Man kanske kunde tro att det inte det inte var möjligt att skriva tre inlägg i rad om strömming i en småbarnsblogg, men det är det. Saken är den att jag har vistats så mycket med de små fiskarna de senaste dygnen att jag börjar märka att jag tänker och känner mer och mer som dem. I mina jämförelser visar det sig, förfärande nog, att jag har fler likheter än olikheter med en strömming.

Det är framförallt två saker som skiljer mig från en strömming. Jag tycker inte om att bada kallt eller vistas i stora grupper, men i övrigt stämmer det mesta in. Jag delar deras lukt och rör mig smidigt i vattnet. Jag är smal som en strömming och mina fötter är inte helt olika en strömmings stjärtfena. Mina väl tilltagna öron påminner om gälarna på en strömming och hela min kropp är, sedan några dagar tillbaka, täckt av fjäll. Det hjälper inte att försöka tvätta bort dem, därför att de sitter som berg så att vattnet rinner av mig som på ett äpple. Eller som på en strömming, för att hålla oss ifrån onödiga liknelser. Vattnet formligen rasar av kroppen, så fort går det. Det är en av få fördelar med att dela så många likheter med en strömming, att det går oerhört snabbt att duscha.

Skrämmande nog badar även jag kallt ibland. Jag tycker inte om det, men gör det för att vara tuff. Man kan ju inte utesluta att även strömmingarna gör det för att visa sig på styva linan, vilket skulle innebära att en av våra få olikheter egentligen är en likhet. Å ena sidan verkar det ologiskt, därför att det skulle vara svårt för en strömming att hävda sig, när så många andra strömmingar också badar kallt, men det skulle förklara varför det nappar så lätt. Det skulle kunna förhålla sig så att de suger tag i kroken bara för att få en chans att komma upp och värma sig lite. De vill bara upp ett litet slag, så att känseln i stjärtfenan kommer tillbaka och sedan i igen. Så tänker de, men innan de vet ordet av har deras huvuden ryckts bort och festen är över.

Vad säger nu allt det här om Korvas? Ingenting. Och vad säger det om strömming? Inte mycket. Men det säger desto mer om mig och den förvandling jag håller på att genomgå.

Nu luktar jag fisk om händerna och strömmingsyran från igår har lagt sig något. Lisa och jag har suttit i tre timmar och dragit bort ryggraden ur strömmingarna. Man ska tydligen helst vänta en dag med det, för då släpper den lättare. Men lätt var det inte. Jag kunde naturligtvis inte låta bli att jämföra med hur mycket strömming vi kunde ha köpt för de pengar vi hade tjänat om vi istället jobbat tre timmar var, lisa och jag. Betydligt mer i alla fall och då hade vi kunnat köpa öl till också. Men sådär kan man ju inte hålla på. Det handlar om helhetsupplevelsen och om att vara med i alla steg i ledet.  Igår sprattlade de på kroken och idag ligger de klara i kylen och imorgon på tallriken, det är fint.

Korvas sov i båten på vägen hem, trots att den slog ganska ordentligt mot vågorna. Hon ser fantastiskt fin och uppstoppad ut i sin flytväst. Sedan precis innan läggdags, fick hon världens energikick och hoppade i vår säng och kastade sig fram och tillbaka mot Lisa och mig och tjöt av skratt. Jag tror att hon har haft en fin helg i skärgården. Och det har vi andra också.

Idag har vi varit i skärgården och Korvas har krupit omkring på bryggan och varit alldeles för nära kanten flera gånger. Vi stod alltså på vakt, men det var intressant att se hur nära hon vågade gå. Jag hade hoppats att hon skulle vara lite räddare än hon verkade vara.

Hon har väldigt sällan skor på sig, men idag på bryggan kändes det lämpligt och då visade det sig att hennes normala krypstil, den som är mest onormal, inte gick att göra med skor. Istället fick det bli den klassiska krypstilen, som hon vanligen bara tar till ibland. Det är ovant att se henne krypa omkring som vem som helst, när man har vant sig vid hennes hasande krabbgång.

