(Den ljuva känslan av att närma sig. Förövrigt heter inte personen som svarade xxxxxxx, utan någonting helt annat.)

Hej xxxxxxx!

Vad glad jag blir över ditt svar! Inte för att det dröjde länge eller så, men jag hade redan börjat fundera i banorna att det aldrig skulle komma något, samtidigt som jag funderade på en ny strategi.

Denna fix idé om att härleda vem björnen var, kom i samband med att jag skojade med min dotter om att björnen var min mormor. Jag skriver krönikor lite här och där, och efter den händelsen skrev jag krönikan ”Min mormor björnen”, på en sida som heter Babyvärlden. Om du är intresserad finns den här: http://www.babyvarlden.se/Daniel-Pernikliski/Min-mormor-bjornen/  

Där finns även en liten bild på björnen. Är jag naiv om jag tror att det borde gå att härleda vem björnen var med årtal och foto? Jag tänker att i alla händelser så borde de som jobbade med björnarna då kunna avgöra det, utan svårigheter. Men jag är ju långtifrån någon björnkännare, så jag vet inte.

Hur som helst så ska jag inom kort (förmodligen mycket kort) skicka dig en bättre bild på björnen, och hoppas på det bästa.

Tusen tack för ditt svar!
Daniel

Vi som skulle ha en mysig morgon hade jag tänkt, inte jaga iväg till dagis, utan ta det lugnt och slappa innan vi gick iväg. Efter dagislämningen skulle jag bege mig ut för att göra några ärenden, men först skulle jag skriva ut lite saker och göra lite bankfix, och under tiden kunde ju Korvas leka i godan ro, tänkte jag. Kanske rita lite stillsamt och nynna på någon trevlig melodi.

Vi vaknade båda på ett retligt humör. Jag för att jag hade sovit för lite och hon för att hon var lite krasslig, märkte jag senare. Hon ville inte alls leka på det sätt som jag hade föreställt mig och den ena katastrofen avlöste den andra. Hon blev så förtvivlat ledsen för allt. Som när jag vägrade att komplettera hennes nagelmålning en fjärde gång, efter att den tredje gången ha frågat henne tio gånger, en för varje finger, om hon var helt säker på att varenda liten millimeter som skulle målas nu verkligen var målad. Det var då jag förstod att hon var lite hängig – den oproportionerliga förtvivlan i kombination med snorig näsa och lite lätt glansiga ögon.

Dessförinnan var det en uppvisning i osnyggt föräldraskap från min sida. Jag antydde att det var hon som hade tagit min bankdosa, då jag inte hittade den när jag skulle logga in, därför att hon leker med den ibland, trots att hon inte får. Och senare, när hon satt och väntade på att få sina naglar målade och undrade varför jag dröjde, berättade jag otåligt att jag letade efter nagellacket som hon hade förlagt. Det som jag brukar se som en av mina starka sidor, att vara behärskad mot Korvas även när jag är på dåligt humör var som bortfluget. Istället lade jag skuld på henne, en krasslig treåring, för den ena saken efter den andra, bara för att jag var en tjurig jävel som hade gått och lagt mig för sent. 

När hon grät i min famn efter det senaste nederlaget med nagellacket, insåg jag att hon inte skulle gå till dagis, utan vara med mig istället. Jag sa förlåt för att jag hade varit dum, även om jag förstod att hon självfallet inte kunde koppla mitt förlåt till rätt tillfällen. Och så tog jag ett djupt andetag och tänkte att nu börjar vi om.

Och när vi senare tog en fika på söder, mittemot Maria Magdalena kyrka, och diskuterade döden, i väntan på att min revisor skulle ha tid att ta emot oss, var det nästan som om den dåliga morgonen aldrig hade ägt rum.

Tidsperspektivet är det lite si och så med. Jag menar hon var ju faktiskt inte bebis för några dagar sedan, och så vitt jag kan minnas försökte hon aldrig rita ballonger när hon var bebis. Det var andra saker som var viktigare då, som att lyfta på nacken och rulla och sitta och äta skräp från mattan. Bara för att nämna några.

Men oavsett, så blir hon en alltmer effektiv ballongmakare för varje dag som går.

”Är det där kakor?”, frågade Korvas klockan 07.15 och pekade på ballerinarullen, som hon mycket väl visste vad den innehöll. Hon bar själv hem den från butiken igår, när vi skulle fika med ett par vänner. Naturligtvis var hennes egentliga fråga om hon fick en kaka, vilket hon också formulerade när jag inte nappade på hennes subtila önskan.

”Nej, man får inte äta kakor före frukosten”, svarade jag.

”Men jag vill ha en kaka”, fortsatte hon.

”Vet du”, svarade jag som till min stora förvåning insåg att jag också gärna ville ha en kaka ”ibland får man göra saker som man inte får”, och så gav jag henne en i alla fall.

Medan vi mumsade på våra kakor satt jag och funderade på om jag inte skulle ta och skriva en bok om barnuppfostran.

(Mail skickat 10.11)

Hej Skansen!

