Idag var vi på besök på dagiset där Korvas har fått en plats anvisad. Två minuter innan vi kom fram somnade hon och fortsatte sedan att sova i min famn när vi gick på rundvisning. Det var en nystartad avdelning som bara funnits i två veckor så det var ganska kalt och tomt därinne. I ett rum stod en liten leksaksspis och en strykbräda med ett strykjärn på. Det här var ett dagis som var inspirerat av montessoripedagogik och där ingår det tydligen att man i tidig ålder ska lära sig hushållssysslor. ”Vem fan stryker nuförtiden”, viskade Lisa till mig när de andra dagisspekulanterna hade lämnat rummet. ”Ja, om Korvasson börjar här blir hon den enda i familjen”, tänkte jag.

Sedan satt vi och gick igenom hur en dag på dagiset ser ut. Då hade Korvasson vaknat och satt på golvet bredvid en annan bebis som tryckte in sina fingrar i munnen på henne och snodde hennes napp och bankade henne i ansiktet med sin egen napp. Det tyckte hon inte alls om, hon är en ganska försiktig bebis och ansåg att den andra bebisen helt klart gick över gränsen. Sedan pratade de om att det var mest flickor i gruppen och att det blir mycket lugnare då. Och efter det gick vi in på barnens olika utvecklingsnivåer och jag sade skämtsamt att Korvasson inte kunde ett skit. Då sa de att hon var bra på att vara söt! Vadå bra på att vara söt? De har uppenbarligen inte sett bilden i mitt inlägg ”En bild säger mer än tusen ord”, då skulle de veta att Korvas är jävligt bra på att vara ful också, om hon vill. Och så är hon bra på att krypa som en krabba.

Jag vill att Korvasson ska få möjlighet att krypa runt som en krabba och babbla och banka och hamra och läsa böcker. Jag vill inte att hon ska gå i en grupp med nästan bara tjejer, för att det blir lugnast så, eller att hon ska stå vid spisen eller vid strykbrädan. Framförallt vill jag inte att hon ska vara på en plats där hon är bra på att vara söt. Det kändes befriande lätt att avfärda det här dagiset.

Och då får jag också ha kvar henne ett tag till.

Det är en ångerfull Korvaspappa som skriver dessa rader. Hur kunde jag vara så kall att jag sa mig vara beredd att kasta min dotter åt gamarna? Det var oansvarigt och omänskligt och nu löper jag risk att hamna på anstalt för anstiftan till mord. Myndigheterna ser inte med blida ögon på den här sortens övertramp. Jag kan bara prisa högre makter för att det har varit så skralt med gamar i Vasastan de senaste åren. Vad tänkte jag egentligen på? Varför är jag inte som andra föräldrar? Det måste saknas något i min person som gör att jag inte förmår att uppskatta det fina i att få mina trumhinnor genomborrade av gallskrik från en missnöjd bebis. Jag borde, som någon sa i kommentarerna, skämmas. Och som någon annan så klokt påpekade: vad ska mitt barn säga när hon växer upp och får reda på att jag har skrivit dessa elakheter om henne? Kommer hon kunna finna någon tröst i det faktum att bloggen är tillägnad henne, eller i något av de hundratals inlägg där jag bedyrar min kärlek till henne? Knappast. Hon kommer att läsa texterna och drabbas av en fasansfull insikt och med tårfyllda ögon kommer hon att fråga mig: ”Pappa, är det verkligen sant att du var beredd att kasta mig åt gamarna?”. Och vad ska jag då svara? Det finns ju svart på vitt.

Jag vill be om ursäkt för det jag har gjort och samtidigt passa på att tacka alla föräldrar (det gäller säkert alla andra förutom mig och de nio kommentatorerna som känner igen sig) som aldrig i ett pressat ögonblick har tänkt en elak tanke om sitt barn. Ni som har förmågan att se att allt ert barn gör är naturligt och därför vackert. Det är på era axlar samhället vilar och jag är säker på att ni är jättejätte många.

Och att ni inte alls lurar er själva.

Jag skulle få sova till åtta i morse, då Lisa skulle gå iväg till sitt onsdagsjobb. När hon kom in för att säga hej då, låg Korvas fortfarande i sin säng, utan att ha gjort anspråk på att gå upp. ”Då kan jag sova en kvart till”, tänkte jag. Korvasson väckte mig inte förrän halv tio och jag tänkte att jag måste ha den mest fantastiska bebisen i världen, som tar hänsyn till att jag varit uppe halva natten och målat hyllor. Men oj, vad jag skulle få ångra mina tankar.