Sen fick Fisen och en Kompis till henne vara barnvakt åt Korvas en stund, medan vi andra drog iväg och fiskade strömming. Vi var nära och inte borta länge och telefonerna var på, men det kändes ändå lite läskigt att lämna dem ensamma. De tittade på TV och hade det hur bra som helst, så det gick finfint. Jag älskar strömming, men har inte rensat någon sedan jag var liten. Idag fick jag ta igen förlorad renstid, då vi hade åtta kilo att ta hand om. Huvuden och inälvor åkte ut i havet och efter en stund kom måsarna och kunde inte tro sina ögon om vilka skatter som kom flygande.

 Jag minns att man tyckte att det var mycket ben i strömming, när man var liten. Men det där begriper jag inte nu, de är ju som små tunna hårstrån. Om jag inte lyckas lära Korvasson att bli en riktig strömmingsälskare, så har jag inte lyckats med någonting.

Men nu blir det ju tillfälle att öva, för det är inget snack om vad det blir till middag, ett tag framöver.

Hon vet hur hon ska göra Korvasson, den lilla ögontjänaren. Det bästa hon vet är att leka med kattmaten, trots att hon vet att hon inte får. Hon äter inte så mycket av den längre, det händer bara ibland och då ropar vi ”blä”, varpå hon upprepar ”blä” för att sedan fortsätta mumsa. Men hon älskar att vispa ut de små bitarna på golvet och sedan plocka tillbaka dem. Några av dem i alla fall. Så fort hon vet att man tittar sitter hon bara väldigt nära, så nära så att fingret nästan nuddar maten, och säger ”titta”. Men så fort hon tror att ingen ser henne, vispar hon upp dem direkt. 

Vi har ett fönster i betongglas mellan köket och hallen, vilket gör att man, om än lite suddigt, kan se Korvas när man lagar mat. Då kan man ertappa henne med fingrarna i skålen och hon förstår aldrig riktigt varifrån rösten som ropar ”nej” kommer. Inte förrän man knackar på rutan och säger ”det där är kattens mat, låt bli den”, förstår hon att hon är sedd och övergår till att bara peka på maten och säga ”titta”. Sedan finns alla de tillfällen då man plötsligt kommer på att hon är borta. Då sitter hon nästan alltid där vid skålen. Eller vid skorna, i färd med att fylla dem med något spännande.

Häromdagen hittade jag en femtioöring, en begagnad och halvt uppluckrad morotsbit och lite kattmat i mina skor, när vi skulle gå ut på middagspromenad.

Idag var det sista gången på babysimmet, det kändes lite sorgligt. Det finns fler fortsättningskurser, men när de drar igång har Korvas börjat på dagis, så vi måste fundera lite på hur man ska få ihop det. Men även om det blir en fortsättning så kändes det här som slutet på en era. Korvasson var så otroligt liten när vi började och jag, tillsammans med en till, var de enda papporna som var där. Nu har Korvas blivit mycket mer en person och papporna är numera fler till antalet än mammorna.

Det var kallt i vattnet idag och Korvas började småskaka lite, redan efter fem minuter. Bortsett från att flyta omkring med flytkuddar, som hon har blivit en mästare på, ville hon inte riktigt delta, utan satt klistrad som ett frimärke mot kroppen på mig hela tiden. Synd på övningarna kan man tycka, men jag kunde inte låta bli att njuta över att få vara så nära min dotter. Simövningar i all ära, men det är nakentiden som är det viktigaste.

Sedan avslutades passet med prisutdelning och små medaljer hängdes runt barnens halsar. Jag anser nog att det är slöseri med metall, för de bebisar som inte blir rädda för medaljen, är fullkomligt likgiltiga till den. Men det är i alla fall ett bevis på att man inte har kuggat på kursen. Nu tror jag lyckligtvis inte att någon bebis någonsin har misslyckats med att bli godkänd som babysimmare, men det beror enbart på att Jan Björklund inte är babysimsinstruktör.