Med risk för att framstå som en smula underlig, är jag nyfiken på en brunbjörn som levde i djurparken för knappt trettio år sedan.

I ett familjealbum från 1982 hittade jag några bilder från Skansen, varav en är på en brunbjörn. Av anledningar som jag inte riktigt kan förklara, ens för mig själv, har jag blivit angelägen om att ta reda på vem björnen var. Eller möjligen är, eftersom den rent teoretiskt sett skulle kunna vara i livet än idag.

Vad hette den? Hur gammal blev den? Vilket kön? Fick den barn? Och så vidare. 

Vem kan jag vända mig till med dessa, vad jag misstänker förhållandevis ovanliga, frågor?

Vänliga hälsningar

Daniel Pernikliski

”Ja, och sen kom du hem och då var du stor”, svarar Korvas och jag rörs av tanken på hur hennes vackra hjärna måste gå på högvarv för att pussla med dessa tvära kast i tiden. Hur kan hennes pappa, mannen i mustasch och polisonger bredvid henne, vara samma person som den lille pojken på bilden framför henne? Obegripligt. Det förstår knappt jag…

Läs krönikan här!

Så förtvivlad hon blev när hon försökte rita ballonger. ”Jag kan inte rita”, skrek hon och tårarna rann. Jag berättade att hon visst kunde rita ballonger eftersom hon kunde göra o:n och streck. ”Ett o med ett streck nedanför är en ballong”, sa jag. ”Och dina o:n och dina streck är jättefina.”

Det gick ändå inte bra tyckte hon och var fortsatt bestört. Då satt jag med henne i knät en stund och lyckades få henne att lugna sig något och så förklarade jag att man måste träna för att bli riktigt bra på att rita. Jag berättade att både Lisa och Sverker, som ritar bra, har tränat jättemycket. De har ritat och ritat och ritat och till slut blev det fint. Och så jämförde jag med den beiga nallen i Vem-boken, som var ensam och ritade och då blev det först fult, men sen blev det fint. 

Då undrade Korvas naturligtvis om den beiga nallen hade ritat ballonger, och det fick jag ju tillstå att det hade den inte utan den hade ritat sina vänner, men att det helt säkert hade varit samma sak om det hade varit frågan om ballonger. Korvas ville i alla fall inte rita mer den dagen.

Så för ett par dagar sedan försvann hon in i arbetsrummet när vi andra var i köket. Lisa gick in för att se vad hon höll på med och då hörde jag att Korvas berättade att hon tränade på att göra ballonger. Hon fortsatte med att förklara hur man skulle gå tillväga, att först ritade man ett o och sedan ett rep och då blev det en ballong.

En stund senare kom hon inrusande i köket, strålande glad, och ropade: ”Jaaa, jaaa, hahaa, hahaa, jag har tränat på att göra ballonger och nu blev de fina! Förut var jag ledsen, men nu har jag tränat!” Och så kom det sig att hela familjen fick varsin ballongteckning.

Och nu hotas hela vår pappersreserv att förvandlas till tvådimensionella ballonger.

Huden känns konstig idag och det slår mig att jag gjorde precis det jag varnades för igår. Jag bröt mot regel nummer ett och gick och lade mig med sminket på.

Min väckarklocka har slutat fungera och har kopplat in sig själv i något jag-väcker-dig-när-jag-behagar-läge. Den här morgonen kom väckarklockan in med yoghurt runt munnen, som den sett till att bli serverad av inneboende, och berättade att huset hade släckt, och att det vore bra om jag kunde tända. 

När jag försökte tända bredvid sängen förstod jag att det rörde sig om ett strömavbrott.

Korvas har namnsdag idag, fick jag veta imorse när Sverker sms:ade och bad mig gratta henne på namnsdagen. Ja, inte ”Korvas” förstås, det namnet har ännu inte hunnit få sin egen dag, utan det var Harry det gällde. Typiskt nog glömde jag att gratta henne och nu ligger hon och sover, eller möjligen pratar med sina mjukisdjur i väntan på att somna, och då är det inte läge att klampa in och gratulera henne för någonting hon ändå inte förstår någonting av. Det kanske bara skulle få henne att ligga vaken och grubbla på vad jag kan ha menat.

Och det kan ta tid sådant där. Jag har själv inte alls förstått varför man ska gratuleras för ett namn, och då är det lite hårt att begära att en treåring ska göra det. Födelsedagar kan jag förstå, ett sätt att visa att man uppskattar att någon kom till världen. ”Grattis, vad jag tycker att det är roligt att du blev till”, så att säga. Men ”grattis, vad jag tycker att det är roligt att du fick ett namn”, känns inte särskilt starkt. Kanske rent av onödigt. Och det säger jag utan att vilja verka otacksam, för jag är verkligen glad och tacksam över att jag har ett namn. Men jag är glad över annat också, att jag har armar och ben tillexempel, och det vore ju fullständigt befängt att gratulera mig för det.

Återigen, utan att vilja verka otacksam.