Korvas och jag var hos en kompis igår och kom hem sent. Det visade sig att det var riktigt trixigt att ta sig hem kommunalt, men eftersom min vän är så snäll fick vi skjuts. Korvas sov i vagnen i hallen och jag fick väcka henne för att pula ner henne i bilbarnstolen, men mina farhågor till trots fann hon sig ganska snabbt i situationen och satt vaken men knäpptyst under bilresan. Lisa som hade varit på gallerirunda på kvällen var fortfarande uppe när vi kom tillbaka. Hon tog över Korvas och nattade henne medan jag gjorde ett inlägg till bloggen.

När jag gick och la mig låg Lisa ytterst i sängen trots att jag skulle gå upp med Korvas. Hon fuskar med det där ibland. Ganska ofta faktiskt. Vi har lite olika uppfattningar om hur varmt det ska vara i sängen också, jag har det gärna lite svalt medan Lisa vill ha det varmt, helst jättevarmt. Vi sover med dubbla täcken och en filt och ligger man innerst blir det extra varmt, för där har man ett element bredvid sig. I höstas ville elementet inte bli riktigt varmt, men nu är det skållhett. Det är så hett att jag vaknade med en brännblåsa på handen i morse. Jag förstod först inte var den kom ifrån, men på vardera sida om blåsan finns två mindre brännmärken och avståndet mellan märkena är samma som avståndet mellan de utstickande delarna på elementet, så efter lite detektivarbete trillade polletten ner. Jag trodde inte att vattenburna element blev fullt så varma att man kunde bränna sig på dem, men nu vet jag bättre.

Jag måste komma ihåg att kolla så att inte Korvasson, som också har ett likadant element vid sin säng, inte kan komma åt det. Att sänka värmen är ju naturligtvis också ett alternativ och om hon brås mer på mig än på Lisa, i det avseendet, så kanske hon rent av tycker att det är skönt.

Jag försöker komma på om det finns någon poäng med det här inlägget, men det gör det inte. Man får göra vad man vill med den information det bjuder på. Man kan lära sig att vattenburna element visst kan brännas och att vissa gillar att sova svalt och andra inte. Eller om bussiga kompisar som skjutsar en på natten. Men på det hela taget är det här inlägget som livet självt, i ett litet nötskal.

Helt utan poäng.

För några veckor sedan fick Molly ytterligare en lillebror på sin pappas sida. De var intagna på patienthotellet på Danderyds sjukhus och vi åkte dit allihop för att se den lille och gratulera. När Korvasson föddes var Lisa och jag också där i ett par dagar och det kändes lite overkligt att vara tillbaka. Det är ett kombinerat ”vanligt” hotell (vem som nu skulle vilja bo där?) och ett hotell för sjukpatienter och för föräldrar med nyfödda barn. Det är en riktigt omysig plats med världens argaste personal. När Lisa och jag var inskrivna där råkade jag fråga i receptionen efter en handduk. Jag fick en arg kommentar till svars och en blick som sa att jag var helt dum i huvudet. Det visade sig att om man var inskriven på bb-avdelningen så skulle man fråga barnmorskorna om sådant och inte i receptionen.

När vi skulle gå därifrån tyckte jag att det var på sin plats att fira den lilles ankomst med en bärs i restaurangen. Jag gillar att fira med bärs om något är kul eller bra. Det kan räcka med en, det viktiga är känslan av att fira. Molly skulle få beställa vad hon ville, men märkbart tagen av den första träffen med sin nya bror, ville hon inte ha någonting alls! Aldrig har det hänt, varken tidigare eller senare att hon har tackat nej till ett liknande erbjudande.

När jag skulle beställa frågade mannen bakom disken om jag var inskriven som patient (i sammanhanget räknas även nyblivna föräldrar som patienter). ”Jaha, får man rabatt då” tänkte jag, men det visade sig att på patienthotellet på Danderyds sjukhus får man tydligen inte dricka bärs om man är inskriven som patient. Men de säljer öl och de lättlurade stackare som hamnat där i tron att det är ett vanligt hotell, får minsann dricka. Argumentet var att det kan finnas nyopererade patienter som inte borde dricka dagen efter operationen och då gjorde de bäst i att inte låta någon annan patient dricka heller.

