Det känns lite paradoxalt, att jag sitter här och skriver på en bok om att vara med Korvas, samtidigt som hon är på dagis. Men hade jag haft henne hemma hade det inte kunnat bli någon bok, och hennes dagisvistelser hade blivit oerhört ”hattiga”. Men märkligt känns det likafullt.

Det var oerhört svårt att sätta igång. Till slut kände jag att jag behövde sätta upp ett mål för hur många sidor om dagen jag måste skriva. Jag tänkte att jag skulle sikta på tre sidor om dagen, men Lisa tyckte en. Det är ju trots allt ett snitt och det är många dagar jag inte hinner skriva någonting alls. Så en sida om dagen fick målet bli, och nu har jag skrivit tjugosju sidor.

Det var mer än tjugosju dagar sedan jag satte upp målet.

Jag gjorde ett klassiskt misttag idag. Väldigt ofta när timmen är sen och jag ämnar sätta mig ner och göra ett snabbt och effektivt inlägg, faller jag i fällan och börjar titta på bilder. Och ibland slår nostalgin till med full kraft och tiden bara rinner iväg.

Det är inte så lång tid som har förflutit, i dagar räknat. Men samtidigt är det är ett helt liv och hundra år i känslor.

Så här liten blir hon aldrig igen.

Hon har fått den åtråvärda sprutan nu Korvasson. I benet. De frågade mig om de skulle sätta den i armen eller i benet. Vad vet jag om det? Hade Korvas kunnat svara för sig själv misstänker jag att hon hade valt bort den helt och hållet. Men jag valde benet, därför att armen kändes så tunn. Jag såg framför mig hur nålen skulle skrapa mot skelettet om de stack den i armen.

Jag avskyr verkligen det där, att sitta och hålla i henne i ett skruvstädsgrepp så att hon inte sprattlar, samtidigt som en total främling gör henne illa. Hon somnade i vagnen på vägen dit och jag hade planerat att väcka henne en liten stund innan vi skulle gå in, så att hon skulle hinna vakna till lite. Men så gick han som hade platsen före mig på toaletten precis när det skulle bli hans tur och då tog de oss före, och så blev det precis som jag inte ville att det skulle bli. Man kan ju föreställa sig själv att någon rycker upp en ur sömnen och innan man har hunnit vänja sig riktigt vid det starka ljuset, drar de av byxorna på en och hugger en med något vasst. Och först har de fräckheten att fråga någon annan, en i sammanhanget totalt inkompetent person, var de ska placera hugget.

Det börjar kännas som i en domedagsfilm det här med svininfluensan och vaccineringen. Folk står och köar i långa rader, men många blir utan, därför att det hela tiden tar slut. Först uppmanas alla att vaccinera sig och när de flesta väl har bestämt sig för att det kanske är bäst att vaccinera sig i alla fall tar det slut. Hela tiden. När jag var där med Korvas idag stod det också en lapp på dörren att det hade tagit slut, men över lappen satt ett blankt och ganska slarvigt ditsatt A4-papper. Jag valde att tolka det som att det inte riktigt var slut i alla fall och gick in. Och mycket riktigt hade de hittat några extra doser, så Korvas hade äran att få en av de sista.

Jag föreställer mig hur det, likt i en skräckfilm, kommer att finnas ett före och efter svininfluensan. De olika lägrena av vaccinerade och icke vaccinerade kommer att ställas mot varandra, och det ena lägret kommer att bli galen av sin sjukdom. Frågan är bara vilket läger det blir. Men de kommer att bära på en smitta som helt säkert leder till döden och som kommer att utrota stora delar av världsbefolkningen. Den enda boten är att äta upp någon från det andra lägret. Det friska lägret. Ett fåtal människor kommer också att vara immuna, och det blir de som får spela huvudrollerna i filmatiseringen sen, som kommer att visas för de överlevande, i ganska tomma salonger.

Så nu sätter jag mitt hopp till att vi är immuna i den här familjen. För den andra utvägen, att jag måste äta upp mitt eget barn, eller ätas upp av mitt eget barn, känns sannerligen inte som något tilltalande alternativ.

Oavsett vem som måste äta upp vem.

