Korvas har varit en riktigt glad och fin bebis de två senaste dagarna. Hon äter mandariner och leker med sina julklappar och underhåller sig själv ganska bra. En underbar och gosig liten skit. Hon har fått fem julklappar (ingen av oss):

Två mycket tjusiga nappar med en fin stjärna på. En plastkula med en sköldpadda inuti. Sköldpaddan flyter inne i kulan så att den alltid är rättvänd och så har den en fjäril som svans. En mjuk och härlig igelkott. Korvas log när vi öppnade paketet, det var kärlek vid första ögonkastet. Och så har hon fått sponsring till nästa etapp av babysimmet. 

Korvas låg och sov i vagnen när det var julklappsutdelning, så hon missade när tomten på bred skånska önskade alla god jul. Det var Korvassons egen farsa som var tomte. Skånskan drog han till med för att förvilla Lisas lillebror. Simon som han heter är sex år gammal, men redan morbror till två stycken. Till Molly som är nästan dubbelt så gammal och så till Korvas. Så kan det se ut i en modern familj. Om något år kommer Molly kunna vara barnvakt åt sin morbror. Skånskan gjorde tricket, tror jag. Annars hade han varit säker på att det var jag, nu var han mest förundrad över att tomten pratade skånska.

Korvas pappa är lite bakis idag och har än en gång konstaterat vilken liten och löjlig stad stockholm är (mentaliteten pratar jag om). I stockholm ska man känna sig speciell och utvald över att få bli insläppt och trängas med vackra människor och armbåga sig fram för att få köpa en öl för femtiosex kronor. Stockholm är en liten skithåla som vill vara stor.

Ahlgren tog jag på bar gärning idag, när hon satt och kissade i blomkrukan. Jag flög upp och bar den droppande katten i nackskinnet och satte henne i lådan. Det gick ett spår av kissdroppar på golvet mellan blomkrukan och kattlådan, men väl i lådan var dropparna slut.

Igår sov jag middag med både Korvas och Ahlgren på magen. Det var riktigt mysigt. Katten brukar komma smygande när man ligger på soffan. Först gör hon flera försök att lägga sig på korvas. Man tar bort henne och hon försöker igen och den proceduren upprepas sex, sju gånger sedan lägger hon sig bredvid. När vi vaknade hade Lisa upptäckt att Katten hade bajsat i blomkrukan (den vi häromdagen upptäckte att hon hade kissat i).

Jag vet i ärlighetens namn inte varför vi har en kattlåda över huvud taget längre. Den står i hallen, mest för syns skull och är fylld med väldoftande och oanvända pellets. Det var ingen lätt historia det heller, att vänja henne av med sanden. Katten höll sig in i det sista, sen bajsade hon på golvet. Men till slut fungerade det och det var det verkligen värt. Ingen mer sand över hallgolvet och kisset behövde man inte tömma särskilt ofta. Lådan har två bottnar så att när pelletsena blir blöta av kisset, lukras de upp och faller ner en våning. Sedan Ahlgren blev en gårdskatt har lådan stått kvar för de stunder då hon inte har tillgång till gården. I början använde hon den i krisfall. Hon höll sig först väldigt länge, men gick till slut på lådan.

Katter är märkliga varelser och Ahlgren är en märklig katt. Det här problemet med att hon har börjat kissa och bajsa i blomkrukorna, vet jag faktiskt inte hur man får bukt med, hon har ju vant sig vid jord nu. Det skulle bli väldigt skitigt om man började ha jord i kattlådan och alternativet, att strö pellets över hela gården, känns onekligen opraktiskt. Ska man skaffa en rymligare blomkruka?

Korvas var väldigt gnällig även igår, så belöningen med obegränsat antal mandariner får vänta. Däremot har hon varit ganska glad två kvällar i rad, den tiden då hon normalt har sin griniga timme. Nu har hon istället en grinig dag och avslutar den med en glad timme. Vi börjar sakna den gama rutinen.

