Sen Korvas kom, ser jag faror framför mig och målar upp skräckscenarion i huvudet. Jag tycker inte alls om att vara så och tror egentligen inte att det är särskilt likt mig, men nu händer det väldigt ofta. Om man nu kan säga så. Det är likt mitt nya jag, det jag som föddes med Korvas. När hon är nära spisen, ser jag hur en kastrull med kokande vatten välts över henne och jag måste hålla hårt i mina egna händer för att inte drabbas av en plötslig klumpighet. Sedan spelas hela händelseförloppet upp för mig. Hur jag springer till duschen för att kyla ner henne. Länge, länge ska man kyla en brännskada och vattnet ska vara svalt men inte för kallt, för då täpper porerna i huden till, så att kylan inte tränger ner på djupet. Huden ser ut som en smörgås med flera lager pålägg, har jag fått förklarat för mig. Och värmen från en brännskada tränger djupt ner och det är viktigt att kyla hela vägen. Och så tänker jag på hur jag sitter i duschen, med min lilla flicka i famnen, och biter ihop för att inte skrika i panik, så att jag skrämmer henne ännu mer. Och sen tänker jag på hur jag ska kunna ringa efter ambulans, när telefonen är dränkt i vatten.

Jag ser hur hon ramlar från trappor och båtar och bryggor och skär sig på knivar och får stötar från kontakterna och klämmer sig i dörrar.

Det finns en låt som heter ”mitt lilla barn”, som alltid borrar sig rakt in i kroppen på mig. Versen är inget speciellt, bara en gullig visa, men när refrängen kommer kan jag inte hålla emot. Är jag på toppenhumör blir ögonen bara fuktiga, men i alla andra sinnesstämningar kommer tårarna direkt. På en sekund. Det är märkligt med vilken kraft en liten melodi kan slå till. ”Men – ska jag säga, akta dig för eld och djupa vatten.”

Och så känner jag att allting är så oerhört skört och att det inte var lika skört förut, inte på samma sätt. Man gör sig själv svagare och mer sårbar då man skapar någonting man inte kan vara utan.

”Spring aldrig, aldrig bort från mig, i den svarta natten.”

Jag vet att jag tidigare har tänkt på hur skönt det har varit att Korvasson har varit relativt omedveten om sin omgivning, i vissa avseenden. I affären till exempel, när jag har sett andra barn gorma och skrika efter saker de vill ha, så har jag tänkt: ”Det där längtar man ju inte direkt efter.” Jag vet inte precis när det började, men den tiden är hur som helst förbi. I kön till kassan vill hon naturligtvis ha sina mandariner direkt. Och hur säger man åt ett snart femton månader gammalt barn att man måste betala för mandarinerna först, innan man får äta dem? Hon måste tro att jag retas med henne, och mandariner är ingenting man skojar om, det visar hon med all önskvärd tydlighet. Och så är det så omänskligt elakt av mig att inte låta henne knappa på tangenterna till datorn. Hon blir så fruktansvärt arg och frustrerad. Märkligt nog respekterar hon förbudet, men hon vibrerar av ilska och biter sig i knogarna och sliter sig i håret. Det är svårt att inte skratta då.

Igår hade Korvas väldigt mycket att vara arg på, alltifrån opassande bokval till tangentförbud. Men jag lyckades få henne på lite bättre humör med en lek, då jag tog tag i hennes skitiga små kuddfötter och lät dem överfalla hennes ansikte med pussar. Hon skrattade högt åt de pussbenägna fötterna, och jag i min tur fascinerades än en gång över hur de små benen gick att böja precis hur som helst, utan att det tog emot.

Idag, när jag stod och diskade, hörde jag små flämtningar bakom mig, blandat med ”mmm”-ljud. Först hörde jag ljuden utan att riktigt registrera dem, så det hade hållit på ganska länge innan jag kom mig för att se vad Korvas hade för sig.

Och när jag vände mig om, satt hon i soffan och pussade sina fötter.

Det har förkommit två likartade toalettincidenter med katten och Korvas. Jag har oavsiktligt kissat på dem båda. Eller de har låtit sig kissas på, snarare.

Det här med att göra sina toalettbesök med öppen dörr är relativt nytt för mig och jag tycker egentligen inte alls om det. Det har försiggått lika länge som Korvas har levat. Ibland kan man behöva ha uppsikt, även när man är på toaletten, men framförallt så accepterar Korvasson inte lykta dörrar. Katten var först. Hon älskar vatten och saker som rinner och eftersom kiss rinner, älskar hon kiss. Många gånger har hon smitit in när jag är på toaletten och står och tittar fascinerat på strålen. Vid något tillfälle kunde hon inte hålla tillbaka sitt begär och sträckte sig upp över toaletten, så att det slutade med att jag kissade henne på huvudet. Jag brukar försöka fösa bort henne med foten, men den där gången hann jag inte med.

