Jag fick lite panik i kroppen idag, när det damp ner ett brev där det stod att vi har blivit felinformerade om datumet för inskolningen på Korvassons dagis. Tidigare var det den första september som gällde, men det var fel och det korrekta datumet är redan den artonde augusti. Det kändes som att tiden rycktes ifrån mig. Även om det bara är en skillnad på tolv dagar, så kändes det mycket. Det handlar om förberedelser.

Direkt när jag hade läst brevet tittade jag ner på Korvas som satt på golvet. Hon var lyckligt ovetande om förändringarna och satt och bläddrade i en broschyr om yoga. På framsidan var det en kvinna med extremt vinda ögon, som satt i någon yogaställning. Min första tanke var att omslaget förmodligen skulle avskräcka fler än det lockade, och få folk att tro att det handlade om en väldigt nischad form av yoga, bara för vindögda. I bakgrunden satt en man i samma ställning som skelade även han.

Sen kom jag att tänka på när jag var liten och skulle börja på karate, tillsammans med två kompisar. Vi kom till den första (och sista skulle det visa sig) träningen med väldigt höga förväntningar. Tränaren hälsade oss välkomna och så satte vi igång med uppvärmningen, och tårna var först ut. Tårna! Fram till den dagen hade jag levt i tron om att man aldrig i hela sitt liv skulle behöva värma upp sina tår, men jag kunde in ha haft mer fel. Varje tå skulle långsamt snurras tio varv medsols, samtidigt som vi räknade på japanska. Alltså, ni måste förstå att vi inte var särskilt gamla och att vi hade kommit dit för att sparka högt och slå av plankor på mitten, och inte för att snurra på tårna. Det rådde en otroligt fnissig stämning i gruppen, som knappast blev bättre av att en av mina vänner råkade släppa sig. Och när vi hade snurrat på lilltån tio varv medsols, så fick vi instruktioner om att göra samma sak motsols. Ja, ni förstår, matematiken är enkel. Tio tår och tjugo varv på varje.

När jag hade snurrat mina tår tvåhundra varv visste jag att jag var färdig med karaten.

Det tar inte lång tid innan det känns trögt. Igår satt jag och stirrade länge på skärmen innan jag insåg att det inte skulle bli något inlägg då heller. Jag befann mig i ett blackoutliknande tillstånd och kunde inte skriva en enda mening. Och så var jag arg i kroppen.

Korvas och jag hade riktigt fina dagar på barnens ö, men så fort vi kom hem blev hon otroligt gnällig. Jag vet inte om det berodde på att hon var besviken över att byta gräsmattan mot vardagsrumsgolvet eller vad det var, men gnällig var hon. Samtidigt höll Fisen på att förhandla och trixa på sms, om att få stanna kvar längre än avtalat på sin väns land, och som vanligt var hon ute i sista sekunden. Och jag var trött och svettig och verkligen inte upplagd för gnäll och trix och blev skitarg inombords. Sen hade jag svårt att släppa den känslan när pappa kom och hälsade på och var förmodligen inte världens trevligaste värd. Detta trots att han gav mig ovärderliga tips, som att ”om man sover mer så blir man inte lika trött”.

Nu ska jag bryta den känslan och kämpa mig mot toppen. Med mina bara händer ska jag, sten för sten, bygga upp Korvasbloggen till ett gigantiskt torn som ska höja sig över alla andra. De läsare som har känt sig svikna och i sin tur lämnat bloggen ska jag vinna tillbaka och likt Rocky Balboa ska jag springa varv efter varv runt Vasastan för att bygga upp den fysik som krävs för att orka hålla mig vaken hela nätterna. Nu bodde Rocky Balboa aldrig i Vasastan och strävade heller inte efter att hålla sig vaken hela nätterna, men det där med att springa runt kommer att vara likt. Och istället för att boxa med händerna i luften kommer jag att ”skriva” med handen i luften. Jag säger handen och inte händerna, därför att med den andra handen kommer jag att hålla Korvas.

På så vis slipper jag förväxlas med de som är ute och spelar luftpiano, och det är skönt. För oss emellan är jag inte riktigt säker på att allt står rätt till i huvudet på dem.

Sitter på bussen hem från barnens ö, med korvas och fick precis ett sms från min vän nicke som löd: har du tagit bloggsemester eller? Jag har ingenting att läsa på kvällarna. Jag svarade att jag ska skärpa mig och att jag råkade ägna mig för mycket åt livet. Så nu sitter jag här och kedjematar korvas med äpple och smsbloggar för första gången

Det var någonting som bet mig i skinkan igår natt, när jag kröp ner i sängen i det kolmörka rummet på landet. Egentligen var det precis i skarven mellan skinkan och låret, men det känns bra att säga skinkan, därför att jag inte har mycket till rumpa. Benen är som två stolpar som går rakt upp i ryggen, men i slutet av stolparna, från fötterna sett, kan man skönja en svag utbuktning där det hos andra människor sitter en rumpa. Utbuktningen är lyckligtvis tillräckligt stor för att jag, med viss möda, ska kunna avgöra var det ena slutar och det andra börjar.

