Korvas är besatt av att rita. Tidigare har vi låtit henne skapa med pennorna hemma och hon har tyckt att det är ganska kul, men först efter att de började måla och rita på dagis fick intresset en ny dimension. Jag tror inte att jag överdriver när jag säger att hon säkert har fyllt hundra ark med sina snirkliga linjer.

 Häromdagen fick jag en idé om att man skulle göra konstprojekt med sitt barn och på så sätt kombinera nytta med nöje. Eller nöje med nöje om man så vill. Om man tillsammans driver ett konstprojekt kanske man tycker att det är ännu roligare (förutsatt att man tyckte att det var roligt över huvud taget) att sitta och rita med sitt barn. Den egna uppgiften blir att strukturera upp arbetet och leda det i vissa riktningar, men det behöver ju inte barnet känna till.

Pulsen gick upp och jag fick massor av idéer om olika konstverk och projekt som Korvas och jag kunde genomdriva. Men samtidigt väckte det en massa frågor som måste besvaras innan man kan ta det vidare.

Om man gör konst med sitt barn, som leder till försäljning, hur ställer sig då försäkringskassan till det? Om man vill vara föräldraledig menar jag. Då har man ju jobbat samtidigt som man får föräldrapenning och det får man inte. Och kan det rent juridiskt betraktas som barnarbete? Eller är det okej med barnarbete om barnet tycker att det är kul?

Upphovsrätten är ett annat problem. Vem ska få pengarna? Jag kan tänka mig att dela 50/50, men Korvas kanske hävdar att det faktiskt är hon som har gjort konsten och därför borde få allt. Men det känns inte riktigt schysst tycker jag. I min tur skulle jag kunna hävda att hon bara gör kludd, som ingen människa vore intresserad av att köpa, om det inte vore för att jag strukturerade upp det på ett intressant sätt. Men det känns inte heller schysst.

Hur som helst är det många frågor som måste utredas noga före en eventuell försäljning.

Först och främst vill jag passa på att tacka för alla fina ord i samband med att Korvas började promenera. Över tjugo kommentarer och på en söndag till råga på allt, det värmer verkligen. Tack!

Sedan vill jag passa på att be om ursäkt för att jag var otydlig med hur det gick för pojken som jag berättade om i mitt tidigare inlägg, från i förrgår.  Jag rusade fram i berättelsen, så girig efter att få göra reklam för vårt nystartade företag Textikel Textproduktion att jag blev blind för mina egna ord. Idag känner jag mig smutsig när jag tänker på det.

Korvas och jag väntade alltså tillsammans med pojken tills en av hans fröknar fick syn på honom och därmed fick ta över ärendet. Vad som hände med honom sedan vet jag inte. Men man vågar nästan anta att han blev lite gladare efter en stund och att han så småningom återförenades med sin mamma, och kanske med sin pappa också för den delen och att de förmodligen har hunnit separeras och återförenas flera gånger sedan den här händelsen utspelade sig.

Men det är bara antaganden. I total avsaknad av fakta ska jag försöka hålla utkik efter pojken i framtiden, för att försäkra både mig själv och er om att han mår bra och har återfått den fina kontakt med sin mamma, som vi alla hoppas att han hade innan.

Och med sin pappa också för den delen.

Det tog evigheter att komma ut med Korvas idag. Först var jag trött och seg och när det väl började dra ihop sig så inträffade något som fick oss att stanna inne ett par timmar till. Korvas ställde sig upp och gick. Hon ställde sig upp och gick, som om hon aldrig gjort någonting annat.

 Okej, hon påminde om någon som är på väg hem efter att ha blivit utkastad från Debaser, en kvart före stängning, men likväll fortfarande på fötterna. Hon tjöt av upphetsning, skrek och brölade och hade ett ansiktsutryck som vittnade om att hon just upptäckt det absolut roligaste i hela världen. Ögonen var uppspärrade och stirriga och blicken fladdrade mellan fötterna och målet för vandringen. Samtidigt vispade hon med händerna så att hon liknade en DJ, som scratchade medan hon gick. Först räknade jag stegen: tre, nio, tretton, tjugotre, tjugofem (kusligt, bara udda nummer).  Sedan slutade jag räkna och började se mig om efter videokameran som turligt nog låg inom räckhåll, så att jag lyckades dokumentera Korvas första promenad.

