När jag var liten brukade mamma natta mig med en liten ceremoni som vi kallade ”panna tinning”. Hon uttalade namnet på ansiktets alla delar i den ordning hon smekte med fingret över dem. Det började alltid med panna och sedan tinning, det var så den fick sin benämning. Efter överläpp och underläpp kom tänder och då skulle jag blotta mina tänder så att hon kunde knacka på dem med nageln, varpå vi nästan alltid började skratta. Sedan slutade det med ”öra och örsnibb och öra och örsnibb” och vid det laget hade jag hunnit bli riktigt dåsig. Idag, den sjunde januari, skulle mamma ha fyllt femtioåtta men kräftan tog henne för snart tio år sedan.

Det tog drygt två år och började med en knöl i bröstet. Först trodde läkarna att det skulle räcka med att bara ta bort en liten bit, och mamma var så lättad över att hon skulle få behålla bröstet. Men efter ett halvår fick de ta bort hela, följt av det andra. Sedan spred det sig till huden runtomkring, där ena bröstet hade suttit, och de fick skära loss en stor bit av ryggen för att lägga på dess plats. Och så hände samma sak på andra sidan, fast denna gång över en så stor yta att läkarna först trodde att en operation skulle vara omöjlig. Men den genomfördes och en ännu större del av hennes rygg skars loss för att läggas dit. När den femte och sista operationen var klar såg hon ut som ett lapptäcke och hade mer rygg på bröstet och magen än på ryggen. Efter varje operation hoppades jag, så intensivt att jag nästan trodde på det, att hon skulle klara sig. Jag lurade mig själv till att tro att varje operation var den sista. Först när de scannade hennes hjärna och fann femtio tumörer, slutade jag hoppas.

Det är så märkligt hur man upplever tiden. Korvas har levt i lite drygt åtta månader, men det känns som en evighet. De tio år som har gått sedan mamma dog har bara rusat förbi. Men när man har delat blodomlopp med en person som också under en tid har varit hela ens universum, eller i alla fall halva, är det inte så konstigt, för i universum är tio år ingenting. Man tillåts ett sorgeår men i själva verket tar det ett helt liv att bearbeta. Ett liv utan universum.

Men man måste gå vidare, heter det och vardagen rullar på. Så man syr igen sina sår, men med så få stygn att de får svårt att läka. Då och då släpper ett stygn. Det kan vara ett foto, ett barndomsminne eller en doft som orsakar det och så gör det ont igen. När Korvas föddes sprack såren upp helt och låg vidöppna, lika färska som för tio år sedan. Bara några timmar efter förlossningen låg jag med min dotter på magen och grät i floder. Av lycka över mitt barn och av sorg över att mamma aldrig kommer att få träffa henne. Mamma pratade så ofta om barnbarn och om hur mycket hon såg fram emot att bli mormor och farmor och jag vet att hon hade varit fantastisk. Jag kan inte riktigt acceptera att jag aldrig kommer att få räcka över min knubbiga lilla bebis till henne och säga: ”Titta mamma, är hon inte helt underbar!?”.

När ingen ser, händer det att jag gör ”panna tinning” på Korvas. Ibland somnar hon och andas lugnt, tätt intill sin pappas blöta kind.

Grattis mamma, jag saknar dig.

Precis när jag har satt mig ner för att skriva börjar Korvas låta i bebisradion. Jag reser mig för att gå och kolla men hör att hon bara ligger och babblar lite. Hon är helt nöjd och efter ett par minuter är det tyst och hon har somnat om.

Jag har satt Korvasson i hårdträning. Orubblig är jag där jag står och pekar med hela handen, oberörd av hennes gråt, och manar till fler armhävningar. Hon får ligga mycket på magen nu och det är slutåkt i kärran. Det är sannerligen inte lätt att göra rätt. Efter kommentarer om gåstolens hämmande inverkan på bebisar var jag tvungen att fördjupa mig lite mer i ämnet. Nu är jag rädd att jag har fördärvat henne för livet.

Som vanligt tvistar de lärde i frågan.  Är gåstolen farlig eller rent av nyttig? De flesta varningar handlar om hur farligt det är att åka ner för trappor med gåkärran, bebisarna kan tydligen ta allvarlig skada av det. Jag gapar och utbrister förvånat: ”VA, ere? Jag som trodde att det var det som var meningen med kärran. Att bebisarna skulle ha någonting att åka ner för trapporna med!?”.