 Korvas är också fascinerad av saker som rinner och brukar krypa fram till toaletten och ställa sig upp och hålla sig fast i porslinskanten. Och så står hon stilla och bara tittar ner, när det bubblar och porlar. Väldigt spännande. Korvas vågar jag heller inte fösa bort med foten. Hon landar sällan lika mjukt och smidigt som katten. Igår räckte det tydligen inte med att titta och helt utan förvarning sträckte hon plötsligt ut handen för att fånga strålen. Hon lyckades naturligtvis och vips så hade jag för första (och förhoppningsvis sista) gången kissat på min egen dotter.

Både Lisa och jag tycker om struktur. Jag kan i ärlighetens namn inte påstå att vi har så mycket av den varan, någon av oss, men vi tilltalas av den likafullt. Korvas är ett undantag. Med henne har vi haft väldigt tydliga rutiner, även om de har börjat luckras upp något på senare tid. Men hon har i mycket stor utsträckning ätit och sovit på samma tider. Det är ju omöjligt att veta hur hon hade varit om vi inte hade haft dessa rutiner, men jag tror att det har bidragit till att hon sover så bra på nätterna.

När det gäller de strikta matrutinerna hade vi inte så mycket val. Eftersom Jag, redan efter två veckor, började mata Korvas med flaska på halvtid, så var jag beroende av att ha fasta hålltider. Det fanns ju inte samma flexibilitet hos mig som hos någon med bröst. Nuförtiden har man ganska mycket tid på sig, då hon inte blir hungrig lika plötsligt, men i början gick det fort. Om man tajmade målet lite fel, kändes de fem minuter det tog att värma upp flaskan i mjölkvärmaren, som en evighet.  Trehundra sekunder, i sällskap av en tomatröd och gallskrikande bebis, ÄR en evighet.

När vi kom hem med henne från BB, tre dagar gammal, kändes det som att flytta in igen, med helt nya förutsättningar. Den första tiden var som en enda lång sömnlös dröm. Eller som ett drömliknande töcken. Dagarna och nätterna flöt ihop så att det var svårt att skilja dem åt och vi sov i små korta stötar. Jag vaknade, med ett ryck, säkert hundra gånger per natt av rädsla för att Korvas skulle ha rullat av min mage och ner på golvet.

I vår jakt efter struktur, försökte vi se någon sorts mönster i Korvassons ätande och förde statistik över hennes måltider. Hon var som en liten fästing vid bröstet och kunde äta i timmar. Så här ser ett litet utdrag ur hennes första matschema ut:

Mat- 18:10

Paus-19:25

Fortsättning-19:36

Paus-20:30

Fortsättning-20:35

Slut-21:10

Mat-22:30

Slut-23:35

Mat-03:20

Slut-när Lost slutade (Tv-serien)

Mat-08:00

Slut-09:00

O.s.v.

Vi fann inget som helst mönster i hennes ätande och slutade därför relativt snabbt med den helt onödiga statistiken. Man ska betänka att i de små avbrotten som uppstod mellan målen, var Lisa tvungen att genomgå den ganska tidskrävande proceduren att pumpa ur brösten på överflödig mjölk. Det resulterade i att hon praktiskt taget inte sov någonting över huvud taget, på flera dygn. Hon nickade till ibland. I flera dygn i sträck så bestod hennes sömn i att nicka till ibland. Jag sov också väldigt lite under dessa dagar, då jag hade någon idiotisk förställning om att jag, av solidariska skäl, också borde vara vaken när Lisa var det.

Vid ett tillfälle, när Korvas var fyra dagar gammal, så hade Lisa av ren utmattning somnat ordentligt. När Korvas blev hungrig och började skrika så tog jag ut henne ur rummet. Jag visste att det fanns lite utpumpad mjölk i kylen och att jag måste ge det ett försök.  Jag hade aldrig gjort det tidigare och uppgiften kändes nästan övermäktig. Som hos någon som har misstagits för kirurg och plötsligt står med en skalpell i handen vid ett operationsbord, utan att veta hur man ska göra. Tänk om hon inte skulle acceptera varken mig eller flaskan. Korvas skrek på det där sättet som får en att undra hur det är fysiskt möjligt att pressa fram så mycket ljud ur en så liten kropp, och jag var svettig av stress. Men när jag hade värmt flaskan i en kastrull med vatten och fört in den i munnen på henne, så tystnade hon inom loppet av en sekund. Hon låg tryggt mot min axel och sög i sig hela innehållet och jag kan knappast beskriva vilken oerhört fantastisk känsla det var. Mäktig och nästan overklig, men ändå helt naturlig.