Nu ligger Korvasson och snusar. Förhoppningsvis får hon en riktigt god natts sömn och vaknar upp som en ny människa efter tre dagars julfirande. Dan före dopparedan var Korvas och jag iväg till pappas landställe. Eftersom vi skulle fira julen med Lisas pappa ville jag ha lite firande med min familj också. Det var en resa som ingen tjänade på och vi hade gjort alla (inte minst oss själva) en tjänst om vi hade skippat visiten. Redan på bussresan visade Korvas att hon inte var att leka med. Hon vägrade äta och skrek hela vägen från stockholm till norrtälje. En äldre dam snett framför mig stod ut i en kvart ungefär, sen åkte öronpropparna fram. Jag var otroligt stressad och arg och hoppades att någon skulle klaga så att jag kunde få ösa min vrede över den. Jag var beredd med färdigformulerade meningar som: ”Om livet är dig kärt så håller du käften, din jävla gubbe (alternativt kärring)”. Men det var ingen som klagade och även om jag önskade det just då, är jag glad att det inte hände.

Förutom att Korvas hade haft en usel natt, tror jag att det är en tand som spökar, som gör henne förtvivlad. Hon fortsatte att skrika och gnälla hela dagen och kvällen. Hon ville inte vara själv en enda sekund utan man måste hela tiden hålla henne. Och inte nog med det, man måste stå eller gå hela tiden. Det tog inte ens en sekund innan hon började gallskrika igen om man satte sig. Hon börjar bli rätt tung nu, så förutom att det är tråkigt att gå runt och släpa på en bebis hela tiden så är det fysiskt krävande. Vid ett tillfälle när jag skulle ta av henne kläderna skrek hon helt hysteriskt och oavbrutet. Det här var efter många, många timmar av skik och missnöje och jag var nära ett nervsammanbrott. Tröjan var svår att få av och Korvasson var högröd i ansiktet och skrek och skrek, till slut slet jag i vredesmod sönder tröjan för att få av den. Det fick inte den dramatiska effekt jag hade trott och hoppats på. Det är bättre kvalitet än man kan tro på de där små plaggen. Tröjan går nog att använda igen, men den kommer inte sitta lika tight i nacken.

Men jag har hopp om morgondagen och då ska hon belönas med sin nya julpassion: Mandariner. Hon älskar mandariner (eller om det är clementiner eller satsumas) och blir helt till sig när man har skalat en. I morgon ska hon få så många hon vill.

Det är många som har rynkat på näsan åt namnet Korvas. ”Korvas, vad är det för ett namn” säger de. På bilden ser ni Tyra, dottern till en mycket kär vän till mig. I famnen håller hon sin nya bebis. Gissa vad bebisen heter?

Jo just det: KORVAS!

Ingenting konstigt med det.

Nu var vi alltså i precis det läget vi fasade för. En bebis som krävde enormt mycket tid och en katt som vägrade sluta kissa på möblerna. Hur jobbigt det än kändes så lutade det åt att vi skulle göra oss av med katten, situationen var ohållbar.

Krokodiltårarna rann på Molly när vi förvarnade henne om vad som med stor sannolikhet skulle ske. Jag hade fått tipset av en tjej i en djuraffär att i nästan hundra procent av fallen, slutar katterna att kissa på möblerna om de får gå ute på dagarna. Vi hade redan gjort en del halvhjärtade försök att göra henne till en gårdskatt, men nu hängde allt på det kortet. Vi sa till Molly att om hon ville att Ahlgren skulle få vara kvar måste hon engagera sig mer i frågan. Ahlgren var livrädd ute på gården och behövde vänjas in, i sällskap av någon familjemedlem. Molly vägrade ta ut henne. För hur stor hennes kärlek till katten än var så fanns det en risk att någon från en äldre årskurs kunde se henne ute med en katt, det bor nämligen andra från hennes skola på samma gård. Det var tydligen helt otänkbart för någon med hennes image att visa sig ute med en katt. Vad skulle folk tro? Jag var stenhård och sa att vi hade fullt upp med Korvas och om hon inte hjälpte till skulle vi göra oss av med katten. Hon grät och skrek och ropade ”idiot” åt mig när hon drämde igen dörren (med katten i famnen). Efter två minuter kom fyra stycken ”förlåt-sms” i tät följd. Jag väntade en kvart innan jag svarade. Lite jobbigt måste det få kännas när man ropar idiot åt styvpappa, tänkte jag.