Jag tror naturligtvis på de värsta varningarna. Korvasson har med största sannolikhet, för all framtid, förlorat förmågan att någonsin kunna lära sig gå. Som om inte det vore nog kommer hon även att drabbas av dyslexi. I takt med att hon växer, måste vi skaffa henne större kärror för att hon över huvud taget ska kunna ta sig fram. Folk kommer att hånskratta och spotta efter henne. Och något jobb kommer hon aldrig att finna, såvida hon inte får jobbet som avskräckande exempel, på någon barnavårdscentral.

I sina desperata försök att inte bli totalt utstött kommer hon att söka sig till zigenarna, där hon kan gömma sin kärra under stora, böljande kjolar. Snart kommer hon att inse att även om det resande folket inte har gåstolar, är de i princip lika utstötta i alla fall. Det enda de har är samhörigheten och den kan inte hon dela, då hon varken delar deras blod eller deras sätt att färdas. Nej, livet som en rullande, oäkta zigenare ter sig allt annat än enkelt.

För att inte tala om livet som en rullande, oäkta zigenare som inte kan stava.

Klockan var ett på eftermiddagen när jag vaknade! Jag hade sprängande huvudvärk och var på skitdåligt humör. Jag är verkligen inte i form nu har jag förstått. Lisa hade sagt att hon skulle gå upp med Korvas idag och att jag kunde sova, men klockan ett är fan inte okej. Mitt humör blev om möjligt ännu sämre när jag såg att det var strålande väder ute och insåg att jag hade missat större delen av den fina dagen. Solen är ju bara uppe och vänder, så det gäller att passa på. Lisa var på jättebra humör och hade gjort frukost till mig när jag kom upp. När man är på riktigt dåligt humör är det nästan värre när någon annan är glad och snäll, det blir så tydligt då hur oskön man själv är.

Efter ett par timmar försökte jag läsa samtidigt som Korvas skulle vila, men det gick åt helvete och Korvas, som fortfarande är väldigt snorig, skrek som en galning. För att bespara resten av familjen Korvassons skrik men kanske i ännu högre grad mitt dåliga humör, drog jag på henne overallen och gick ut. Hon skrek även i vagnen och efter ett par hundra meter fick jag stanna. I en otroligt jobbig ställning med kutande rygg stod jag och klappade Korvas på kinden samtidigt som jag gungade vagnen och efter tre minuter sov hon som en stock. Det var kallt och jag frös lite men tyckte samtidigt att det var ganska skönt. Man kan lätt hamna i en ond spiral i sitt taskiga humör och behöver någonting som rycker en därifrån. Det kändes som att kylan gav just den effekten, som en örfil ungefär.

Det bildades små istappar i mustaschen och skägget och jag var tvungen att le lite åt situationen. Det är svårt att ta sin sura uppsyn på allvar när man har is i skägget. Lyckligtvis gav vagnen tillräckligt med skydd för att inte Korvassons snorränder också skulle frysa till is. Min moster har tipsat mig om en fin öppen gård som ska finnas i anslutning till Birger Jarlsgatan och eftersom Korvas och jag är på jakt efter oupptäckta platser styrde vi vår kosa dit. Gården var verkligen fin och det visade sig att jag mycket riktigt aldrig hade varit där. När jag skulle dokumentera den nya platsen med min kamera, upptäckte jag att den inte var med. Jag brukar alltid ha med mig kameran. Den delar plats med mina nycklar och tillsammans har de skavt ett stort hål i jackfickan så att man måste gräva fram dem ur fodret. Men just idag var den alltså inte med, hur djupt man än grävde. Det retliga i kråksången är att man inte kan komplettera med bilden i efterhand. För när man kommer tillbaka med kameran är platsen inte längre oupptäckt och då räknas det inte.