Och så hände det som de sagt i princip aldrig händer, Korvas bajsade i vattnet. Jag märkte det inte först, de täta badbyxorna gjorde sitt jobb. Men eftersom det var så kallt i vattnet, ville jag värma Korvas snabbt, i de duschar som finns i direkt anslutning till bassängen och när jag med ett ryck slet av hennes badbyxor, stänkte jag ner hela hytten med skit. Båset har två duschar, men lyckligtvis var Korvas och jag ensamma i den just då, men jag visste att det bara var en tidsfråga innan någon skulle komma. Det var bajs både på väggar och golv och i halvpanik, med en känsla av att jag hade gjort något jättedumt, började jag torka väggarna med Korvassons badbyxor. Jag hade fått bort det värsta från väggen när vi fick sällskap, men det stank i duschen och jag försökte så diskret som möjligt skopa ner bajset som låg på golvet ner i golvbrunnen, med foten.

Och jag är rätt stolt över hur snabbt jag redde upp Korvassons kladdiga avslutningsfanfar.

Om man har tur får man en puss av Korvas, men bara ibland. För gosedjuren är det hundraprocentig utdelning och hon gör ett mmm-ljud precis innan deras läppar möts. Hon pussar egentligen alla leksaker som är utrustade med något slags ansikte. Idag satt hon bredvid katten, när denne åt, och tittade på med spänning, och plötsligt böjde hon sig fram mot Kissen och sa ”mmmmm” och måttade en puss. Den träffade i sidan på Ahlgren, som inte alls var med på noterna, utan helt fokuserad på sin mat.

När vi höll på att leka på golvet i vardagsrummet lade jag mig ner och lutade huvudet mot en liten kudde. Korvas lade sig bredvid, bara någon decimeter ifrån, på en annan kudde och så tittade vi på varandra. Efter en stund lyfte hon på huvudet, som om hon var på väg därifrån, men istället böjde hon sig mot mig och gav mig en puss. Sedan lade hon sig tillrätta igen och fortsatte att titta. Jag har inte varit i toppform de senaste dagarna och det kändes som medicin för själen att få en puss av min dotter. Och som om hon förstod vad jag tänkte och vad jag behövde, lyfte hon upp sitt lilla huvud igen och gav mig en till.

Ibland vänds perspektiven och de drömmar som nyss upplevdes som bomull känns som glasull, tillsynes mjuka men med små skärvor som skär i huden. Då är allt en balansövning, en liten motgång blir ett stort fall. Då krävs det inte mycket.

Idag har jag balanserat och hållit mig på linan. När jag kom hem, efter att ha varit borta hela dagen, möttes jag av en vinkande Korvas som satt i Lisas knä. Hon var uppe lite efter läggdags, för att jag skulle hinna träffa henne en liten stund. Men när jag lyfte upp henne började hon gråta och ville tillbaka till mamma, och i Lisas ansikte fanns ett litet leende. Förmodligen inte avsiktligt, men det fanns där och idag krävdes det inte mer.

Men imorgon är jag stark.

”Jag ska ha tjugo spänn för den där”, utbrast Molly med en viss irritation i rösten, när jag frågade om hon ville spara den tand som legat på fönsterbrädet i ett par veckor, eller om den skulle slängas. Det var jag som ryckte bort den tidigare, då den hängde och dinglade löst, men hon tyckte att det kändes läskigt att rycka bort den själv. Jag minns känslan mycket väl, hur man gick och skruvade och sög på sin tand i all evighet, men inte vågade rycka bort den. Och efteråt var man alltid så förvånad över hur smärtfritt det gick.

”Jaha, vem tror du vill betala tjugo spänn för en gammal tand?”, sa jag. Då upprepade hon sig bara: ”Jag ska ha tjugo spänn för den där!”. Men när hon till slut förstod att jag inte tänkte ge henne några pengar för hennes gamla tand fräste hon ur sig, ganska desperat: ”Va!! Jag har sparat alla mina gamla tänder tills jag blir pank”. Nu var det svårt att inte börja skratta och jag var tvungen att berätta för henne att jag hade hört talas om människor som sparar sina guldtänder till svåra tider, men att jag aldrig hört talas om någon som accepterar gamla mjölktänder som betalningsmedel. Nu var hon riktigt sur och sa någonting om tandfeer som skänker pengar för tänder. Vi hade några vänner hemma då och någon av dem inflikade: ”Jag trodde att tandfeerna bara handlade med mynt, men jag antar att tiderna har förändrats”. Och jag fortsatte med att berätta att den sista seglivade tandfen flög sin kos, i samma sekund som Molly för första gången ropade ”håll käften” åt oss.