Våra hot om att göra oss av med katten var tomma visade det sig. För varje gång katten kissade på en möbel sa vi: ”Händer det en enda gång till så ryker hon”. Problemet är att jag är svag för den här katten och det var jag i sällskap av Korvas som tillslut vande henne vid gården. Men det funkade! Katten slutade kissa inne och bajsa också för den delen, helt och hållet. Kattlådan är torrare än Sahara. Ingen blev gladare än Molly, både för att katten får stanna och för att hon på tisdagar, tillsammans med att diska efter middagen, har som uppgift att tömma kattlådan. Nu kan man visserligen räkna på ena handens fingrar de gånger hon verkligen har plockat upp korven. Jag har nästan alltid redan hunnit göra det. Dels för att jag glömmer bort att det är tisdag och dels för att jag har någon tanke om att katten gärna så fort som möjligt vill bli av med skiten. Får Ahlgren bestämma vill hon nog inte vänta till fem minuter innan Fisen ska gå och lägga sig.

En av sidoeffekterna med att Ahlgren har blivit en gårdskatt är att hon, från att knappt ha haft en röst alls, kan sitta vid ytterdörren och jama hundra gånger i sträck. När jag är på dåligt humör irriterar det mig till vansinne. ”Käften katten” skriker jag. ”Du har ju precis varit ute och ville ju inte stanna, eftersom det regnar. Det regnar fortfarande, titta ut genom fönstret för fan”. Ju färre folk det är i lägenheten desto grövre blir mitt språk mot katten. När Korvas och jag är ensamma med Ahlgren ropar jag vid dessa tillfällen: ”Håll käften katten, jag dödar dig om du jamar en gång till!”. Om mitt hjärta inte varit så svagt för Ahlgren och jag hade stått vid mina ord, hade hon behövt åtminstone niohundra liv för ha klarat sig fram till idag.

Nu är istället problemet att Ahlgren aldrig går på lådan, hon håller sig i timmar(har jag i alla fall trott). Jag har varit oroad över de smärtor hon måste känna när vi är borta i flera timmar och hon är ensam i lägenheten, med full tarm och blåsa. Nu har det dock visat sig att när den fina jorden i rabatten på gården inte finns tillgänglig.

Så duger det gott med den fina jorden i våra blomkrukor.

Katten har börjat kissa i blomkrukorna. Helt ofattbart, men så måste det vara. De senaste dagarna har jag misstänkt att hon har kissat i en av våra fåtöljer, därför att varje gång jag har satt mig där har jag känt kisslukt. Men när jag har sniffat ordentligt på möbeln har jag inte känt någonting. Det visade sig att lukten kom från en stor krukväxt bredvid. När jag satte näsan nära jorden var det inget snack om saken. Jag hatar verkligen kattkiss och det betyder att våra kissäventyr med Ahlgren ingalunda är över.

Ahlgren är dum i huvudet, på riktigt. Hon är världens mysigaste och finaste katt, men sett ur ett kattperspektiv fattas det helt klart en och annan viktig komponent. När hon bara några veckor gammal visade tecken på att älska vatten och aldrig försatt ett tillfälle till ett bad, borde man ha anat ugglor i mossen. Hon flyr heller aldrig undan stora rörliga föremål. Första gången jag upptäckte det var när jag skulle rulla ut en matta och hon satt i vägen någon meter bort. ”Katter flyttar ju på sig” tänkte jag och rullade ut den med fart, men Ahlgren är ingen vanlig katt och det var förvåning i hennes blick när mattan dunkade in i hennes huvud. Samma sak är det när man nästan råkar sätta sig på henne, hon flyttar sig inte. Jag är orolig för att det är det som kommer att bli hennes död.