Det är ju löjligt. Skulle en nybliven förälder inte få fira ankomsten av sitt barn med en öl, bara för att det kan finnas någon nyopererad idiot som inte kan hålla sig från att dricka? I hemlighet tänkte jag att barnmorskorna och socialstyrelsen säkert hade ett finger med i spelet och att det här var amningsfascismens fula ansikte som visade sig än en gång. Det här kände jag inte till när Korvasson föddes, däremot visste jag att man inte fick ta med sig öl på rummet. Men det sket jag i och det var länge sedan jag lärde mig smuggla bärs under jackan. Om min tjej vill ha öl när hon har fött barn, så ska hon få det.

Så mycket hon vill.

Två gånger har jag av misstag kört mot rött. Den ena gången blev jag av med körkortet och fick betala tretusen kronor. Den andra gången fick jag Korvas.

När jag var liten, sådär liten att jag inte kunde se någon större skillnad på någon som var 16 och någon som var 61, tänkte jag att när jag är så stor kommer jag att ha barn. I takt med att jag blev äldre och lärde mig att se och förstå skillnaden, höll jag kvar vid samma tankesätt men ändrade om åldersgränserna lite. Så har det fortsatt, men tidpunkten för när man blir stor har hela tiden förskjutits. När jag till slut insåg att jag faktiskt hade blivit ”stor” byttes tidpunkten för när jag skulle ha barn till när jag skulle vara redo. Hela tiden har jag levt i tron om att barn är någonting man planerar och att det finns en tidpunkt när man är redo. Jag har trott att man bara ska vakna en dag och känna att nu är tiden mogen, en dag när allt som måste uträttas är uträttat. På många sätt låter det mer som en förberedelse inför döden, jag är medveten om det nu. Men jag har varit naiv och helt ovetande om hur det egentligen går till.

Vi har en p-dator hemma som fungerar som ett utmärkt preventivmedel utan att några farliga hormoner är inblandade. Några dagar i månaden kissar man (kvinnan) på en sticka som datorn sedan läser av. Datorn lär sig på så sätt känna igen ens cykler och kan med imponerande precision veta om man riskerar att bli gravid eller inte. Varje dag visar den, antingen en grön eller en röd lampa som upplyser om det är fritt fram eller inte. Hela poängen med den här datorn är naturligtvis att man kollar färgen på lampan innan man ligger med varandra, men Korvasson har sitt liv att tacka för att Lisa och jag använde oss av omvänd teknik. Hon blev till bara några minuter före det att jag med viss darrning på rösten ropade ut till Lisa, från badrummet: ”Du, lampan var visst röd”.

Det här var inte en dag när jag kände att det som måste uträttas var uträttat och det är tveksamt om jag kände mig särskilt redo. Det enda jag egentligen har lärt mig, är att det ibland kan vara helt rätt att köra mot rött.

Jag fick ett sms häromdagen av en vän som frågade om jag ville träffas. Hon var redan ute på stan och jag svarade att det ville jag gärna och att jag kunde vara utanför dörren om en kvart. Jag har alltid satt en stolthet i att med nästan inget varsel alls kunna vara på väg vart som helst, när som helst. Snabb, fri och flexibel. För några veckor sedan hann jag från duschen i vasastan till cityterminalen på sjutton minuter, men då var inte Korvasson med. Sen Hon kom in i bilden är ingenting sig likt och jag har inte till fullo accepterat att vi som team är mycket långsammare än jag tror. Jag borde ju ha vant mig vid det här laget, men livet före Korvas har varit så mycket längre och jag tycks vara en riktigt gammal hund i sammanhanget.

Det är frestande att skylla allt på min dotter, det är ju hon som sinkar mig kan man tycka. Men Korvas gör bara sitt jobb som bebis, det är jag som släpar efter lite i jobbet som pappa. När det kommer till tidsplanering ser jag henne som ett föremål, som en mobiltelefon eller ett par nycklar, något man bara snabbt stoppar i fickan på vägen ut. Jag tror att det kan vara där det brister.