Det sved till ganska ordentligt och jag blev så där löjligt rädd och flög upp mot huvudändan av sängen och satte mig på fötterna. Man såg absolut ingenting i rummet, sånär som på en röd liten lampa på en batteriladdare. Jag vispade snabbt bort krypet med handen och när det slog emot väggen lät det som någonting hårt. Då blev jag lite lugnare och tänkte att det måste ha varit någonting som Korvas släpat dit som jag stuckit mig på, en liten plastbit eller någonting. Det låg flera andra föremål i sängen, som hon hade släpat dit, som styrkte den teorin. En ärvd teletubbiesfigur och lite pixiböcker bland annat, men jag var för trött och såg för lite för att plocka bort dem.

På morgonen vaknade jag av att Korvasson stod upp i sin spjällsäng vid fotändan av vår säng och babblade för fullt. Men jag var knappt vid medvetande och önskade ingenting mer än att få sova lite till, så jag famlade runt med handen i sängen och fick till slut tag på teletubbiesfiguren och slängde ner den till Korvas, varpå det blev tyst i några minuter. När hon började babbla igen var det en pixibok jag fick tag på och vann ytterligare några minuter. Jag minns allt ganska vagt, men efter ytterligare något föremål så hade hon tröttnat och skrek till på det där sättet som betyder att nu är det definitivt slutsovet. När jag steg upp letade jag av nyfikenhet bredvid sängen efter det plastföremål jag hade stuckit mig på, men där fanns absolut ingenting. Inte ens den mobiltelefon som jag visste att jag hade lagt där kvällen innan låg kvar.

När vi åt frukost fick vi syn en fem centimeter lång skalbagge som kröp på fönstret, och lite senare hittade vi en lite mindre variant av samma art i soffan. Någon dag tidigare hade jag burit bort ett träd som legat kapat i kubbar under en ganska lång tid och under processen trillade det av en och annan ekoxe, som blev utan hem. Av allt att döma hade nu dessa baggar flyttat in till oss i stället, och av bettet, i anslutning till min stjärt, att döma var det någon av dessa fördömda baggar som i brist på ek hade tagit sig en tugga av mitt kött. Nu återstod bara mysteriet med telefonen, för hur robusta än ekoxarna var, kunde de knappast klandras för att ha burit bort min telefon. Men till slut löste Lisa även det mysteriet.

Telefonen låg i Korvassons spjällsäng, tillsammans med en teletubbiesfigur och tre pixiböcker.

Korvas har hittat en ny ton, som gräver sig in under huden på hennes föräldrar. Den har funnits där en tid, men den är ny sett till den kraftigt ökade användningen. Hon kan ibland använda tonen stora delar av dagen. Dessa dagar riktar man sin blick mot fjärran och drömmer sig bort. Man drömmer om den ljuva dagistiden, om dagar med fullkomlig stillhet. Det jag pratar om är gnälltonen. Gnälltonen segar sig fram utan att vara varken skrik eller gråt, och den är svår om inte omöjlig att råda bot på. På kort sikt i alla fall, jag hoppas att konsekvent ignorering av den kommer att ge resultat i det långa loppet.

Jag tror att det handlar om en missnöjeskänsla i kroppen, som inte försvinner av varken bollning, bus eller bokläsning. Den ligger där och maler och har inte så mycket med den faktiska verkligheten att göra. Och med missnöjeskänslan följer gnälltonen, som en andra andning. ”Eheee, eheee, eheee, eheee.” Den är oerhört frustrerande för att det inte finns någonting att göra åt den och för att man inte tillåts att göra någonting själv under tiden. Tar man upp henne i knät, sitter hon kvar i två sekunder och säger ”eheee, eheee”. Och försöker man till exempel läsa själv så står hon och rycker en i byxbenet och säger ”ehee, eheee, eheee”. Hon till och med kryper runt och säger ”ehee, ehee” och korta stunder kan hon sitta själv och göra tafatta försök till lekar, samtidigt som hon säger ”ehee, ehee, eheee”.

Egentligen är det likadant med vuxna. Man blir ju oftast inte irriterad om någon är arg eller ledsen, men om de gnäller konstant får man lust att slå någonting trubbigt i huvudet på dem. Men till dem kan man åtminstone säga att man tycker att deras gnäll är jobbigt. När man försöker sig på det med Korvas tittar hon upp på en med rynkade ögonbryn och öppen mun och säger ”eheeeee, eheeeee”.