Jag tror att jag kände mig som en mamma.

Korvas har fått små förhårdnader på fötterna, ovanpå stortårna. De är inte stora alls, men man kan tydligt se dem. Ännu tydligare eftersom resten av fötterna fortfarande är så där mjuka, knubbiga och oförstörda. Det är det första kroppsliga tecknet på erfarenhet. Har man en förhårdnad så har man levat. ”Jag har en förhårdnad, alltså är jag.” Det är möjligt att jag har skyndat på processen genom att låta henne vara på bryggan utan sandaler, jag vet inte. Men förr eller senare skulle hon ha fått dem ändå. Man kan inte leva ett helt liv utan förhårdnader. En del av mig, den del som vill att hon ska vara min lilla bebis för alltid, sörjer, därför att det är ett steg mot vuxenvärlden, men en annan del gläds över hennes nya erfarenheter.  

Men det är synd om fötterna. De får utstå mycket skit, utan att någon någonsin berömmer dem. De trampar och trampar och kämpar på och så tycker man att de är äckliga och inte alls särskilt fascinerande. Händerna däremot, får oförtjänt mycket uppmärksamhet. Om händerna är rynkiga och fula så är de ändå inte äckliga, utan charmiga. De har en historia att berätta, säger man. Men är inte fotens historia än mer intressant att höra? Om händernas historia är som en förutsägbar kioskroman, så är fötternas som en bok skriven i ett samhälle under förtryck. Händernas böcker skulle ha titlar som ”en vanlig dag på jobbet” eller ”vilket vackert väder”, medan fötternas böcker skulle ha titlar i stil med ”ett liv i det fördolda” eller ”förbjudna tankar om frihet”. Fötternas böcker skulle ha själ och smärta och händernas böcker skulle andas yta och glättighet.

I framtiden kommer jag att skriva alla mina inlägg med fötterna.

Men jag har inte börjat än.

När Korvas var född och jag skulle ta ut pappapenning så gick inte det, därför att jag ännu inte var registrerad som fader. Systemet är inte anpassat för pappor som vill vara föräldralediga redan från början. Inte för pappor som vill vara pappor redan från början heller, för den delen. Och när vi skulle fylla i formulären till faderskapsutredningen så ville de veta födelsevikten på Korvas. Vi frågade vad de skulle med den uppgiften till, speciellt som den redan registrerats vid födseln, och fick till svar att de skulle fastställa konceptionstiden (som redan var fastställd med ultraljudet) med hjälp av den. Då undrade vi dels vad den siffran sa om vem som var pappan och dels varför de skulle försöka räkna ut någonting som inte var möjligt. På dessa frågor fick vi inga svar.

Den legendariske brottaren Karelin lär ha vägt sex komma åtta kilo, när han föddes, vilket är nästan dubbelt så mycket som vad Korvas vägde. Innebär det då att Karelins mamma var gravid i arton månader?

Vi hade gärna bråkat längre om denna idiotiska byråkrati, om det inte varit så att vi behövde pappapenningen snarast. Och myndigheterna delar inte ut faderskap till bråkstakar. Moderskap, däremot, delar man ut vare sig mamman vill eller inte. Det sker liksom automatiskt. De kan be en göra vad som helst egentligen, de har makten. De skulle kunna säga åt mig att snurra tio varv medsols och femton varv motsols och om jag efter det kunde peka åt vilket håll sjukhuset där Korvas föddes låg, så skulle jag vara far till barnet. Nu gjorde de inte det, utan använde sig av det lika tillförlitliga testet med födelsevikten istället. Och slutligen, när jag äntligen fick bli registrerad som fader, hade de imponerande nog kommit fram till att Korvas måste ha tillverkats någon gång mellan början av juni och slutet av juli. Enligt deras beräkningar hade Lisa alltså inte varit gravid i mer än max elva månader. Och därför måste jag vara far till barnet, eller?

Men innan jag blev registrerad som fader, så svarade jag handläggaren med detta mail:

”rapport om födelsevikt till storebror”

Hej!

