Egentligen är det lite jobbigt för mig att skriva om det här, men samtidigt är det jobbigt att hålla allt inom mig. Man kan se det som att jag öppnar en vattenkran så att det kommer ut en mycket svag stråle, för om jag öppnar den helt blir det översvämning.

När min systers yngsta son föddes, fyra månader innan korvas, hade de ingen aning om vad han skulle heta. De funderade på namn som ”Hinke” och ”Hickmet”, men det hade låst sig helt för dem. Och medan det namnlösa stackars barnet växte, så växte även Korvas i magen. Och till skillnad från min syster och hennes man så hade vi redan bestämt att hon skulle heta Edith när hon kom ut, vilket vi naturligtvis berättade för alla som frågade. Men det fick vi bittert ångra. Kort efter att vi hade avslöjat vårt namnval berättade min syster för mig att deras son skulle heta Eddie! Mitt framför ögonen på vårt ofödda barn snodde min syster hennes namn och ändrade om slutet något, mest för syns skull. Så att stölden inte skulle vara allför uppenbar.

”Eddie och Edith!”, sa Molly ”de kommer ju att bli mobbade!”. ”Nej då Fisen, det kommer de inte alls” sa vi, men innerst inne delade vi hennes rädsla helt och hållet.

Och ni vet hur det är med tiden. Den tenderar att sudda ut minnen och skriva om historier och Eddie kommer alltid att vara fyra månader äldre än Korvas. Om några år kommer ingen att komma ihåg vem som är upphovsman och vem som är en simpel tjuv. Och vad kommer vi ha att sätta emot?

Namnen är så till den grad förvirrande att när de befinner sig i samma rum kallar min pappa dem båda för ”Eddit”.