Vi fick genomlida stora delar av gårdagen med dessa outhärdliga gnälltoner. Men så kom frälsningen, i form av Korvassons allra första bollibompaprogram. Helt plötsligt stod hon blickstilla framför tv:n och följde Emil i lönnebergas varje liten rörelse, hela avsnittet igenom. Hon var alldeles avslappnad i ansiktet och det enda som rörde sig var ögonen och bröstkorgen, när hon andades. Och så kom det sig att Lisa och jag fick tillfälle att ligga skavfötters i soffan och läsa några sidor i våra böcker.

När avsnittet var slut och eftertexten började rulla, vände hon sig om, rynkade ögonbrynen, öppnade munnen och sa:

”Eheeee, eheeee, eheeee”

Nu står hon och tittar ut över havet från sin lilla hage på bryggan, skuggad av ett parasoll. Hon pratar mycket, men de ord man förstår är inte många. Orden låter som kinesiska och inte på det sättet som det låter när barn låtsas prata kinesiska. Det här låter äkta. Och jag vet hur äkta kinesiska låter. Faktum är att det mycket väl skulle kunna vara äkta kinesiska hon pratar, eftersom det låter exakt likadant. Det är i alla fall mer sannolikt än att hon låtsas. Perfekt uttalade kinesiska ord, utan att själv veta om att det är kinesiska. Vilket oerhört slöseri.

En gång skulle jag skoja med en kinesisktalande vän, när hon hade fått en sticka i fingret. Jag undrade vad sticka hette på kinesiska och hittade själv på ett ord som förslag. Hon tittade upp med stora förvånade ögon och det visade sig att det jag hade sagt betydde ”tagg” på kinesiska. Det fanns ett annat ord för sticka, men tagg var ju, får man lov att säga, svindlande nära. Och hur osannolikt är inte det egentligen?

Kanske skulle jag spela in Korvassons prat och skicka som ljudfil till min vän, för att höra vad det egentligen är hon säger. Det vore oerhört intressant, men ohållbart i längden. Det måste finnas smidigare sätt att kommunicera än att skicka ljudfiler till en kinesisktalande vän i London, för att ta reda på vad ens barn säger i Sverige.

Ibland funderar jag, helt uppriktigt, på om det vore bättre om Lisa och jag inte åt frukost tillsammans. Att vi borde utforma ett vattentätt system som gör att vi slipper se varandra under dygnens första timmar. För antalet förstörda förmiddagar (ibland hela dagar), som har sin grund i en helvetesfrukost, är skrämmande högt.

Vi är otroligt jävla tjuriga båda två och kombinationen är rent explosiv. Lösningen för mig är att inte prata eller prata så extremt lite som möjligt, innan kaffet har börjat verka och innan hjärnan har börjat formulera någorlunda konstruktiva tankar. Det som händer innan är okej, om det får stanna inombords. Det är så det fungerar på morgonen. Kroppen är som en stad som börjar sin dag med helt tomma gator och sedan sakta fylls på med öppna butiker och människor som rör sig fram och tillbaka. Men innan alla butiker har öppnat är det otroligt kritiskt. Jag skulle inte säga att jag är direkt arg innan, men jag är explosiv. Och om någon säger något som jag uppfattar som otrevligt, blir jag oproportionerligt förbannad.

Lisa är också oerhört känslig, och arg som det ilsknaste bi, och säger ofta saker som jag uppfattar som otrevliga, varpå jag blir oproportionerligt förbannad. Hon tycker att jag borde låta henne vara ifred och jag tycker att det är hon som inte låter mig vara ifred.

De dagar när Korvas har ett dåligt morgonhumör och både hon och Molly sitter till bords, kan bli helt katastrofala. Dessa dagar sitter samtliga deltagare, möjligen med korvas som undantag, och undrar vad det är för vits med en familj över huvud taget.

Egentligen är det lite jobbigt för mig att skriva om det här, men samtidigt är det jobbigt att hålla allt inom mig. Man kan se det som att jag öppnar en vattenkran så att det kommer ut en mycket svag stråle, för om jag öppnar den helt blir det översvämning.

När min systers yngsta son föddes, fyra månader innan korvas, hade de ingen aning om vad han skulle heta. De funderade på namn som ”Hinke” och ”Hickmet”, men det hade låst sig helt för dem. Och medan det namnlösa stackars barnet växte, så växte även Korvas i magen. Och till skillnad från min syster och hennes man så hade vi redan bestämt att hon skulle heta Edith när hon kom ut, vilket vi naturligtvis berättade för alla som frågade. Men det fick vi bittert ångra. Kort efter att vi hade avslöjat vårt namnval berättade min syster för mig att deras son skulle heta Eddie! Mitt framför ögonen på vårt ofödda barn snodde min syster hennes namn och ändrade om slutet något, mest för syns skull. Så att stölden inte skulle vara allför uppenbar.