Vi älskar den här katten och hade ett fantastiskt fint år med henne, så blev hon plötsligt könsmogen. Hon började råma och pissade ner hela lägenheten. Jag är inte särskilt kräsmagad och står ut med en del snusk, men kattkiss pallar jag bara inte med. All känsla av ett tryggt hem försvinner och var man än befinner sig sitter man och sniffar och tycker att det luktar överallt. Det här inträffade inte långt före det att Korvasson skulle födas och vi kände att vi aldrig skulle orka med att sköta om ett nerkissat hem samtidigt som vi skulle hålla på med bebisbestyr. En period var jag nere på gården nästan varje dag för att tvätta nerkissade soffkuddar.

Vi köpte fy-sprayer och andra citrusdoftande medel (som både skulle få katten att sluta kissa och dölja lukten) för en mindre förmögenhet. Det resulterade bara i att vi hade fler starka lukter i hemmet att leva med. Den enda rimliga slutsatsen var kastrering. Det hjälper nästan alltid sa veterinärerna. Tusen kronor senare och en livmoder fattigare, hade vi en ynklig och helt otroligt kärleksfull katt med tratt hemma. Oturligt nog var det i denna känsliga fas som vi försvann till BB ett par dagar, för att förlösa Korvas. Ahlgren blev då, inte utan mat men sånär som på ett par entimmespass, utan kärlek.

När vi kom hem med en nyfödd liten Korvasson hade vår trattbeprydda katt både kissat och bajsat i soffan. I nästan alla fall med vanliga katter leder kastrering till att de slutar kissa på möblerna.

Men Ahlgren är ingen vanlig katt så hon började bajsa istället.

Familjen börjar repa sig nu och det är väldigt skönt. Idag försökte vi fixa lite julstämning. Lisa, Korvas och jag var ute och handlade lite julpynt. Vi är inte så mycket för att julpynta, Lisa och jag men Molly har tjatat om hur fint alla andra har det och att vi inte har någonting. Förra året hade vi en mistel som enda julpynt. Den fick hänga fram till sommaren. Någon julgran vägrar vi släpa in men vi har fallit för trycket och skaffat några kulor och lite glitter. Det uppskattades, Fisen blev jätteglad för det lilla och gjorde en fin dekoration i köket. Vi har en liten palm som fick agera julgran. En sann Johan-Palm-fan har en palm och inte en gran att dekorera.

Korvas och jag har tagit ett ordentligt julbad också. Det slog mig att det vore på sin plats eftersom det är uppehåll med babysimmet. Hon får väldigt sällan bada utöver babysimstillfällena. Eller sällan och sällan, hon får aldrig bada utöver babysimstillfällena. Men idag åkte både baljan och ankan fram och det var en härlig stund. Ahlgren var naturligtvis också med, som alltid när det är något med vatten i görningen.

Medan Lisa skrev en jobbansökan bakade Fisen och jag lussebullar. Det smög sig in en liten lusseballe bland bullarna också, den var det Molly som gjorde.

Men det kan ha varit mitt förslag och det vill jag be om ursäkt för.

Igår var det inspelning av Jullåten. En mycket fin traditition vi har som har hållit i sig i många år nu. Den första spelades in 1993. Några år har det varit uppehåll men årets låt var den elfte i raden tror jag. Dessvärre kunde resten av min krassliga familj inte närvara, men lyckligtvis var det 36(!) andra deltagare som kunde.

Julgänget presenterar stolt: Vem ska rädda världen?