Korvas var ledig från dagis igår igen, för att gå på sitt livs andra teaterföreställning. Jag närde vissa förhoppningar om att hon undermedvetet skulle förstå att hon gärna fick ta en liten sovmorgon, men hon vaknade tidigt och ropade barskt inifrån sitt rum. Hon ropade på det där sättet som betyder att man kan glömma att hon tänker somna om eller uppehålla sig själv. På trötta ben bar jag in henne till min säng i hopp om att vi i alla fall skulle kunna sova en liten, liten stund tillsammans, men det var inga planer hon på något sätt delade. Man går väl inte upp för att gå och lägga sig igen!? Hon tog med sig en bok in, som hon ville att jag skulle läsa för henne. En bok med fantastiska illustrationer och väldigt få ord på varje sida. En mening bara. Trots det lyckades jag somna mitt i meningarna flera gånger, men blev väckt igen av att Korvas sa ”pappa, pappa”, efter att ha väntat mer än skäligt länge på att sagan skulle fortsätta.

Men vilken teater! Föreställningen hette Bubbla och riktade sig till de allra yngsta teaterentusiasterna (men funkade bra även på de lite äldre), 6 – 12 månader. Förra gången var Korvas yngst i publiken, men den här gången var hon äldst. Det var en fantastisk skara barn, som mestadels liggandes, var utspridda över en madrass i foajén i väntan på att föreställningen skulle börja. Sedan fick alla ringa på en dörrklocka och välkomnades in i salongen, en efter en, av en skådespelare och fick en plats precis framför scenen, i sina föräldrars knän.

När föreställningen satte igång var det som att kliva in i en pekbok, med flera dimensioner. Det hälldes vatten i muggar, dörren stängdes och öppnades med skiftande miljöer bakom, och skådespelarna somnade och vaknade, försvann och kom tillbaka, efter klassiskt ”tittut”-manér. I den halvcirkelform man satt framför scenen fick man god överblick över resten av publiken, och jag kunde med förtjusning beskåda barnens gapande munnar och stirrande ögon. Den yngsta deltagaren var knappa sex månader och hade ännu inte fått full styrsel i nacken och satt och slokade och svajade med huvudet under föreställningen. Men hon (eller han), den drygt ett år äldre Korvas och de andra tretton småbarnen var utan tvekan mitt inne i ett magiskt äventyr.

På måndagarna håller Korvas ett hårdare tag om min hand (eller runt pekfingret för att vara precis), när jag ska lämna henne på dagis. Jag bär henne alltmer sällan, även om det går betydligt fortare att bära, men jag tycker verkligen om känslan att gå hand i hand med henne. När jag var liten så var det så jag föreställde mig hur det skulle vara att ha barn när jag blev stor . Att jag skulle gå och hålla det i handen. Det var en fin bild. Och det är fint även i verkligheten – kanske till och med ännu finare. Men det är svårt att jämföra en känsla man hade när man var liten med en man har när man är stor. Då kände man oftare känslan, utan att väga och analysera den. Nu gör jag ofta båda och det är inte omöjligt, kanske rent av troligt, att analysen stjäl lite från känslan.

När vi går hand i hand genom grinden in till avdelningen på dagis, känns det också mindre som att jag lämnar henne. I alla fall för mig. Vi går helt enkelt dit tillsammans och sedan stannar hon kvar och jag går. Men på måndagarna har en viss blygsel hunnit fästa sig i kroppen på henne, som får hennes grepp runt mitt finger att hårdna, och så gnäller hon när jag försöker lossa hennes hand. När hon sedan sitter i knät på någon i personalen är hon lugn, men med nedslagen blick. En lite uppgiven blick som uttrycker besvikelse och som skiljer sig från de kraftiga reaktioner som ägde rum i början när man lämnade henne. Nu vet hon precis vad som händer och det finns inte ett uns av rädsla i hennes uttryck, men en visshet om att hennes pappa ska lämna henne.

Hon älskar att vara på dagis och vet nog att även denna dag, med största sannolikhet kommer att bli bra. Och jag tvivlar inte en sekund på att hon har börjat stoja och skratta innan jag ens har hunnit lämna området. Men i just det ögonblicket när jag ska gå är hon besviken på mig. Och just det ögonblicket är mitt sista med henne på flera timmar. Hon tittar knappt åt mitt håll när jag ler och vinkar hej då.

Och jag går iväg med en klump i magen.