På vägen hem gick jag och tänkte på min blogg och hur den har blivet både mitt kall och min förbannelse. De senaste dagarna har jag inte varit särkilt sugen på att skriva något över huvud taget, men jag vet att om jag inte regelbundet skriver, kommer den att gå en säker död till mötes. Det vill jag verkligen inte, det händer bra saker med mig när jag skriver varje dag. Utöver själva dokumentationen har det en massa bieffekter som är positiva. När jag började med bloggen vaknade sidor hos mig som varit slumrande en tid, sidor jag tycker om. Men jag behöver press på mig för att göra saker. Jag har aldrig missat en deadline, men när jag får stå för mina egna deadlines rinner projekten ofta ut i sanden. I fallet med bloggen är pressen självpålagd, men det får samma effekt. Eftersom det finns folk som läser den känner jag en viss pliktkänsla, som nog är nödvändig för att jag ska fortsätta. De senaste dagarna har dock procentandelen glädje bytt plats med procentandelen plikt. Det har varit cirka femton procent glädje och åttiofem procent plikt och det har känts trögt att skriva.

Vissa dagar kan man skriva vad som helst om ingenting, medan man andra dagar har svårt att skriva någonting alls om vad som helst. Men det är viktigt med kontinuitet och även en dålig reflektion är en reflektion. Jag tror att summan av alla tankar är konstant och om man inte leder dem i någon vettig riktning kan de göra mer skada än nytta. De kan studsa omkring fritt inne i ens huvud och ställa till med en jävla oreda. Organiserar man dem lite eller lägger dem på ett papper kan man lämna plats för nya, förhoppningsvis bättre. Så kan jag känna när jag läser en dålig bok, att även om den är dålig så ger den mig någonting att reflektera mot och har följaktligen skapat någon sorts struktur.

Jag minns hur min gamla teckningslärare sa att när det går bra med teckningen så skördar man frukten av den tid då det gått dåligt. Trots att det känns oerhört trögt så lär man sig väldigt mycket under den kämpiga tiden. Det är alltså bra när det går dåligt.

Den slutliga knuffen som fick mig att bli på gott humör var när jag kom hem och läste flera fina kommentarer till mitt tidigare inlägg. Jag blev både glad och smickrad och de fick mig att känna mig som Karl Bertil Jonssons grymma fader Tyko, vars hjärta veknade mer och mer ju fler personer han träffade som hyllade hans sons goda gärning.

Och jag rymde både Karl Bertil och hans far i samma kropp.

Korvas har åkt på en förkylning och det rinner ur både näsa och ögon. Hon kan bli helt blöt i ansiktet av tårar och snor, men är på ganska gott humör ändå, bara lite extra klängig och trött.

I Lisas och min kalender gapar bladen tomma. Inte ett jobb så långt ögat kan nå och som det är nu har jag bara en enda sak (inte inkomstbringande) inbokad i hela mitt liv. Framtiden ligger öppen, som vanligt. För mig är den här situationen ganska bekant och har jag pengar så att jag klarar mig ett litet tag, finner jag den ofta mer tjusande än skrämmande. För Lisa är det värre, hon mår inte bra av att inte veta vad hon ska göra, att inte ha ett jobb. För henne är situationen ny och hon har varit märkbart nedstämd en tid nu. I luften i vårt hem vilar tristess och deppighet. Själv känner jag mig som att jag spelar huvudrollen i filmen ”Mannen med världens tråkigaste liv”. Jag tar med mig Korvas på promenader i vinterkylan mest för att göra någonting över huvud taget. Som om förruttnelseprocessen av min person tar en paus om jag går ut ett slag. Men det är januari nu så allt är lugnt, i januari är blanka blad och självförakt vardagsmat.

Mer upprörande är att Korvasson tycks vara en inkompetent bebis. Vi kollade på någon internetsida om barns utveckling och hur de låg till vid åtta månaders ålder. Där hade mitt barn sannerligen inte många rätt. Om Jan Björklund får fortsätta bestämma blir det betygsättning även för bebisar inom kort och då kommer Korvasson att komma hemkrypandes (om hon nu kunde krypa, det är en av bristerna) med IG på både det ena och det andra. Utöver sina äventyr i gåkärran har Korvas inte alls kopplat att benen har någonting med förflyttning att göra. Åttamånaders bebisar ska tydligen både kunna krypa och häva sig upp själva och ställa sig på benen. Korvassons ben är som spagetti om man försöker ställa henne upp. Vidare stod det att åttamånaders bebisar kan ha ”trick” för sig, som att kasta slängkyssar till folk. Korvas är ljusår från att kasta slängkyssar åt någons håll.

