Trots att jag hämtade henne redan klockan tre på dagis var det här det första tillfället på hela dagen jag hade att sätta mig ner med henne för lite kvalitetstid. I tjugo minuter – så utomordentligt futtigt…

Läs krönikan här!

Anledningen till att jag var tvungen att använda mig av pausbilden i mitt förra inlägg var att jag först försökte skriva ett annat inlägg som jag bara inte fick till, och då stod ingen annan lösning till buds.

Jag försökte förklara varför jag fann det så oerhört roligt att någon har tryckt på ”gillar inte”-tummen till byggfilmen med Korvas på Youtube. Och jag lyckades inte förmedla det utan att låta självgod, vilket inte var min mening. Som om det skulle vara ett skämt i sig att någon hade ogillat en film som jag hade lagt upp, och så är det verkligen inte. Det är ju inga konstigheter – funktionen finns där som en guide för eventuella kommande tittare, som ska vägledas i valet om det är värt att ägna 53 sekunder av sitt liv åt det här klippet eller inte, och någon person ansåg att det inte var värt besväret.

Jag har svårt att sätta fingret på precis vad det är som gör det så kul, men sannolikt har det att göra med föreställningen om att det är synnerligen opassande att bua åt ett barn. Vilket personen inte ens gör, utan den buar åt filmen om barnet, och det är någonting helt annat.

Ni ser, jag lyckas inte alls med att förklara det här, och då kan ni säkert föreställa er hur svårt det var att förklara för Korvas varför jag började skratta, redan innan filmen hade börjat, när vi skulle se den tillsammans igår.

Men hon tog inte illa vid sig.

En god planerare bakar in tid för oanade händelser. Räknar ut den effektiva tiden det tar att göra någonting – att ta sig från en plats till en annan, bygga någonting, laga mat, vika tvätt eller vad det nu kan vara – och lägger ihop den tiden med en tidsbuffert för oanade händelser. Det kan vara förseningar i tunnelbanan, vägarbeten, att man inte har rätt skruvar till det man ska bygga och måste handla nya, och så vidare.

Den goda planeraren kommer mycket sällan försent och får ganska ofta använda sin tidsbuffert för oanade händelser till väntan istället, om den exempelvis är på väg för att möta någon, och någonting oanat inte kommer emellan. Om den inte har stämt träff med en annan god planerare, som inte stött på några oanade händelser, förstås. Då blir träffen bara något tidigarelagd.

Allt det här sätts ur spel när man har att göra med krafter som är oanade i sin natur, därför att man inte har någon effektiv tid att förhålla sig till. Det oanade upphör förvisso att vara oanat när det har blivit definition, i den bemärkelsen att man anar, eller rent av vet, att det oanade kommer att ske, men i vilken form och omfattning är det omöjligt att beräkna.

Ibland kan en gren på marken vara någonting man bara går förbi.

Ibland kan en gren på marken komma att bli det viktigaste man har i livet.

Kan man föreställa sig något effektivare än sången,

som ett verktyg för att hålla ödsligheten stången?

Korvas har fått ett nytt rum under trappan och har varit där större delen av tiden, sedan invigningen för två dygn sedan. Inte på nätterna dock, även om hon till en början ivrigt insisterade på att det var här hon skulle bo permanent. Lyckligtvis hann jag ta en bild av rummet i ett mycket tidigt skede för inom loppet av ett par timmar hade hon förvandlat tillhållet till något som närmast för tankarna till en pundarkvart.

Och då vill jag passa på att poängtera att det som närmast för tankarna dit är stökigheten och ingenting annat.

Jag längtar tills vi ser Ronja Rövardotter tillsammans, Korvas och jag. Hon kommer nog att känna igen rumpnissarna när de gör entré, därför att jag har liknat henne vid dem så många gånger nu. När Korvas går på som en galning med sina ”varför då”, kan det hända att jag härmar henne och säger ”vaffaff vaffaff vafför gör du på detta viset”. Det tycker hon är kul.

Ibland härmar jag henne lite mer ingående, och låter henne känna på hur svårt det kan vara att följa med en varför-spiral ner i djupet. Det tycker hon också är roligt, även om hon har mycket kvar att lära och snabbt ramlar i de fallgropar som jag själv gör allt som står i min makt för att ta mig förbi, varför trådarna sällan blir särskilt långa. Såhär kan en frågestund vid en gemensam diskning se ut, när det är jag som frågar:

”Varför måste man diska?”

”För att det ska bli rent.”

”Varför måste disken vara ren?”

”För att den måste det.”

De har haft brandövning på dagis, och alla barn fick gå ut på gården utan kläder och skor. Det var en chock för Korvas att hon varken fick ta med sig sin lilla plastnalle, som råkade ligga i ett annat rum, eller ta på sig ytterkläderna när det brann i huset.

Sedan dess har hon pratat mycket om att när det brinner får man inte ha med sig leksaker ut, eller ha kläder på sig. Trots ivriga förklaringsförsök från min sida, om att det handlar om att det tar tid att hämta kläder och leksaker och att det är därför man inte tar med sig det, snarare än att det handlar om ett generellt klädförbud utomhus vid bränder, vill hon inte alls lyssna på det jag säger.

För henne är det enkelt. Hon fick uppleva en situation då de övade sig inför en brand på dagis, och ingen tilläts hämta sina leksaker eller ytterkläder. Följaktligen får man inte ha dessa ting när det brinner.

Som det är nu skulle Korvas sannolikt klä av sig sin overall och kasta sina leksaker, om hon skulle ha turen att befinna sig utomhus när det börjar brinna.

Om man har fått ett barn brukar det inte dröja länge innan frågan om man inte ska skaffa ett till kommer…

Läs krönikan här!

Ibland kan bibliotekens villkor verka hårda, att man måste lämna tillbaka någonting som man kan ha kommit att fästa sig vid, men eftersom det är själva grundprincipen med bibliotek är det svårt att komma runt. Hur skulle annars någon annan kunna läsa böckerna och se på filmerna, om ingen lämnade tillbaka det de lånade? Snart nog skulle vårt vackra stadsbibliotek likna ett övergivet palats, tömd på allt, sånär som på ofantliga mängder hyllor utan någonting att bära.

Snart nog skulle det, inför häpna åhörare, hållas föreläsningar om fenomenet bibliotek. Ett förgånget koncept från en svunnen tid då det var möjligt för nästan vem som helst att ta del av förstklassig litteratur utan att betala ett öre. Jag säger ”nästan” vem som helst, för att jag förmodar att det krävs att man har ett personnummer och en adress, och det är det inte alla som har.

Det var inte helt lätt att förklara det där för en uppriven treåring, som upplevde att hon inte hade fått chansen att titta klart ordentligt på Mumindalen. Enligt min uppfattning blir man aldrig riktigt klar med Mumindalen, vare sig man är tre eller hundratre, men det är en annan fråga som jag valde att hålla utanför diskussionen.

Med löften om att låna om filmen vid tillfälle, och dessutom addera Dunderklumpen, lade sig stormen till slut, varför vi helt och hållet kunde ägna promenaden till dagis åt att diskutera kondens, frost och varför det finns stuprör.

På det hela taget en intellektuellt stimulerande morgon med andra ord. Och hela händelseförloppet var färdigutspelat vid en tid på dygnet då jag i mitt gamla liv knappt hade hunnit med en första harkling.