Det är bara att ta på henne overallen och gå ut tänker jag, när jag inser att jag måste byta blöja på henne först. Sedan är strumporna borta och sedan nappen. Ibland kan det ligga fem-sex nappar på samma ställe, men när man ska gå ut är de spårlöst försvunna. Så hittar jag till slut en napp i fickan men kommer på att blöjorna i skötväskan nere i vagnen är slut. När jag har hämtat nya blöjor har mina femton minuter precis gått, men nu är vi äntligen på väg. Halvvägs ut genom dörren kommer jag på: ”maten, vafan hon måste ju ha mat!”. Jag springer in i köket och gör i ordning en flaska, medan min varma bebis ligger och skriker otåligt på hallgolvet. När vi till slut är på väg har det gått tjugo minuter och jag har än en gång kommit fram till att jag måste sluta se mitt barn som ett föremål.

Vi är ett lag Korvasson och jag och ett lag är som en kedja som inte är starkare än sin svagaste länk. Sedan kan man alltid diskutera om den svagaste länken är den som skiter på sig precis när man ska gå ut, eller den länk som inte har planerat för det.

Det har varit en högst ostrukturerad tillvaro här den senaste månaden, när både Lisa och jag har varit hemma på dagarna. Samtidigt som det är fint att vi kan vara med Korvasson båda två, är det svårt att få någonting annat gjort. Det kan också lätt bli lite luddigt och tjafsigt med två kockar på samma skift. Den ena tycker att Korvas borde sova medan den andra tycker att hon är hungrig och att hon nyss sovit. Tidigare har den av oss som haft huvudansvaret en viss dag alltid fått ”veta bäst” den dagen och det har respekterats av den andra. Och så får den andra ”veta bäst” på sina dagar. Det är ju heller ingenting som säger att den enas metod är bättre än den andras, bara olika. Men en och samma metod en och samma dag är nog att föredra. Vi beslutade därför att vi skulle ansvara för Korvasson varannan dag, så att den som var ”Korvasfri” skulle kunna få lite annat gjort.

Det här började i förra veckan och mina skift skulle vara: måndag, onsdag, fredag och söndag. Redan på måndagskvällen stod det klart att det skulle kunna komma att bli vissa ändringar i schemat då Lisa gick ut på kvällen med några vänner. Hon kom hem sent och jag tog därför även tisdagen, varpå Lisa tog två dagar i rad för att återställa ordningen. Sedan tog jag fredagen och ordningen var återställd. På lördagskvällen såg det ut att barka åt skogen med schemat igen, då jag var på bandplaneringsmöte. Ibland kallar vi det för konferens, men det går ut på att vi i bandet träffas och berömmer varandra en liten stund för att det går så bra trots att vi inte gör någonting och sedan dricker vi bärs och skålar över framgångarna. Den här gången hade vi många framgångar att skåla över och till följd av det fick Lisa även ta söndagen.

Till mitt försvar måste jag säga att när Korvasson började gapa på söndagsmorgonen reste jag mig ur sängen för att gå upp, då Lisa tittade på mig med förvånad blick. ”Ja, jag har ju Korvas idag”, sade jag. ”Äh, gå och lägg dig”, sade hon. Vår dotter tycks dock inte ha tagit någon större skada av ändringarna i schemat. Men hon har ju i alla fall haft en och samma chef en och samma dag.

Och det är ju bra.

I lördags var vi ute och demonstrerade mot kriget i Gaza. Vi hade till en början vissa interna konflikter, en demonstration mot demonstrationen så att säga. Det var Fisen som inte alls hade någon lust att lägga dyrbar lördagstid på någon idiotisk demonstration. Hon var tydlig med sitt missnöje och hade dragit på sig en av sina riktigt sura och svåra tonårsminer. Jag kan fascineras över hur mycket energi det måste gå åt till att så koncentrerat hålla fast vid en sån där hur-kan-jag-behandlas-så-här-orättvist-min. Vi hade inte gett henne något val, hon skulle med, så enkelt var det. På vägen mot sergels torg, där alla skulle samlas sa hon: ”Åh, men det kommer ju inte vara någon där, fattar ni inte det!?”. ”Jorå, det kommer nog vara ganska många där” svarade jag, varpå Lisa inflikade (kanske lite väl hårt): ”Ja, för det finns faktiskt människor som bryr sig om att andra människor massakreras och lemlästas”.

Det var mycket folk på Sergels torg och Molly mjuknade något, när hon insåg hur fel hon hade haft. Det visade sig att hon hade trott att det kanske skulle vara femtio personer där. I tidningarna uppskattade de antalet till mellan sex och åttatusen. Jag trodde nog att det var över tiotusen, men det måste vara väldigt svårt att uppskatta antalet i en stor folksamling och ganska varierande siffror beroende på vilken källa man går efter. Enligt Korvaskällan var det minst tiotusen där.