Men på den punkten är jag glad om hon är lite bakom, för tanken är rent motbjudande.

Det borde vara maj eller juni som kommer efter december. Man borde få vakna med sina nya löften och sitt hopp om ett ljust och fint år, i ett rum fyllt av solsken till ljudet av fågelkvitter. Till doften av knoppande träd som tränger in genom fönsterspringorna och till känslan av att ”nu jävlar, nu smäller det. I år finns inget mörker och inga bekymmer”. Istället möts man, årets första morgon, efter firande och tjoande och hopp om en ljusare tid, av januari. Ett tomrum likt ett stort svart hål, med löften om kyla och mörker och man inser att man dagen innan nästan lyckades lura sig själv, under klirrande champagneskålar och glädjerop, att vintern led mot sitt slut. Istället väntar en kvartalslång baksmälla som bär krav och inte hopp i sitt sköte, och inte ens halva slaget mot mörkret är vunnet.

Ett tunt snötäcke har lagt sig över gården och någon har omsorgsfullt trampat upp ett fint snirkligt mönster i snön. Först vill jag tro att det är spåret av ett barn, men de stora skoavtrycken vittnar om att det har gjorts av en vuxen. Ja, så måste det vara. En gammal man har vaknat långt före alla andra, med en sprittande känsla av liv i kroppen, en känsla han inte vet vad han ska göra med. Men så förstår han plötsligt vad han behöver göra, han måste gå ut och lämna ett avtryck i snön. Han vet inte hur många vintrar han har kvar och luften är förvisso kall men frisk och skön att andas och solen sprider ett vackert sken över gården. Han vill skänka en hälsning till alla sovande. Något fint att vakna till. Så måste det vara, spåret kan inte ha gjorts av någon annan.

Och jag måste genast ta reda på i vilken port han bor, säga tack och ge honom en stor kram.

Glada, underbara korvas drar fram som en tornado i sin gåkärra. Hon blir som förbytt i den. Den stillsamma, fundersamma bebisen får fan i ögonen och njuter i fulla drag av förmågan att röra sig från en punkt till en annan. Hon springer fram, först halkandes tills strumporna äntligen har glidit av och sedan, med perfekt friktion under de knubbiga små fötterna, åker hon med full hastighet in i möblemanget. Hon river ner det hon kommer åt och ler sitt fantastiska tandlösa leende, som gör de runda, bulliga kinderna ännu rundare, och jag måste bita mig i läppen för att inte nypa hårt i dem. Hon ger ifrån sig små tjut av förtjusning och bankar på soptunnan, rycker i sladdarna och gör stora skrynkliga pappersbollar av dagens tidning. Hon röjer och mitt hjärta värker av kärlek för den lilla rivningsarbetaren.

I blomkrukan ligger det mandarinskal och det har gjort mig rädd för att katten ska välja soffan som toalett. Hon kissade i soffan för någon dag sedan och återigen har jag svikit mitt ord om att nästa gång hon använder en möbel som toalett, måste hon lämna vårt hem. Men hon är kvar och idag både kissade och bajsade hon i kattlådan!

Sällan har en stinkande bajskorv gjort mig så upprymd som idag.

Tänk hur nyåret upphåsas varje gång. Man lägger ner tid, pengar och engagemang för att bygga upp årets sista antiklimax. Har man några pengar kvar efter julens utsvävningar, skjuter man upp dem i form av färgsprakande miljögifter. Det kan vara vackert att titta på det måste jag medge, men så vackert att det kompenserar för onödighetsfaktorn blir det aldrig. Jag glömmer alltid bort nyår. Jag pustar ut och tänker: ”Äntligen är julcirkusen över” och då är det varje år någon som frågar: ”Vad ska du göra på nyår?”. ”Åh, just det. Nej. Nyår, blir det aldrig klart det här?” tänker jag då.

Vi hade en ganska stillsam tillställning hemma hos oss. Som mest var vi sju stycken (Åtta med den sovande Korvas) och tog det ganska lugnt. Sedan drog tre personer iväg, kvart i tolv, för att bättre kunna beskåda konststycket att elda upp flera miljoner kronor på bara några minuter.