Hon blev trött fort i benen, det kunde man tydligt se. Efter ett tag började spagettibenen svaja rejält och tillslut övergick hon till att krypa igen (apstilen då naturligtvis).  Men så har hon ju heller inte tränat dem särskilt mycket. Jag vet inte hur det brukar gå till, men det som fascinerar mig mest är att hon har hoppat över själva träningsfasen. Vid tre eller fyra tillfällen har hon tagit ett par steg, men det kan man knappast kalla träning. Hon har bara känt sig för om det går och så har hon funderat lite och idag kom hon fram till att det faktiskt gör det och började gå. Hon har tagit god tid på sig Korvasson, låt oss inte glömma att hon är nästan sjutton månader, men när hon väl bestämde sig gick hon direkt.

Att ta tre små steg när mamma eller pappa står fyrtio centimeter därifrån är en sak, men att själv ställa sig upp och gå från ett rum till ett annat, om än med någon liten blixtpaus på rumpan, är en annan. Det är att gå.

Kära läsare av Korvasbloggen:

Igår kröp hon, idag tar hon promenader!

När jag rullade in med Korvasson i barnvagnsrummet på dagis igår morse, smet det in en liten kille, innan dörren hann slå igen. Han var betydligt äldre än Korvas och hade en sådan där grön väst på sig, som barnen har när de ska gå på promenad genom stan. Han hade tårar på kinderna och försökte dröja sig kvar i rummet när vi var på väg ut. Med min vänligaste röst frågade jag om han inte skulle följa med oss ut, men han svarade att han ville vara kvar där. ”Men man får inte vara här ensam, följ med oss nu, det här är Korvas”, sade jag och pojken svarade: ”Ja, men jag vill inte vara med min mamma”. ”Men är hon verkligen här då?”, sade jag ”är inte hon på jobbet?”. Det var ju logiskt tyckte jag, om han var på dagis så var förmodligen hans mamma på jobbet, inget konstigt med det. Men mina ord fick pojken att rygga tillbaka och med panik i blicken ropade han ”va!” och rusade ut genom dörren.

Ute på gården stod pojken med sin skräckslagna uppsyn och ropade: ”Mamma, mamma, jag ser henne inte”. Korvas och jag stod kvar vid hans sida tills en av fröknarna fick syn på honom. ”Hörrudu Korvas, det där gick ju verkligen inte som vi hade tänkt oss” sade jag, när vi gick därifrån.

Igår gavs det aldrig tillfälle att blogga, trots att jag hade ett väldigt sug, då vi satt uppe halva natten och jobbade med vårt nystartade textproduktionsbolag: Textikel Textproduktion. Anledningen till att jag nämner detta är inte för att presentera en ursäkt till varför jag inte skrev något inlägg igår utan för att göra reklam för bolaget Textikel.

Jag hoppas att ni har överseende med detta plötsligt inkastade lilla reklamavbrott för Textikel Textproduktion.

Men man måste ju försörja sig.

Imorse togs kampen om skorna upp igen. Det tog inte lång stund innan Korvas hade snokat upp dem i skohyllan och kom släpande med dem med krav om att de skulle sättas på hennes händer. Det blev ett avbrott i frukostbestyren men jag släppte allt jag hade för händerna för att så snabbt som möjligt tillfredställa hennes behov. När man precis har stigit upp på morgonen skär hennes gälla rop som rakblad mot trumhinnorna och jag hade satt skorna på hennes öron, om det var det hon hade begärt för att sluta skrika.

Idag var det dags för babysim igen och Korvas var totalt hopplös. Hon skrek vid varje försök att genomföra någon övning och om instruktören så mycket som tittade åt hennes håll blev hon förtvivlad. Som simlektion betraktat var det ett rent fiasko, men det var en fin stund av närhet med Korvasson. Hon kramade mig mer innerligt än hon någonsin gör i hemmet och även om hon irriterande nog ropade ”mamma” varje gång hon kastade sig om halsen på mig, njöt jag av närheten.