Det här är ett fantastiskt exempel på konflikten mellan stor och liten. Samma lilla flicka som tycker att vi inte ska bry oss om vad hon gör och att hon borde få vara ute hur länge hon vill och träffa vem hon vill, utan att vi ska ställa några frågor, vill rörande nog ha betalt för sina mjölktänder.

Hur frestande det än var att ge henne pengar, med tanke på hur rart hon bad om dem, så blev det noll kronor i utdelning.

Och nu ligger tanden i soporna.

I helgen var det mycket fester för Korvasson, en inflyttningsfest och en grillfest. Den senare fick hon lämna tidigt, så att hon skulle få en chans att somna lugnt i sin egen säng, men i fredags fick hon sova borta en stund på natten. Då var det Gustav, vår tidigare inneboende, som hade fest i sin nya lägenhet och det hade inte känts rätt att inte ha med henne, då även hon måste få en chans att fira av sin gamle vän. Vi fick parkera vagnen i sovrummet och natta henne där och det var lite knepigare än vanligt, men efter någon timme sov hon som en stock.

För många är det aldrig ett alternativ att ta med sig sin bebis på fest, i tron om att det skulle vara mycket bättre för barnet att alltid vara hemma. Men dessa finner snart att de blir helt isolerade i sina hem och innan de vet ordet av har de blivit ett par självutplånande mesproppar till föräldrar. Och så vill bebisen inte ha det, bebisen vill ha självständiga individer till föräldrar och inte nekas möjligheten att ibland få vara med på fest.

Det går ju faktiskt att göra rätt mycket med sina barn och ju yngre de är desto lättare är det. I början ligger de dessutom i en babylift, som närmast måste beskrivas som en väska, och det ligger i en väskas natur att bäras med. En väska är inte mycket till väska om man bara traskar runt med den i hemmet hela tiden. Om man fortsätter att göra en del av de saker man gjorde innan barnet kom till världen blir man nog en lite gladare förälder.

Och vem föredrar inte en glad förälder, framför en självutplånande mespropp?

Idag hade vi möte i Mattissonborgen och smidde stora planer. Vi har saker på gång. Under tiden satt Fisen vid sidan av, med datorn framför sig och surfade och lyssnade på musik i hörlurarna och sms:ade och gjorde läxorna samtidigt. Men hon fick lov att stänga ner sen, tills läxorna var klara. Bara tanken på att göra alla dessa saker samtidigt får mig att bli alldeles matt i kroppen. Det är för många intryck på en gång. Men så är jag också jävligt gammal i sammanhanget. Jag undrar hur det ska gå för Molly i sommar, när hon ska vara på kollo i knappa två veckor. Där måste man lämna in sin mobiltelefon och får endast göra något enstaka samtal på kvällen. Jag inbillar mig att det måste vara nyttigt, att det kommer att infinna sig ett visst lugn, efter att den värsta abstinensen har lagt sig. Men jag kan ha fel, jag är ju som sagt väldigt gammal i sammanhanget.

För Molly är ett sms alltid välkommet, medan jag själv ofta blir irriterad av att det piper. Jag blir irriterad över att jag bär omkring på en apparat som kan pipa precis när som helst, helt utanför min kontroll. Min spontana tanke kan vara att jag tycker att den som skickar borde veta när det passar sig med ett sms och inte. När jag till exempel är mitt uppe i något grubbleri, passar det sig inte, då vill jag att det ska vara tyst. Själv däremot har jag inga som helst betänkligheter när jag skickar ett sms, över om mottagaren vill ha något eller inte och jag blir rätt störd om de inte svarar. På ett sätt skulle jag nog bli en lite lugnare person om mobiltelefonen förbjöds. Men när jag kommer på att jag har glömt ta med den när jag går ut, vänder jag i de flesta fall tillbaka, därför att jag känner mig isolerad om jag är utan. Kluven är min inställning till denna manick.

Jag kanske också skulle må bra av att gå på kollo.