Min flickvän har varit i kontakt med dig angående registrering av faderskap. Det som återstod för att anmälan skulle bli komplett var födelsevikten (se nedan).

> Hej!

> Som du har insett är detta med barnets födelsevikt inte något vi tar reda på för nöjes skull. Vill du gå vidare med denna fråga får du nog vända dig till socialstyrelsen eller någon politiker.

> Jag kan nämna att vid tvillingfödsel fastställs konceptionstiden för båda barnen på det barn som väger mest.

> Jag avvaktar nu på att din sambo tar kontakt med mig.

> Mvh

> xxxxxxxx

Hur frestad jag än är att ta upp detta med socialstyrelsen så är jag än mer angelägen om att så fort som möjligt bli registrerad som fader.

Jag förstår att det inte är du som har hittat på denna idiotiska punkt i formuläret, så det är definitivt inget personligt. Jag är dock övertygad om att du kan leva dig in i situationen och förstå det komiska och framförallt irriterande i att tvingas lämna ut information, när förklaringen till varför är helt orimlig. Varenda barnmorska och många fler vet att man inte kan fastställa konceptionstiden med födelsevikten. Varför ska man försöka gissa sig till en konceptionstid med denna medeltida metod, när den redan är fastställd med ultraljud?

Vid en eventuell faderskapstvist skulle jag lita betydligt mer på ett blodprov än någon sorts var-befann-du-dig-under-det-senare-halvåret-av-2007-metod.

Nog om detta och som sagt finns det inget personligt i det jag skriver.

Den i sammanhanget helt onödiga födelsevikten uppgick till: 3740 gr

Med vänliga hälsningar,

Daniel Pernikliski

Jag fasar lite för den tid som kommer, då Korvas har en massa frågor som man helst inte vill besvara eller inte kan besvara. Det kan vara frågor om uppkomsten av olika ärr på kroppen, eller om man har varit full, eller om man har snattat, stulit och ljugit. Bara för att ta några exempel. Sen finns det ju en massa frågor som man inte kan besvara, därför att man själv inte vet. Det är en skrämmande upptäckt för ett barn, att ens föräldrar inte vet allt. Det är den första föraningen om sina föräldrars ofullkomlighet. Därifrån går det relativt snabbt att komma till insikt om att ens föräldrar inte vet särskilt mycket över huvud taget. Att de är helt vanliga människor och det enda som gör dem speciella är att de är ens föräldrar. När andra människor stöter på dem på gatan är det som att stöta på vem som helst.

Molly är ju redan där. Hon ställer både frågor man helst inte vill besvara och frågor man inte kan besvara, så jag är inte främmande för problematiken. Men att Korvas, redan vid fjorton månaders ålder skulle sätta mig plats, det hade jag inte i min vildaste fantasi kunnat ana. Jag hade nog trott att jag skulle kunna precis allt hon frågade ett bra tag till.

Det föll på de förbannade tårna. Det senaste korvas har lärt sig om kroppens anatomi är stortårna. Hon vet att hon har två och att mamma har två och att jag har två. Hon börjar även få ett visst hum om lilltårna. ”Var är pappas stortå”, sade jag igår och så tog Korvasson ett stadigt grepp om min ena stortå och pekade sedan på den andra. ”Ja, där är stortårna!”, sa jag ”och här är lilltån”. Jag antar att Korvas kände att det var dags att gå vidare nu och tog plötsligt tag i en av de andra tårna, en av de namnlösa jävlarna. ”Nej, bry dig inte om den där”, sa jag ”HÄR är stortån och HÄR är lilltån!”. Men hon gav sig inte och tog återigen tag i en av de namnlösa mellantårna och tittade frågande upp på mig. Och det enda futtiga svar jag hade att erbjuda min nyfikna dotter var: ”Skit i de där Korvas, de har inga riktiga namn, de har bara pajasnamn.”

Barnexperter har sagt att vissa barn som är lite sena i utvecklingen, plötsligt kan överraska och helt utan förvarning visa sig vara väldigt bra på någonting som de fram till dess inte har kunnat alls. Det kan till exempel röra sig om barn som bara har kunnat krypa men som plötsligt ställt sig upp och gått, utan att ens ha kunnat stå innan. Jag har hört talas om det där, men ändå aldrig riktigt vågat tro på det. Man kanske föreställer sig att den omedelbara reaktionen skulle vara glädje över sitt barns prestationer, men nu vet jag att det inte alls är så det förhåller sig. När det väl inträffar är det en alldeles för stor portion rädsla och främlingskap inför sitt barn inblandade, för att man ska kunna uppleva någon glädje.