I barnvagnsrummet lät jag henne än en gång stiga ner i bollhavet och när jag satt vid kanten och tittade på, kom det fram en muskelknutte och bad mig passa hans lille son någon minut, medan han lämnade sin väska i omklädningsrummet. Den lille sonen, som var betydligt yngre än Korvas, ålade sig fram som en mask på golvet på jakt efter bollar. Och som den idiot jag är, kastade jag en boll från bollhavet åt honom att leka med, vilket naturligtvis resulterade i att Korvasson genast ville hjälpa till och började målmedvetet tömma bassängen, boll för boll. Efter någon minut kom den med bollar välförsedde lille maskens muskulösa pappa tillbaka och Korvas och jag kunde, efter att ha återställt ”vattennivån” i havet, bege oss därifrån.

Nu skulle vi bara komplettera med några matvaror till middagen innan vi gick hem. I vår nya barnvagn finns en sele som hindrar barnet från att trilla ur, men som är konstruerad på ett sätt som gör att barnet är väldigt fri i sina rörelser. Vi hann inte mer än komma in i affären innan Korvasson ställde sig upp i vagnen, vänd mot mig, och började gorma ”mamma” lika ofta som en normal människa andas.

”PAPPA var namnet”, svarade jag henne och försökte dölja min besvikelse.

Jag känner att vi måste sakta i backarna, det är Korvasson vi talar om. Bara för att hon tog tre små steg häromdagen innebär det inte att hon kommer att gå inom kort. Nej, Korvas arbetar inte på det sättet. Snabbhet är inte ett av hennes ledord. Nu återstår en lång tid av funderingar kring om det är värt att upprepa försöken, det är ju trots allt förknippat med vissa risker.

Men det är praktiskt när man ska hitta henne på dagis. Idag var alla barn från alla avdelningar ute på gården när jag kom för att hämta henne. Ett hav av barn, men allt jag behövde göra vara att fästa blicken på de lägsta punkterna och inom loppet av några sekunder hade jag lokaliserat henne. Hon var den enda som satt ner på asfalten. ”Nu är det fullt ös”, berättade en i personalen ”hon är gladast i hela gänget och babblar oavbrutet”. Och glad och tillfreds var hon, ända tills vi kom hem. Här var hon sannerligen inte gladast i gänget och skrek nästan oavbrutet i en timme.

Det var någonting som gick snett när jag tog av henne skorna. Kanske var det att hon då plötsligt blev varse att de hade suttit på hennes fötter. Hon älskar sina skor men det är på händerna de ska sitta och ingen annanstans, annars blir hon utom sig av vrede.

För några dagar sedan började Korvas stila genom att ställa sig upp. Redan i förberedelserna kan man se hur hon ler, redo att möta beundrarnas jubel. Och väl uppe på benen står hon med händerna i luften och balanserar. Hon är lika fokuserad som om hon stod på en lina trettio meter ovanför marken, men hennes stora leende som går från öra till öra avslöjar också att hon är fullkomligt medveten om sin sensationella bragd. Varje gång slutar på samma sätt, med att hon applåderar så häftigt åt sin egen prestation att hon faller bakåt på rumpan.

Igår satt jag en halvmeter ifrån henne när hon utförde sin balansakt då jag uppmanade henne att gå till mig, och som genom ett mirakel tog hon tre små steg innan hon föll i mina armar.

Små steg för mänskligheten och, som sagt, tre ganska små steg även för Korvas. Men för mig var det som att hon just hade hoppat trehundra meter.

Lisa och jag smet iväg en stund igår kväll och drack ett par öl på tranan. En vän fyllde år och Sverker, vår inneboende, erbjöd sig att vaka över den sovande Korvasson. Och Molly sov hos en kompis som hade tjejkväll, vad nu det innebär.

Det känns alltid som att vi gör någonting förbjudet när det bara är Lisa och jag. Det är oerhört sällan det händer, men när det gör det ser vi oss omkring som för att kolla om någon har upptäckt att vi är på rymmen, och så finns där en känsla av att det är någonting vi har glömt. Men stegen känns också lättare, som under de första sommarkvällarna då det precis har blivit tillräckligt varmt för att gå ut utan ytterkläder.