Hon har varit en så fruktansvärt jobbig bebis idag att jag knappt har vetat vad jag ska ta mig till. Hon har skrikit och vägrat äta och varit trött men vägrat sova och skrikit och gråtit om igen. Ingenting har hjälpt. Hon har somnat ett par gånger, men bara för att vakna kort därefter och vara grinigare än någonsin och helt omöjlig att få att somna om. De tårar jag spillde igår, vid tanken på att hon inom en inte alltför avlägsen framtid ska börja på dagis, torkade snabbt från mina kinder. Idag tänkte jag att dagiset gärna får ta henne med en gång och om det är möjligt även ha henne på helger och nätter. Efter en timmes försök att vila på soffan, med gallskrik och en oavbruten ström av situps, var jag färdig att kasta henne åt gamarna.

”Du ska få igen i bloggen din jävel”, låg jag och tänkte medan min dotter gav mig tinnitus.

Idag har det varit frenetisk aktivitet i hemmet. Vi ska ha en inneboende här ett tag, en barndomsvän till Lisa som behöver lite tid för att lösa sin egen bostadssituation. Det känns oerhört lyxigt att ha ett rum till förfogande, när någon är i nöd. Det är vårt tv-rum och Mollys Guitar-hero -rum som lånas ut. Först reagerade Molly ganska häftigt på nyheten och utbrast: ”Men vad ska jag göra då? Guitar-hero är mitt liv!”. Men hon har börjat vänja sig vid tanken nu och kanske innebär det en chans för henne att vidga sina vyer något. Soffan från tv-rummet har vi burit in till Molly och när vi ändå är i farten, så passar vi på att fixa till lite extra i hennes rum. För tillfället håller jag på med lite nattlig målning av några hemmagjorda hyllplan som vi ska sätta upp. Svart ska det vara, ingenting annat. När jag hade målat ena sidan upptäckte jag att det var oljebaserad färg och inte vattenbaserad, vilket innebär att det tar en evighet för färgen att torka. Men jag har räknat ut att jag borde kunna måla andra sidan, när jag är klar med det här inlägget. Och så har jag satt upp en grind i trappan, det känns tryggt. Inte ens Ahlgren kom igenom spjällen och Korvas satt på andra sidan och tjöt av skratt när katten försökte.

Efter att jag hade sågat upp hyllplanen, satt jag med Korvasson som åskådare och skruvade i de fästen som hyllorna ska vila på och då ringde telefonen.  Det visade sig vara en kvinna från ett av de dagis vi har sökt som berättade att det nu fanns en plats ledig för Korvas (Edith sa hon, men hon vet ju inte bättre). Dagis har känts så oerhört avlägset och vi har varit lite oroade för att det skulle dröja evigheter innan det blev någon plats ledig. Men när jag fick beskedet idag blev jag chockad, jag var inte alls beredd på det. Hon måste visserligen inte börja på en gång och det är inte ens säkert att vi väljer just det dagiset, men det kändes som att det var en myndighetsperson som ringde för att berätta att de tänkte tvångsomhänderta Korvasson. Min bebis. Under hela samtalet satt Korvas stilla och tittade på mig och jag kände skuld och skam. Hon brukar titta nyfiket när man pratar i telefon, men jag ville lyfta upp henne och försäkra henne om att ingen skulle komma och ta henne härifrån. Kanske löjligt, men jag blev skitledsen och upprörd. När jag berättade om dagiset för Lisa började jag gråta och sa:

”Hur skulle hon kunna börja på dagis? Hon kan ju inte ens krypa ordentligt”.

Sittandes på golvet med rullande höfter, till ljudet av Iggy Pop´s ”Lust for life”, läste Korvas en bok, upp och ner, om en mask som äter sig igenom äpplen. Hon har ärvt boken av sin morbror och nu är den en av hennes favoriter, men i början skrämde den vettet ur henne. I boken finns ett hål som går igenom alla de tjocka, stryktåliga sidorna och i pärmen finns en tygmask fäst, som man kan sätta in fingret i och göra masken ”levande” och så följer den med i handlingen, från sida till sida. Första gångerna Korvas såg masken röra sig blev hon stel av skräck och otröstlig, men nu skrattar hon den rakt i ansiktet. Lisa var i skolan och Molly på gitarren och jag lagade mat sjöng på samma låt som Korvas dansade till. Iggy gjorde susen och Korvasson kom ur den lilla svacka hon befann sig i, redan vid introt. Men hon är fortfarande inte helt på det klara med var ljudet kommer ifrån och vänder sig då och då om för att se om det är jag som sjunger. Och det blir ju inte lättare när jag också sjunger. Samma sak brukar hända när jag ger en röst åt något av hennes gosedjur. Hon tittar först på nallen och sedan på mig, för att förvissa sig om vem det egentligen är som pratar.