Hon springer runt och skriker både mamma och pappa nu. Äntligen verkar hon ha förstått skillnaden, även när hon själv säger det. ”Pappa.” Hon smakar på ordet, skriker det, testar det i olika tonlägen och har förstått att det är ett anrop på vilket jag svarar. Ett enormt steg i kommunikationen, att kunna påkalla någons uppmärksamhet, som inte ens befinner sig i samma rum. Revolution!

Och sångerna. ”Akta dig, akta dig” och ”lilla katt, lilla katt”. Och så svaren på ”tänk om jag hade en liten, liten apa. Ompa, ompa fallerallera”. Men i Korvassons version blir det: ”Opa, opa blädeblädeblä”. I brist på förmågan att kunna säga ”fallerallera” lipar hon alltså snabbt fram och tillbaka så att tungan slår mot överläppen. En underbar syn. Fort upp med videokameran och då slutar hon, blir medveten om att hon är uttittad. Men till slut fick vi några åtråvärda bilder – ett tidsdokument. Och jag envisas med att säga dagens datum på inspelningarna, därför att jag vill kunna veta precis när det var, men orkar inte sätta mig ner med instruktionsboken för att ta reda på hur man ställer in datumfunktionen. Jag försöker säga det avslappnat, som om det vore helt naturligt för mig att uttala varje dags datum högt. Det är det inte. Jag är säker på att jag kommer att rodna när jag tittar på filmerna om några år.

Vad jag inte alls kan förstå, från de bilder jag publicerar, är hur det kan undgå någon att Korvas närmast är en identisk kopia av mig.

Allt har blivit mycket lättare nu, sedan avtalet tecknades. Det finns alltid en liten spänning där, innan man har löst det praktiska, som känns och som hämmar skapandet. Ett litet papper, en signatur och spänningarna släpper. Luften blir ren och fri från irritation och fri från friktion. Det finns inte längre några ”men vad händer om?” och två pennor har blivit som en. 

Härifrån finns inga gränser.

De har ringt mig tre gånger från Gomorron Sverige apropå det inlägg jag skrev för ett par veckor sedan, när jag var förbannad på ett uttalande som deras barnexpert, psykoterapeuten Louise Hallin, gjorde. De frågade mig om jag kunde tänka mig att vara med i tv-soffan och diskutera med Louise och någon annan expert som inte delar hennes uppfattning.

Sådant där får mig att må fysiskt illa, det är verkligen inte en situation som frestar mig. Att skriva är en sak, men att vara nervös och hitta de rätta orden där och då, är en annan. Samtidigt så tyckte jag att det var ett bra initiativ och det kändes fel att säga nej. Jag skulle alltså vara där i egenskap av en pappa som har gjort så som Louise Hallin anser att man absolut inte ska göra. Varit hemma med mitt barn ALLDELES för tidigt.

Hur som helst sa jag ja och var sedan skitnervös, men tänkte att det var för en bra sak. Jag vet att det finns många som aldrig ens har tänkt tanken på att det skulle kunna vara ett möjligt alternativ, att dela tiden med sitt barn från början. Inte för att de nödvändigtvis tycker att det är fel, utan för att de av tradition inte tänker på det över huvud taget. Man gör som man alltid har gjort. Och då tänkte jag att någon av dem kanske kunde inspireras när de fick se ett nagelbitande nervvrak på tv som faktiskt hade provat.

I morse skulle det ha varit, men så kunde inte Louise Hallin och då ställdes det in. När de äntligen hade hittat en tid då den andra experten kunde, så kunde inte Louise. Då blev jag plötsligt besviken. Visserligen lättad men besviken. Och Molly som var riktigt peppad, även om hon tyckte att det var jobbigt att hon skulle behöva gå upp så tidigt för att se programmet. ”Men är Daniel typ värsta kändisen”, hörde jag hur hon frågade Lisa i köket. Hon uppmanade mig också att förbereda mig på vad jag skulle säga, så att jag inte skulle framstå som värsta idioten. Att göra henne besviken kändes också tråkigt.

För att nästan ha varit med i Gomorron Sverige är liksom inte riktigt samma sak.