Det var svårt att natta Korvas den här kvällen. Med Korvasmått mätt alltså, hon är oerhört tacksam att natta (peppar, peppar ta i trä) och de tjugo minuter jag satt vid hennes säng kändes som en evighet. Vi är bortskämda med det där, det är jag väl medveten om. Vanligtvis räcker det med att bara lägga henne i sängen, sätta på bebisradion och sedan lämna rummet. Hon brukar ligga och babbla en stund för sig själv och sedan somna. De senaste veckorna har hon börjat röra sig mer än vanligt i sängen. Hon snurrar runt och lägger fötterna vid huvudändan eller så lägger hon sig på tvären på magen och låter benen sticka ut genom spjällen. Den där lilla sargen vi har monterat dit hjälper inte alls längre, hon sticker lätt ut benen ovanför.

Halv tolv vaknade hon och skrek och hade svårt att somna om. När jag lämnade rummet kvart i tolv tänkte jag att det inte var en chans att hon skulle sova igenom fyrverkerierna. Vi fyra som var kvar stod ute på vädringsbalkongen i trapphuset vid tolvslaget och såg färgspektaklet och hörde smällarna i stereo. Ljudet gick in genom korvas fönster och gav utslag på den lilla bebisradion som sände vidare till mottagaren som jag höll tryckt mot örat. Jag gjorde det för att ha en chans att höra om Korvas vaknade, men hon sov som en stock.

Vi hade en fin kväll igår. Jättegod mat och trevligt sällskap. Korvas inledde det nya året med att vara på strålande humör. Fast hon bryr sig inte om att det är ett nytt år idag. En ganska sund inställning måste jag säga. Men egentligen är det nyår varje dag, beroende på hur man räknar. Och en ny dag är väl värd att fira.

Korvas med familj önskar alla en riktigt god ny dag!

Idag har Korvas, min moster och jag varit på Liljevalchs konsthall och tittat på en färgsprakande utställning. Färgerna gjorde utställningen tacksam ur ett bebisperspektiv tror jag. Hon var i alla fall nöjd och babblade ganska mycket, som om hon ville kommentera var och varannan målning. Sedan gick vi till blå porten och min moster bjöd på en otroligt välsmakande lunch.

Korvas har visat tecken på att vara en stor iakttagare. Ofta studerar hon ett föremål en lång stund innan hon bestämmer sig för att röra vid det. När man sätter henne på golvet iakttar hon olika händelser och objekt med stor koncentration och har inte sällan något att säga till den leksak eller det köksföremål som placerats framför henne. Hon tycks inte göra några som helst försök att förflytta sig från den punkt där hon sitter. Det här med att krypa känns oändligt långt borta. Istället tittar och studerar hon intensivt. Idag satt hon i säkert tio minuter med full fokus och såg på hur katten lekte med en liten boll hon just stulit, mitt framför ögonen på min dotter. I förhållande till Korvassons mycket ringa ålder är tio minuter en evighet och jag var tvungen att räkna ut hur lång tid det skulle motsvara i förhållande till min livslängd. Korvas har levt i ca 345600 minuter och under tio av dessa har hon noga studerat hur vår katt rullar en boll fram och tillbaka. Jag har levt i ungefär 17900000 minuter och om man tar samma procent av min livslängd som man får om man tar 10 minuter av Korvassons, motsvarar det nio timmar. Den här skrämmande insikten fick mig att fundera över huruvida min dotter är en dåre eller ett geni.

För den dagen jag sitter och tittar på hur Ahlgren rullar en boll fram och tillbaka i nio timmar är jag redo att föras till hospitalet. Katten också är jag rädd.

De senaste dagarna när Korvas har varit extra klängig har jag ibland burit henne i sele för att kunna få lite andra saker uträttade, utöver att vara hennes egen personliga vagga. Då har jag kommit att tänka på två underbara dagar i svampskogen, som jag hade med Korvasson i höstas.

Vi har en släktgård på landet i roslagen, som ägs av mormor och hennes syster. Bondgården har tillhört vår släkt i över 200 år och mormor tillhör den sista generationen som varit bosatt där. Sedan flyttade hon till stockholm i unga år. Så länge jag har levt har gården inte varit i bruk och fungerat som ett landställe för hela släkten. Min syster och jag tillbringade hela somrarna där när vi var små och bakom varenda buske och under varje sten, gömmer det sig ett barndomsminne. Jag är där väldigt sällan nuförtiden, men allt vaknar till liv på några sekunder. Det är tryggt med sådana här platser, där tiden står stilla. Det finns svartvita foton på sedan länge döda släktingar som står framför något av husen. Alla har allvarliga miner som bär spår av svåra tider, men omgivningen är sig lik. Alla människor borde ha en sådan plats. En plats dit man kan åka bara för att konstatera att man fortfarande är sig själv, en äldre version av sitt barnjag. Har man bara en sådan fast punkt, så har man råd att låta de andra flyta.