Indränkt i musiken tyckte jag mig uppfatta små dova dunsar men först när jag såg att katten ryckte till och tittade mot ytterdörren förstod jag att det inte var inbillning. Det var Molly som kom hem och hon var lite sur därför att hon hade stått utanför och knackat och ringt på klockan i fem minuter, utan att vi hade hört henne. Vi var ganska frikostiga med volymen idag och den klena ringklockan hörs knappt som det är. ”Jag har ju sagt åt dig att du ska ta med dig nycklarna Fisen! Korvas och jag lyssnar på Iggy pop så vi hör inte ett skit”.

Sedan försvann Molly snabbt uppför trappan för att öva på sin gitarr och kvar på golvet satt Korvas, med sträckta armar och tittade länge efter henne. Korvasson tar Lisa och mig för givet men hon vet att det bara är vid speciella tillfällen som hon får vara med Molly.

Och aldrig är hon så nöjd och tillfreds som i knät på sin storasyster.

Igår hade Korvas och jag vårt sjätte och sista återbad och har därmed tagit igen alla missade tillfällen. Gruppen i lördags var en såkallad syskongrupp, så förutom bebisarna fanns där deras lite äldre syskon med i vattnet. Korvas kom dock syskonlös. De andra bebisarna var bara hälften så gamla, så nivån på övningarna sattes efter dem. Och eftersom Korvas inte har varit den mest framstående simmaren i sin grupp, tänkte jag att det kunde vara i sin ordning att repetera lite. Möjligen fick hon bättre självförtroende av att vara äldst i klassen för i en av övningarna skedde något enastående. Det finns en övning som går ut på att bebisen ska hänga i tummarna på föräldern och så snurrar man runt med dem och de ska hänga kvar av egen kraft. Jag har aldrig varit ens i närheten av att komma dit med Korvasson tidigare. Första gången hade instruktören till och med mage att klaga på storleken på mina tummar. Hon sa att det kunde vara svårt för en så liten att hålla i så stora tummar och så föreslog hon att jag skulle använda lillfingrarna istället, vilket gjorde allt om möjligt ännu knepigare. Igår tänkte jag att det i alla fall är värt ett försök och till min stora glädje och förvåning hängde hon kvar i ett stadigt grepp om mina tummar. Och som vi snurrade, varv efter varv, medsols och motsols och jag lyfte upp henne i luften och sänkte ner henne med ett plask och lyckan var total. För mig i alla fall, Korvas verkade lagom road. Antingen var det för att göra mig glad som hon krampaktigt höll sig fast, eller så var det ren och skär rädsla.

Senare på dagen hade vi några kompisar hemma och då bjöd hon på sin nya fantastiska min, som följdes av stora skratt och applåder. Det var som om någonting väcktes inom Korvas då. Hon gjorde minen om och om igen och njöt av uppmärksamheten. Jag tror att det i den stunden föddes en entertainer i henne. Låt oss bara hoppas att hon så småningom hittar andra uttrycksmedel för att roa sin publik.

 För med idiotminen som sitt enda trick, kommer hon inte att bli rik.

Jag försökte verkligen igår kväll. Efter öppningen på konsthallen var det middag hemma hos chefen, för de som jobbat med utställningen. Där pratades det om allt mellan himmel och jord. Förutom konstens roll i samhället, så var döden och kroppsbehåring två populära samtalsämnen. När jag kom hem var jag fast besluten vid att skriva ett inlägg, trots att jag var väldigt trött efter två sena arbetsdagar med lite sömn och en kväll med vin på det. Men när jag satte mig med datorn i knät och skulle börja skriva så somnade jag. När jag vaknade hade det gått nästan en timme. Jag gjorde ett nytt försök men somnade igen och när jag vaknade efter det så hade det gått en timme till. Jag tyckte att det var tid att ge upp efter att jag sovit vid datorn i nästan två timmar utan att ha producerat så mycket som en rad.

Nu när jag försöker skriva så avbryts jag av att korvas kryper in mot hallen för att äta kattmat. Och så fort jag burit tillbaka henne, är hon på väg dit igen.