”Eddie och Edith!”, sa Molly ”de kommer ju att bli mobbade!”. ”Nej då Fisen, det kommer de inte alls” sa vi, men innerst inne delade vi hennes rädsla helt och hållet.

Och ni vet hur det är med tiden. Den tenderar att sudda ut minnen och skriva om historier och Eddie kommer alltid att vara fyra månader äldre än Korvas. Om några år kommer ingen att komma ihåg vem som är upphovsman och vem som är en simpel tjuv. Och vad kommer vi ha att sätta emot?

Namnen är så till den grad förvirrande att när de befinner sig i samma rum kallar min pappa dem båda för ”Eddit”.

Dagis kommer nog att göra susen för Korvas, hon är så otroligt reserverad med andra barn. När någon vill räcka över någonting till henne drar hon åt sig händerna och bara tittar frågande på objektet, eller på personen bakom.

Min systers barn körde över henne totalt i helgen. Korvas var som en åskådare på en reality show för barn och mycket mer passiv än hemma. Och när min systers yngsta barn tog den bok som Korvas satt och läste, blev hon helt förkrossad och det var uppenbart att det inte fanns i hennes föreställningsvärld att någonting skulle kunna tas ifrån henne på det där sättet. Hon begrep helt enkelt inte. Lite senare såg jag att hon höll hårt i boken, med båda händerna, när samma sak höll på att upprepas. Eddie, som han heter (ja, ni hör ”kusinerna Eddie och Edith”, det är ju alldeles uppåt väggarna, men det får behandlas vid ett senare tillfälle) är fyra månader äldre än Korvas, och han utsätts dagligen för både fysisk och psykisk misshandel av sin treåriga bror Leon. Så när det dyker upp ett mindre barn, som inte ens kan gå, så är det klart att han tar tillfället i akt att själv få känna på maktens sötma.

Korvas var oerhört fascinerad av vad hennes kusiner höll på med, men hon såg hela tiden till att ha järnkoll på var jag befann mig. Försvann jag för ett ögonblick, började hon gråta och följde efter, likt en knähund. Det att hon följde efter var likt en knähund, inte att hon började gråta. Och jag, i likhet med Eddie, tog tillfället i akt att njuta av min position. Jag är visserligen varken fysiskt eller psykiskt misshandlad hemma, men hemma finns det konkurrens.

 Och jag skulle ljuga om jag påstod att det inte kändes bra att Korvas betraktade mig som den viktigaste människan på hela Väddö.

Lisa åkte iväg på festival idag och Korvas och jag satte oss på bussen till Barnens ö, för att hälsa på Korvassons kusiner.

Det är något speciellt med helgfärder på bussen. Det är trångt och varmt och svettigt och alla hatar alla. Alla vill sitta skönt, men ingen får sitta skönt. Och jag vet precis hur folk ser på mig, där jag kommer med mitt överlastade ekipage. ”Helvete, en barnvagnsjävel”, tänker de (det har jag själv tänkt många gånger). Speciellt de som har hunnit sätta sig vid barnvagnsutrymmet och ställa sina stora väskor där. De tvingas flytta på sig och inser till sin stora besvikelse att de har spelat bort alla de andra platserna också i sin girighet efter svängrum. Och de som bara sekunderna tidigare trodde att de gjort dagens smartaste drag och blivit bussens kungar, står nu och vinglar i korridoren och har fullt sjå att hålla rätt på både sig själva och sina otympliga väskor. Men jag känner inget medlidande och har vid det laget för länge sedan kopplat på robotläget. Jag bara kör min vagn och kör på de som inte flyttar sig. Vid det laget njuter jag rentav att köra på de som inte flyttar på sig. Vid det laget är jag ingen trevlig person.

Man ska inte tro att barnvagnschaufförerna är kompisar heller, de är konkurrenter. Och kommer det ytterligare en barnvagn så tänker man: ”Helvete, en barnvagnsjävel.”

Det som kan tippa över en sådan här redan påfrestande resa till en fullkomlig vansinnesfärd, då man befinner sig på gränsen till ett nervsammanbrott, är om ens barn vantrivs och skriker för full hals. Då blir de svettiga ännu svettigare och alla hatar alla ännu mer. Många övergår också till att fokusera sitt hat på det stackars barnet och dess ansvariga målsman.

Jag är oändligt tacksam över att Korvas skötte sig så fantastiskt bra idag. Hon sov första timmen och var på strålande humör den andra. Hon satt och grimaserade mot några medpassagerare och lyckades faktiskt sprida lite glädje. Och när hon till slut började bli lite rastlös, roade hon sig med den pusslek jag lärde henne häromdagen. Och när jag tryckte på avtryckarknappen på mobilen för att göra mitt livs första blogg-mms, så tänkte jag stolt: 

”Jag visste nog att den skulle komma till användning.”