Korvas är ganska långsam i sin utveckling. Det går framåt, men i ytterst maklig takt. Hon kan inte gå än men klättrar upp på möbler och blir gradvis stadigare i benen. Hon pratar mest hela tiden, men det mesta hon säger betyder ingenting. Och allt det här är ju i sin ordning och ingenting att oroa sig för, men det som verkligen oroar mig är när saker och ting går onaturligt fort fram. Det skrämmer mig.

Igår fick Korvas äta hemmagjorda köttbullar och spagetti till middag, rester från middagen i förrgår. Det var riktigt gott när vi åt det och det fanns all anledning att tro att det också var det dagen efter, även om maträtten kanske hade förlorat en viss stuns, efter ett dygn i kylskåpet. Vi satt och småpratade lite när jag skulle mata henne. Hon sa ”titta” och pekade och var intresserad av allt annat på bordet, förutom maten. Själv koncentrerade jag mig för fullt på att försöka få henne att ta den första tuggan, den som brukar vara den svåraste. Och det var efter att jag precis hade lyckats få henne att ta en tugga av maten som det hände. Och det var definitivt inte glädje jag kände, utan någonting som närmast måste liknas vid obehag. När Korvas hade tuggat några gånger på maten tittade hon upp på mig och sa, med perfekt uttal:

”Pappa, den här pastan är inte al dente.”

Lisa åkte in till stan idag för att jobba, så Korvas och jag har haft en heldag i skärgården för oss själva. Hon satt i den lilla hagen på bryggan och lekte med en hink med havsvatten i. När hon är med mig får hon vara barfota på bryggan, Lisa vill annars att hon har sandaler på sig. Hon tycker att hon skrapar upp fötterna annars. Jag tycker att det inte är någon fara och att lite skrap hör sommaren till, men när vi har Korvas båda två blir det vanligtvis sandaler. För även om jag inte håller med om Lisas teori, att det inte skulle vara bra för Korvas fötter att skrapas mot bryggan, så är det i alla fall en teori. Och även om jag kanske tycker att sandalerna är onödiga, så kan jag ju inte gärna hävda att de är direkt skadliga för henne. Vi kommer från så olika håll, Lisa och jag. Jag var ju en ovanligt stark bebis och behövde därför inga sandaler när jag var liten, medan Lisa hade hjälm på sig när hon lärde sig att gå. Det här med hjälmen fick jag reda på idag och jag hoppas innerligt att det finns bevarat i bilder. Hennes pappa är fotograf, så chanserna borde vara rätt goda.

 Ett annat område där Lisa vanligtvis också får bestämma är temperaturen i lägenheten. Det är märkligt det där, att i nästan alla sammanhang tas det mer hänsyn till en som fryser än en som svettas. Varför är det så? Varför skulle det vara värre att frysa än att vara för varm? Man kan ju dö av båda. Och till den som fryser kan man ju alltid ge en extra filt om det är kallt, men hur ska man hjälpa den varme? Man kan ju liksom inte bli mer än naken.

Vore det inte så att jag kände så mycket med Lisa, skulle jag strida mer för det här. För rätten till svalka. Men jag tror att det är djupt rotat för hennes del, någonting som uppkom redan när hon var mycket liten. Nu vet jag också saker som jag inte visste tidigare och kan därför lägga ihop ett och ett. Alla vet hur otroligt varmt det blir när man har hjälm eller mössa på sig inomhus. Kan det inte vara så enkelt, att ända sedan den dag då hjälmen togs av henne, har hon upplevt att det är kallt?

Jag har skrivit en lista med för- och nackdelar med bebisar, som jag hade tänkt publicera idag, men nu hittar jag inte listan. Och hur hårt jag än anstränger mig så kommer jag inte ihåg vad som stod på den. Faktum är att jag inte kommer ihåg en enda för- eller nackdel, såhär på rak arm. Jag vet inte om det är att betrakta som någonting oroväckande. Inte att listan är borta alltså, det kan ju hända vem som helst, men det här med att jag inte kommer på några för- eller nackdelar med bebisar. Min förhoppning var att listan skulle kunna hjälpa någon som försökte ta ställning till om den ville ha barn eller inte. Det hade ju varit fint. Kanske att jag i framtiden skulle stöta på människor på gatan som kom fram till mig för att tacka. ”Tack Daniel, det var din lista som fick mig att bestämma mig”, kanske de skulle säga. Men vad ska de säga nu, de förbipasserande?

”Tack Daniel, tack för ingenting!”