Redan vid två kom jag till dagis igår för att hämta Korvas. Morgonen startade illa och dagen innan hade hon varit ledsen, så jag ville försäkra mig om att om även den här dagen var en dålig dagisdag så skulle plågan åtminstone vara förhållandevis kort.
Efter att bara ha kikat runt hörnet på andra våningen backade jag och gick tillbaka ut igen, eftersom barnen precis hade börjat med sitt mellanmål. Det brukar bli oroligt i gruppen om man kommer då. Även om man sätter sig på huk för att smälta in är man ett störningsmoment, som kan förvandla barnen till små clowner som hellre lägger sina äppelbitar på näsan istället för i munnen. Därför satte jag mig på en bänk på gården och läste en bok i väntan på att måltiden skulle avslutas. De minsta barnen var ute och lekte och många kom fram till mig på bänken, ibland i grupp och ibland en och en, och bara tittade, som nyfikna lemurer.
När jag hade hämtat mitt glada barn, som haft en fin dag, och gått nerför trappan stod en annan liten grupp småbarn i hallen och väntade på att bli påklädda. Jag sa hej till en liten pojke, samtidigt som vi smet förbi honom för att komma ut i kapprummet. Min oskyldiga och vänligt menade hälsning visade sig vara för mycket för den lille, vars hela ansikte förvreds i ångest. Underläppen började darra och snart nog var hela rummet fyllt av ljudet av hans häftiga gråt.
”Är jag läskig?”, frågade jag Korvas i kapprummet, efter att vi hade stängt dörren mellan oss och den panikslagna lille pojken.
”Nej, du är fin”, sa hon då och jag blev tvungen att pussa henne över hela ansiktet för det underbara svaret.
Därefter sa hon någonting som fick mig att skratta så högt och så länge att hon till slut såg lite förlägen ut och sa att det inte var roligt.
”Vet du, de små tycker att du är ful, men du är glad i alla fall.”