Korvas verkade tycka att det var spännande med alla människor runtomkring och höll god min. Det som blev för mycket för henne var när en av talarna satte igång med en röst som kunde skära i glas. Det värkte i öronen även på oss andra och alla hoppades i hemlighet på att hon strax skulle vara klar. Nu var det här en mycket engagerad kvinna som ogärna släppte ifrån sig micken och hon återkom flera gånger med sin outhärdliga stämma. Jag föreställde mig hur hennes röst skulle spräcka alla glasen på kulturhuset så att det skulle rasa ihop som ett korthus och Korvasson grät varje gång hon öppnade munnen.

När det var dags för alla att tåga iväg var Korvas hungrig så jag fick mata henne gåendes i tåget. Hon verkade inte ha någonting emot att äta på det sättet och somnade till och med i famnen på mig. Även om vi tvingar dem nu så hoppas jag att det kan bidra till att både Molly och Korvas blir flitiga demonstranter när de blir stora. Det kändes fint att hela familjen var samlad och vi ska definitivt fortsätta tvinga med dem.

Både den glada och den mindre glada demonstranten.

Statistiken är viktig. När Korvas får sina ad-droppar och när katten får sin mat skriver jag upp det i kalendern, bland annat för att det inte blir någon dubbeldosering. Statistiken i bloggen är också viktig och jag har lovat mig själv att jag måste göra ett inlägg varje dag. Nu är det inte många minuter kvar på det här dygnet och jag var ute och svirade igår och har varit seg och bakis idag, så det har inte hunnit bli något inlägg. Alltså tvingas jag skriva det här närmast fuskartade inlägget för att behålla ordningen. 

Och för att jag är en störd individ som inte kan ha ett tomt datum i protokollet.

Vi såg på Hulken idag. Igår också faktiskt, vi hade hyrt den på dvd och så visade det sig att en äldre version gick på tv idag. Lisa, Molly och jag kollade på den och så kunde vi jämföra de två olika hulkarna med varandra. Jag hade drömmar om att vara Hulken när jag var liten. Lyckligtvis har jag andra förebilder nu, men den stora, starka, gröna, arga mannen lockade mig då. När jag var liten gick Hulken som tv-serie, men då var det en stor bodybuilder som fick spela honom. I de moderna filmerna är han animerad och så otroligt mycket större att han skulle göra slarvsylta av 80-tals-versionen.

Det ska bli oerhört spännande att se vad Korvas kommer att ha för drömmar och vem hon skulle vilja vara som. Kommer hon dragandes med att vilja bli prinsessa eller något i den stilen måste jag genast avstyra det och tillverka henne en alldeles egen Hulkenkostym. Jag har gjort det förr, även om det var länge sedan. Musöronen, som jag inte riktigt begriper mig på idag, kommer jag nog att ta bort på Korvassons klädsel. Hon kanske får någon annan personlig touch på sin.

För ett år sedan ungefär var Lisa och jag på barnkalas för en kompis dotter. Det var maskerad och alla dagiskompisarna var där. Dagiset är ett så kallat genusdagis, men alla killarna var drakar eller robotar och alla tjejer prinsessor. Födelsedagsbarnet var undantaget, hon var också drake. Vem vill egentligen vara prinsessa? Det är ju så omodernt och ute, precis som hela monarkin. Och prinsessorna gör ju ingenting vettigt. De är bara ute och festar och åker lyxbåt för skattepengar.

Hulken kan i alla fall mosa saker. Prinsessorna kan inte göra ett skit.

Pappa hade en grå kofta när jag var liten. Den var som en del av honom, likt en yttre hud och jag kan tydligt minnas känslan av att sitta i hans knä och omslutas av den, som ett stort täcke av trygghet. Det är en kofta som framkallar minnen från en lycklig tid av barndomen, före bråk och skilsmässa och före ensamma tonår. Den ger en känsla av att vara hemma, i ett hemma som jag tyckte om. Han hade även ett par mjukisbyxor av märket ”Fila” som han alltid gick omkring i. Det var ett par fina och relativt exklusiva träningsbyxor från början, men tidens tand och ett missöde i tvättningen gjorde dem till en ganska sorglig syn för alla utom för mig (och eventuellt min syster). Men slitaget och den grisskära färgen till trots fick de ändå leva kvar i många år. Nu är de dessvärre sedan länge bortkastade, men koftan finns kvar än idag. Koftan finns kvar och nu passar den mig, jag har vuxit i min pappas kofta. För några år sedan skulle han göra sig av med den, då den var i ett ganska skamfilat skick efter trettio års användning, men först frågade han mig om jag ville ha den och självklart ville jag det.