Några kilometer bort i en liten stuga i skogen bodde på somrarna en familj med två barn som är jämnåriga med min syster och mig. Vi har träffats väldigt få gånger i vuxen ålder men delar så många fina minnen från barndomen att banden fortfarande känns starka. Vi bestämde oss för att vi skulle träffas en helg i oktober, utan barn och plocka svamp i våra gamla domäner. Det visade sig att Lisa skulle jobba den helgen så Korvasson fick följa med i alla fall. Min oro över att hon skulle förstöra den barnfria helgen var obefogad. Hon var underbart fin och glad och nöjd hela tiden.

Jag hade trott att hon snabbt skulle tröttna i svampskogen, så att jag skulle behöva kånka runt på en skrikande bebis i timmar. Det visade sig att jag inte kunde ha haft mer fel. Korvas älskade skogen. Hon tittade på fåglar och träd och lyssnade till ljudet av knakande grenar och slaskandet av gummistövlar i blöt mark. De enda signaler som gavs på att det varma barnet på min mage levde var hennes djupa, koncentrerade andetag. Jag brukade följa med mamma och pappa ut i skogen och plocka svamp när jag var liten, men på de senaste tio femton åren har jag nog inte plockat en enda. Jag kände mig som en mullefarsa där jag gick och märkte att jag saknade att vara i skogen och att det kändes otroligt fint att vara där med Korvas. Eftersom jag inte kunde se hennes ansiktsuttryck, tog jag då och då en bild med kameran för att se att hon var nöjd. Efter någon timme hade hon slocknat och sov en djup skön sömn, med kinderna hängandes över kanten på selet.

Dagen därpå gjorde vi ytterligare en utflykt med samma goda resultat. Det här var första gången jag vågade mig på att befinna mig långt ifrån ett eluttag, när det var dags för Korvas lunch. Jag hade förberett en flaska kokhet ersättning och lindat in den i aluminiumfolie och sedan stoppat den i kylväskan (värmeväskan) och när det var dags för mat hade den uppnått perfekt temperatur.

Jag kände mig fri och lycklig där jag satt på en sten i skogen och matade mitt lika lyckliga barn: Korvasson, skogens drottning.

När jag byter blöja på Korvas, brukar jag alltid passa på att kittla henne lite. Jag har utrustats med en ganska rejäl kran som är perfekt för ändamålet. Jag trycker näsan i sidan på henne och hon skrattar så att hon kiknar. Ofta håller hon ett krampaktigt tag i en av mina polisonger (ibland är det örat) och sliter hårt i den varje gång jag borrar in näsan.

Hon luktar gott min lilla bebis. När man ger henne välling blir hon ofta lugn och sitter stilla i knät. Då passar jag på att roffa åt mig av hennes dofter och kroppsvärme. Jag lägger näsan och munnen tätt mot hennes lilla huvud och andas in med djupa andetag. Och de små, mjuka, runda, underbara fötterna håller jag båda två med den hand som jag inte håller flaskan med. Jag kramar och klämmer på hennes små kuddfötter och det gör ont i hjärtat när jag tänker på att de inte alltid kommer att vara så. Att de kommer att bli stora, platta och hårda, vuxenfötter. Jag önskar att mina händer kunde växa i samma takt, så att jag alltid får rum med hennes båda fötter i min ena hand.

Det gör ingenting att den lilla marodören vänder upp och ner på hela min tillvaro. Det gör ingenting att det är skitigare än någonsin i lägenheten och att man är trött och hela tiden ett eller två steg efter med allting. Jag förlåter henne för alla de gånger hon skriker hål i huvudet på mig och jag prisar den dag då hon av misstag blev till.

Får jag bara då och då andas hennes hud och hålla båda hennes små fötter i min ena hand, behöver jag ingenting mer.