Just nu värker det i hela kroppen och jag har precis kommit hem, efter att ha jobbat hela dagen och halva natten. Suttit på knä och sågat har jag gjort, inför den nya utställningen ”Polyglottolalia” på Tensta konsthall som har vernissage imorgon, eller idag egentligen. Jag måste bara sova nu känner jag.

Vid sådana här tillfällen blir jag alltid väldigt sugen på att plocka upp Korvasson och kramas lite med henne innan jag går och lägger mig, men så kan man ju inte göra. Man väcker inte den bebis som sover, bara sådär för sitt eget höga nöjes skull. Ska man väcka en bebis mitt i natten så ska man ha en riktigt god anledning.

Om jag till äventyrs skulle få lite tid över imorgon på dagen så ska jag försöka klämma in ett riktigt inlägg. Det vore bra, för den här skiten kan man ju knappast stå för.

Och då kan jag ända stå för väldigt mycket skit.

Korvas och jag fick bara tillfälle att hänga på förmiddagen idag, för sedan skulle jag iväg och jobba. Dagen började dåligt med grinigt morgonhumör, men vände efter babysimmet. Det kan verka som om vi babysimmar mest hela tiden, som om vi vore mer i vattnet än på land, snudd på. Så är det inte, vi är på det hela taget mycket oftare på land än i vattnet. Det gäller för både Korvasson och mig. Men vi har av olika anledningar missat de flesta ordinarie tiderna och har därför tvingats köra ett intensivt återbadningsprogram för att komma i fas. Det blir ett bad till nu på lördag och sedan är vi tillbaka, inför avslutningen nästa vecka. Det känns bra att Korvas får bada så mycket som möjligt och det känns oerhört bra att vi genom återbadsmöjligheten har sluppit betala fjortonhundra för ett enda bad. Jag misstänker att även en familj med riktigt hög inkomst skulle höja på ögonbrynen över den summan, för att få bada i en halvtimme. Om de hade haft någon sorts framstegsbaserad tariff på babysimmet, så hade vi nog kommit riktigt lindrigt undan. ”Titta själva”, hade jag sagt ”hon kan ju inte ens sparka med benen. Jag betalar tvåhundra och inte ett öre till! Kalla det här för babysim, jo jag tackar. Visa mig en enda bebis som kan simma så hostar jag upp de resterande tolvhundra”.

Man säger ju att en bild säger mer än tusen ord. I mitt inlägg ”hemkomsten” häromdagen så försökte jag beskriva en ny grimas som Korvas har lagt sig till med. Jag använde visserligen inte tusen ord i mitt försök, men jag är beredd att hålla med om att bilden i alla fall säger mer än de tjugonio, jag använde.

Det slår mig att man säger att en blick också säger mer än tusen ord. Vad gäller för en bild med en blick?

Är den värd tvåtusen?

Jag har sett dem på bussen och på andra platser och tänkt: ”Fan, vilken jobbig unge!”  Idag hade jag ett eget exemplar i hemmet. Korvas hade en riktigt dålig dag och det var sannerligen inte mycket som föll henne i smaken. Var hon så mycket som en millimeter från kroppen på mig, blev hon hysterisk. På återbadet på babysimmet tyckte hon att samma övningar som hon fylld av glädje utförde igår var outhärdliga. Hon satt och skrek och viftade yvigt med armarna under middagen och gång på gång slängde hon ner den bit knäckebröd jag gett henne på golvet. Och varje gång skällde hon på mig när jag inte direkt plockade upp den igen och hon blev rasande när jag till slut bestämde mig för att inte plocka upp den fler gånger. Tårarna sprutade när jag efter middagen skulle diska och placerade henne i en stol intill mig. Den sysselsättning, som vanligtvis brukar göra susen, som går ut på att hon successivt kastar ut samtliga köksredskap ner på golvet ur en låda som finns inom räckhåll, hade ingen som helst effekt idag.

Jag sa till Molly att om det hade funnits ett ställe dit människor som funderade på att skaffa barn men ännu inte bestämt sig, kunde gå för att få hjälp i sitt beslut och Korvasson varit anställd där, så skulle det nog inte födas så många barn de kommande åren.

Och så blev hon så där otroligt mysig när jag gav henne kvällsvällingen och hon nöp mig gång på gång mjukt i armen, samtidigt som hon sög i sig alla dropparna. Sedan skrattade hon på skötbordet när jag satte på henne pyjamasen och när jag efter sagostunden lade ner henne i sängen log hon och tystnade omedelbart. Jag pussade på henne, släckte lampan och gick ut.

Och allt var förlåtet.