Harry Potter har sin osynlighetsmantel och jag har min pappas kofta. Den gör mig inte osynlig men den tar mig tillbaka i tiden till trygga år och i den kan jag vara riktigt liten. Jag har aldrig tvättat den och den luktar nog fortfarande mer pappa än den luktar mig. Om den hade varit i skick att klara trettio år till hade jag använt den varje dag, men nu vågar jag endast ha den på mig ibland.

Igår hade Lisa ett paket att hämta på vårt lokala utlämningsställe. Hon var lite hemlighetsfull och jag fick inte följa med in. Paketet var en present till mig och den innehöll en jättefin kofta i lammull. Den är varm och skön och går ner en bit över låren och har två stora fickor. Lisa känner ju till den grå koftans betydelse för mig och tyckte att Korvasson förtjänar en pappa med en egen kofta. Som en yttre hud ska jag alltid ha den på mig, så att den blir som en del av mig. När Korvas flyttar hemifrån ska hon få den med sig och jag hoppas innerligt att den förknippas med kärlek. Jag vill att koftan ska vara som en tidsmaskin som hon då och då kryper in i och reser tillbaka till en lycklig barndom. Som en portabel faderlig omfamning.

Som ett stort täcke av trygghet.

”The night time is the right time…” sjunger Bob Dylan i Låten ”To be alone with you” och jag måste hålla med honom, natten är min rätta tid. På dagen har jag ofta svårt att fokusera och koncentrera mig (om jag inte av någon anledning måste), men på natten infinner sig en stillhet och ett lugn som råder bot på koncentrationssvårigheterna. Även när jag är trött på dagen så händer det något vid tio – elvatiden och jag känner mig mer vaken och kreativ än någonsin. Jag tycker om känslan av att vara uppe när alla andra sover. Förmodligen därför att det är ”meningen” att man ska sova på natten och jag tycker om att råda över min egen tid. På samma sätt kan jag känna tillfredställelse över att vara ledig när de flesta andra jobbar, att befinna mig utanför normen. Att sitta ensam och läsa på ett kafé en onsdagsförmiddag ger en enorm tillfredställelse.

”…to be with the one you love” fortsätter sedan Bob dylan, medan jag låter den jag älskar ligga ensam i sängen då jag själv sitter uppe och skriver. När jag kryper ner i sängen och vill hålla om henne tar hon ofta bort mina händer. De känns kalla under täcket, mot en varm sovande kropp. För någon dag sedan var Lisa ute och kom hem vid halv fyra, då jag låg och sov. Jag sov dåligt och hade själv lagt mig sent, som vanligt. Jag har vaga minnen av hur Lisa tyst smög in i rummet och lade sig bredvid mig, på insidan av sängen. På utsidan sover den som ska gå upp med Korvas på morgonen. Hon lade sin arm runt mig och sin iskalla hand mot min hud. Det här var en hand som inte bara upplevdes kall, utan en hand som nyss varit ute i vinterkylan, och jag mumlade irriterat och slog bort den häftigt, då det kändes som ett slag mot magen.

Jag sov skitdåligt och det gjorde även Korvasson och efter att ha ”napp-snoozat” med henne i en halvtimme insåg jag att hon inte skulle somna om och gick upp med henne, en timme tidigare än vanligt. Trött efter fyra timmars riktigt dålig sömn satte jag och den lika trötta Korvas igång med morgonbestyren. När jag med ihålig blick tittade ut genom fönstret såg jag att någon hade trampat in ett stort hjärta i snön, ute på gården. Inuti hjärtat stod det ”daniel”. Jag ville spola tillbaka tiden några timmar så att jag med ömhet hade kunnat ta emot Lisas omfamning och säga att jag älskar henne, innan jag somnade om.

För kalla händer får den som om natten, i minusgrader, trampar in kärleksbudskap och de förtjänar att mötas av värme.