Vi fick bråttom igår, efter att vi hade legat och dragit oss i sängen Korvas och jag. Korvas hade ledigt från dagis och vi skulle gå på hennes livs första teaterföreställning. Vi hade en buss att passa och jag försökte skynda avslappnat, så att min stress inte skulle överföras på Korvasson. Samtidigt som jag rafsade på henne overallen gjorde jag ljudeffekter för när blixtlåset drogs upp och för när kardborrbanden på hennes skor spändes åt. Allt för att hon skulle tänka att om man har tid att göra ljudeffekter kan det sannerligen inte vara särskilt bråttom, och att hon som litet barn lugnt kunde leva vidare i trygg förvisning om att vi var är ute i god tid. Jag vet inte om jag lyckades, men hon skrattade i alla fall när vi sprang nerför trapporna. Det är sju halvtrappor ner och för varje trappa växlade jag sätt att attackera trappstegen. Snabba språng i en, vartannat trappsteg i en annan och snabba stopp i en tredje, och så vidare.

Bussen stannade precis utanför Teater Tre på Rosenlundsgatan, så vi hade till och med några minuters marginal på vår sida när vi steg av. I entrén mötte oss ett hav av barn. Det var dagisgrupper med barn som alla verkade vara äldre än Korvas. De flesta av dem pratade i alla fall. Men eftersom föreställningen riktade sig till 2 – 4åringar, så var det helt i sin ordning. Sedan kom skådespelarna ut i foajén för att försäkra sig om att alla barn hade lyckats få av sig sina ytterkläder och att det var fritt fram för att sätta igång med skådespelet, och sedan gick alla ner till scenen.

Föreställningen hette ”Halli Hallå” och handlade om ”mitt och ditt”, problem som kan dyka upp när man är liten och ska leka med någon annan. Handlingen kretsade runt en blå boll som var otroligt åtråvärd och som båda skådespelarna ville leka med, men som bara en av dem ägde. Här märktes ålderskillnaden tydligt, Korvas satt knäpptyst medan de andra barnen skrattade så att de kiknade och gormade och skrek. ”Bollen är där bakom buskarna!”. Eller som svar på när en av skådespelarna (den som inte ägde bollen) påstod att man får det man hittar: ”Näej, det får man inte alls det, det har min storebror sagt”. Jag märkte att jag själv satt och skrattade, åt barnens enorma engagemang och inlevelse. Korvas däremot var så tyst att jag flera gånger trodde att hon hade somnat, men varje gång jag böjde mig fram för att titta på henne satt hon med stora ögon och bet sig i pekfingret och var fullt fokuserad på allt som hände.

I tre fjärdedelar av föreställningen satt hon så, benhårt koncentrerad och utan att missa en sekund av det som utspelade sig på scenen, men sedan hände någonting. Det var någonting i pjäsen som tog den mognad som uppstår mellan ett och ett halvt och två års ålder i anspråk och då tappade Korvas intresset. Då ville hon hellre krypa på stolsraderna. Men de tre fjärdedelar hon såg sög fullkomligt musten ur henne. Bara några minuter efter att vi rullat ut på gatan, däckade hon plötsligt i barnvagnen, totalt utmattad av alla intryck.

Det var en kamp i morse att hålla ögonen öppna, när Lisa kom in och satte Korvas bredvid mig i sängen. Jag kände mig mer död än levande och låg och försökte få väckarklockan på mobilen att sluta ringa. Varje morgon när jag ska stänga av alarmet blir jag förvirrad av menyn på telefonen, som om jag aldrig hade sett telefonen tidigare och som om det krävdes en utbildad programmerare för att få den att tystna. Jag förstår den helt enkelt inte då. Och Korvas, som ofta ligger nöjd kvar i sängen tills man plockar upp henne, ville denna morgon upp omgående, varför Lisa hade vänligheten att placera henne inne hos mig, innan hon gick till jobbet.

Korvas hade precis vaknat men var otroligt pigg och pratsugen och sprutade ur sig långa obegripliga meningar, samtidigt som jag, stödd på armbågen och klippandes med ögonen, försökte svara henne efter bästa förmåga. Jag nickade till flera gånger, sådär när man plötsligt bara tappar huvudet och sedan vaknar direkt med ett ryck. Efter några minuters nickande kände jag hur hennes lilla hand började klappa mig försiktigt i ansiktet och så höll hon på så ganska länge. För några ögonblick kändes det nästan som att det var jag som var den lilla och hon den stora, som tålmodigt väntade och varsamt smekte mig över kinden och pannan tills jag hade piggnat till nog för att stiga upp. Det var en alldeles magisk känsla och jag såg till att ligga blick stilla för att inte avbryta henne.

Först när jag kände mig säker på att hon var helt färdig, tog jag ett djupt andetag och masade mig upp ur sängen.