Alltså den här vinterkräksjukan är ju en hel följetong. Som en skräckfilm där en efter en väljs ut och drabbas. Först var det jag, sen var det korvas och sen var det Lisa och ikväll blev Molly den utvalda. Korvas har skrikit av magsmärtor inifrån barnkammaren, först när jag ganska hårt masserade magen på henne tystnade hon och kunde tillslut somna om igen. När jag kom ut dröjde det inte länge förrän en däckad Fisen vaknade av att hon spydde igen. Torka, torka, skölja, skölja. Den som bär på smittan får släpa runt på en blå hink vart de än går, för att minimera antalet felplacerade spyor.

Nu väntar jag bara på att katten slutligen ska drabbas så att det kan börja om igen. Jag har läst att man ibland kan bli smittad flera gånger av samma virus och eftersom det är så otroligt aggressivt borde det ju i teorin kunna hålla på i all evighet. Fram till sommaren i alla fall, det heter ju trots allt vinterkräksjuka.

Jag tänker nu lägga mig och samla kraft inför sommarkräksjukan.

När Lisa och jag hade varit ihop i knappt ett halvår, tatuerade vi in varandras namn. En del tyckte att det var fint medan andra tyckte att det var idiotiskt. Och en del tyckte att det var både fint och idiotiskt. Min mormor förvånade mig lite när hon, helt utan förvåning, uttryckte att hon tyckte det var fint. När hon fick syn på min tatuering två år senare sa hon: ”Är den på riktigt den där? Jag trodde det var en sån man kan tvätta bort”. Men jag tror att hon tyckte det var fint i alla fall, trots signaturens beständighet.

Vi skrev våra namnteckningar hundra gånger på ett papper, innan vi var helt nöjda. Vi trodde nog att det skulle gå mycket fortare, men när man börjar syna en signatur som ska sitta på ens arm resten av livet, blir man lite petigare än vanligt märkte vi.

När vi så hade tid hos tatueraren gick vi dit med varsin liten papperslapp med den andres namn på. Våra tatueringar gjordes samtidigt av två olika tatuerare. Molly var med oss och var kanske den som var mest nervös av oss tre. Hon skötte sig fint och höll sig i bakgrunden, men uttryckte en viss besvikelse över att det kom så lite blod. Min tatuerare tröstade henne med att säga att blodet blev svart av bläcket, att det egentligen var mer blod än vad som syntes.

De två tatuerarna var nog ganska representativa för allmänhetens inställning till att tatuera in sin älskades namn på sin kropp. Min tatuerare verkade tycka att det var en fin idé, eller i alla fall okej. Lisas tatuerare drog den ena historien efter den andra om folk som hade tatuerat namnet på sin stora kärlek och sedan ångrat sig och kommit tillbaka för att tatuera in någonting annat över. Han var klart skeptisk och såg det som sin plikt att berätta om alla dessa brustna kärlekar SAMTIDIGT som han med sin nål pickade in ”Daniel” på Lisas arm. Han avslutade allting med att säga: ”Vi ses om ett halvår”.

När det började närma sig jul hade den skeptiske tatuerarens tidsfrist på ett halvår gått ut med flera månader. Vi bestämde oss för att vi borde skicka ett julkort till tatueringsstället för att visa att vi minsann fortfarande var ihop. Att vissa förhållanden och dess tatueringar kan bestå längre än en tjugondels decennium. Nu har det blivit dags för det tredje julkortet i raden. Vi beskär julkorten så att våra ansikten inte syns så mycket. Korten får lite mer mystik över sig då och själva tatueringarna hamnar mer i fokus. Den stora nyheten för i år är naturligtvis Korvasson. Visserligen är vi alla i det här hushållet (Korvas undantaget) levande bevis på att även par med barn skiljer sig.

Men det tänker inte vi göra och det känns onekligen som att Korvassson ger årets julkort en viss tyngd.