemma.

Lisa frågade mig om hon skulle ställa in sin träff med en vän efter jobbet och istället komma hem tidigare för att hämta Korvas, eftersom jag var sjuk. Men jag var stursk och ville inte förstöra hennes kväll och tyckte att det inte rörde sig om särskilt många timmar och sa att det inte var några problem. Sedan ångrade jag mig, då jag knappt kunde hålla ögonen öppna och Korvas släpade fram varenda bok hon har och ville att jag skulle läsa för henne. Som om det var boken det var fel på, varje gång jag somnade. Och varje gång jag somnade vaknade jag snabbt igen av att hon sa ”pappa, pappa”.

När jag sedan skulle natta henne samlade jag kraft och busade med henne en liten stund, och då kom det underbara, gurglande skrattet. Men istället för att göra mig glad fick det mig att känna mig usel, därför att jag insåg att hon inte hade skrattat en enda gång tidigare under dagen.

För ett så litet barn är fyra timmar utan skratt en evighet.

Frågan på allas läppar efter förra blogginlägget: Vem är den där Sverker egentligen? Så jag får väl ta och förklara hur det ligger till. Det är alltså jag som är Sverker, och jag har blivit tillfrågad av Daniel att presentera mig och räta ut alla frågetecken. Så här är det alltså:

Jag och Lisa har känt varandra i ungefär fjorton och ett halvt år. Till att börja med var vi faktiskt tillsammans. Det blev totalt två månader av tonårskärlek, och resulterade för fjorton år och fyra månader sedan i en mycket nära vänskap. Numera brukar vi ibland säga att vi är syskon, fast det är aldrig någon som tror oss. Vi är inte så lika…

När Molly föddes, och sedermera växte upp till (icke-)fjortis, fanns jag där i närheten, och när Lisa träffade Daniel så bistod jag henne med hjälp vid mystiska uppdrag i en imaginär fransk film. Exempelvis åkte vi ut till Arlanda och tog fotografier på Lisa med hawaiiskjorta vid utrikesterminalen för att lura den påhittade franske regissören Bernard att hon hade flyttat utomlands (det är en lång historia, som några av er kanske har hört talas om).

Sedan hjälpte jag Lisa och Daniel med flytten, när de intog den enorma våningen i Vasastan där vi alla för närvarande residerar. Och där vi har kontoret till vår lilla textproduktionsbyrå Textikel.

När sedan Korvas föddes smugglade jag och min dåvarande flickvän in en flaska champagne till de nyblivna föräldrarna på patienthotellet vid Danderyds sjukhus. De var trötta och glada och förtjänade faktiskt ett glas bubbel.

Men det största frågetecknet kanske ändå är: varför bor jag här egentligen? Jo, i våras tog det tyvärr slut mellan mig och min sambo, och Lisa, som den barmhärtiga och moderliga människa hon är, lät mig hyra ett litet rum i denna enorma lägenhet. Tills jag får ordning på mitt liv och växer upp (vilket enligt oberoende uppgifter eventuellt kan dröja).

Detta är inte på något sätt en fullständig redogörelse för allt som har hänt de senaste fjorton åren, men det är i alla fall en liten förklaring till min närvaro i Korvasbloggen och i huvudpersonernas liv.

Sverker, Lisa och Molly

Sverker och Molly

Sverker och Lisa (Från Sverkers trettioårsfest här hemma)

Sverker och Korvas

De beter sig nästan som syskon ibland, Molly och Sverker. De käbblar, ger varandra fingret och kallar varandra för fjortisar. Molly är förresten ingen fjortis bara så att ni vet – hon är normal. Och hon är framförallt ingen wannabe fjortis. Hon föraktar fjortisar, varför wannabe fjortisar blir det värsta som finns på jordens yta, eftersom de strävar efter att vara det mest föraktfulla man kan vara, utan att ens lyckas med det. Jag föreslog häromdagen att Molly kanske var en ”don´t wannabe but accidentally became anyway”-fjortis. Det var inte ett dugg roligt tyckte hon. Men det tyckte Sverker.

De är fina ihop. Sverker har alltid funnits med i Mollys liv och har till och med bytt blöjor på henne när hon var liten. Nu bor de under samma tak. Och ger varandra fingret. De använder hårda ord, men det är kärlek bakom orden och jag är säker på att de betyder mycket för varandra. De delar historia.

Nu är Sverker ett självklart inslag även för Korvas och jag hoppas att de också kommer att ha en fin relation när hon är tolv.

Oavsett vad de kommer att kalla varandra för i framtiden.

Och ja, jag vet, Korvas liknar Molly jättemycket och ingen liknar mig. Rub it in.

Vi spelade in i helgen, vilket till viss del förklarar min bortavaro från bloggen. Jag vet att jag inte behöver ursäkta mig, men så gör jag det i alla fall. Det verkar vara en del av min bloggpersonlighet, att ursäkta mig fast jag inte behöver. Förlåt – för att jag ursäktar mig – fast jag inte behöver.

Hur som helst var det väldigt lågt i tak i den här studion. Alltså VÄLDIGT lågt i tak och jag fick direkt associationer till filmen Being John Malkovich, där de har sitt kontor på sju och en halv trappor. En halvvåning mittemellan sjuan och åttan. Det finns någonting äventyrsaktigt över att gå omkring och huka sig. Ganska uppfriskande faktiskt.

Lägg gärna märke till höjden på dörrhandtaget.