Och så vaknade vi tröttare än vanligt och allt kändes trögt. Korvas hade skitit ner sängen totalt, som resultat av den bärfrossa hon hade igår. Pyjamasen hade hon i vanlig ordning lyckats kränga av sig, så att hon kunde komma åt den palett med umbrafärg som gömde sig i blöjan och med handen som pensel hade hon målat både på väggen och på lakanen. Utan att känna efter, som en robot, bäddade jag om i hennes säng medan Lisa gjorde välling.

Senare gick Lisa och tränade och det var dags för Korvas att äta och sova middag. Den kålpudding som var tänkt som lunch föll henne inte alls i smaken. Hon handplockade åtta lingon från tallriken och jag lyckades tvinga i henne en mikroskopisk bit köttfärs, sedan var måltiden över. Och när vi skulle vila var hon rastlös och kröp omkring och efter en timme kände jag mig färdig att sprängas. Jag var irriterad och hade inget tålamod och använde ett tonläge som var mycket skarpare än vanligt. Och som alltid när jag har misslyckats med att få henne att sova tog jag med henne ut i vagnen. Och som alltid somnade hon på stubben.

Jag gick runt ett tag och satte mig sedan på en parkbänk och tittade på henne när hon sov. Hennes ansikte var helt avslappnat och armarna låg stilla längs med kroppen. Då och då rörde hon lite på de perfekta små fingrarna och jag kände hur jag blev ledsen över att jag varit irriterad på henne tidigare. Irriterad för att hon varit som små barn är. För att jag var trött.

Hon vaknade pigg och glad och när vi gick upp till lägenheten satt hon på golvet och lekte med sina klossar. Jag halvlåg i Lisas knä i soffan och Korvas hittade på en lek som gick ut på att stoppa en kloss i munnen på mig och sedan ta ut den och byta den mot en annan. Jag bestämde mig för att vara uthållig och vara med på leken så länge hon tyckte att det var kul. Men man kan inte mäta sig i uthållighet med ett barn. När hon hade stoppat in klossen säkert femtio gånger i munnen på mig och rivit mig med naglarna på läpparna, varje gång hon skulle ta ut den igen, var jag tvungen att avblåsa leken.

Plötsligt dök hon upp med sitt lilla huvud nära mitt och sa ”mamma” och gav mig tre pussar på munnen.

Jag tycker om de små sakerna. De små sakerna är också stora. Ofta är de till och med större än de stora, därför att de kräver att man verkligen ser dem. De stora sakerna fångar uppmärksamhet utan att någon behöver anstränga sig. De små går en obemärkt förbi om man inte är vaken. När man ser de små sakerna i vardagen är det ett tecken på att allt fungerar. Inte nödvändigtvis att allt är på topp eller att man är på gott humör, men att man är närvarande. Och är man närvarande finns det inte en dag när det inte händer någonting. Man kan få för sig att ingenting av värde har hänt, men det är aldrig sant. Då har man bara inte sett det. Då är man inte närvarande. Det enda man kan se då är de fasta hållpunkterna. När man har ätit och sovit och sett på tv och jobbat o.s.v.

De senaste dagarna har jag inte känt mig riktigt närvarande, och visste jag inte bättre skulle jag säga att ingenting har hänt. Nu vet jag ju att det aldrig är sant, att det alltid händer saker, men jag har inte sett det. Det låter otäckt, men man skulle kunna säga att jag har missat ett par dagar i mitt eget liv. Det har ju ni också, men det är helt klart värst för mig.

Det är ju ändå mitt liv.

För ett tag sedan när Molly höll på och fånade sig så sa hon att vi måste be om ursäkt till hennes rumpa. Jag minns inte varför. Kanske hade vi, enligt hennes mening felaktigt, beskyllt henne för att fisa eller någonting, jag minns inte.

När Molly var på kollo i somras ville vi skicka ett vykort till henne. Hon hade inspirerat oss, så på vykortet skrev vi att vi saknade henne och att hon måste be Korvas rumpa om ursäkt för att hon åkt iväg. Problemet var att vi glömde skriva till vem kortet var. Så när posten kom och skulle delas ut till barnen höll personalen upp vykortet och frågade alla om någon visste vem Korvas var, eller kände igen figuren på bilden. Om man ska tro Molly var det oerhört pinsamt att ge sig tillkänna under de omständigheterna.

”Det är ju helt stört, vilka föräldrar skickar ett vykort på sitt barns rumpa!!?”