Lite som asfaltering

av Daniel

Jag kände att jag måste gå tillbaka till punkten där det gick snett, hur mycket det än bar mig emot. Ibland måste man ta några steg bakåt för att kunna gå framåt, så är det, men ibland går man bara tillbaka för att man är störd i huvudet och bara inbillar sig att man inte kan gå framåt om man inte först går bakåt. Jag är något av en mästare i praktiserandet av det sistnämnda.

Vissa saker måste vara ordnade, annars blir det jobbigt för mig. Bilden som jag försökte lägga upp för en vecka sedan ungefär var en sådan sak som störde ordningen. Balansen blev rubbad och det uteblivna fotot lämnade ett stort hål efter sig, som måste fyllas för att underlaget ska bli jämnt igen, kan man säga.

Så när jag nu lägger ut den här bilden – som förövrigt föreställer Korvas med sitt livs första maskros i kruka – är det lite som asfaltering för mig.

 

Skärmavbild 2011-06-02 kl. 11.52.10.png

Den brådmogna diskaren

av Daniel

Det gick inte särskilt fort, det kan man inte påstå, men det som hände hade jag verkligen aldrig kunnat föreställa mig. Korvas hade insisterat på att få diska själv, medan jag lagade mat. Jag tänkte att det kunde väl inte skada att hon på egen hand stod och gned på samma föremål i femton minuter, precis som hon brukar, innan hon gick över till att krama ur diskvatten ur tvättsvampen över diskbänken. Processen borde ju rimligen vara den vanliga även om inte jag stod precis bredvid. Alltså fick hon göra det.

Det slamrade mycket, men jag fäste ingen större vikt vid det – det hör också till vanligheterna att hon ibland tappar det föremål hon så omsorgsfullt gnider. Allt såg fint och säkert ut när jag kastade snabba blickar åt hennes håll. Inga vassa knivar eller andra lurande faror. Men mest fokuserad var jag på maten.

”Du behöver inte diska nu pappa”, säger hon efter ett tag. ”Jag har redan diskat.”

När jag går fram för att se ordentligt märker jag att hon har diskat allt som låg i badet, säkert femton saker, och lagt över dem i den andra hon, precis som Lisa och jag brukar göra innan vi sköljer allt. Efter att ha berömt henne och tackat så mycket för hjälpen, gör jag mig beredd på att lägga tillbaka allt i diskvattnet igen, i smyg, för att göra jobbet ordentligt. Då upptäcker jag att sånär som på lite intorkad frukostyoghurt på två av tallrikarna, har hon gjort en klanderfri insats. Hon har diskat rent en hel disk!

Jag sköljer av allt, stoppar det i diskstället, och vet inte om jag ska var glad eller rädd.

Den första bilden

av Daniel

Det här är ingen särskilt fin bild, ur ett rent fotografiskt perspektiv, jag är medveten om det – även om Korvas naturligtvis är fin. Inget speciellt ljus, eller något dramatiskt eller avgörande ögonblick. Kompositionen bjuder heller inte på någon dynamik. Det är bara en liten figur som står rakt upp och ner och motvilligt låter sig fotograferas. Men den är ändå speciell, därför att jag tog den för en timme sedan, strax före läggdags, med min alldeles egna kamera. Och det är ju på ett sätt ett avgörande ögonblick – den första bilden med den kamera som jag tidigare trodde var förlorad.

Skillnaden är bara att det stora ögonblicket sker bakom kameran och inte framför.

IMG_8647.jpg

Hink och spade

av Daniel

Dagen blev inte som vi ursprungligen hade tänkt oss att den skulle bli. Det blir den förvisso sällan, men denna gång extra lite eftersom vi hade glömt bort att dagis var stängt idag. Det var egentligen ingen överraskning att det var stängt, vi visste det sedan länge, men vi hade glömt bort och kommit på, glömt bort och kommit på. Och dagen innan dagen började råkade vi befinna oss i en av dessa förrädiska ”glömma bort”-perioder, varför nyheten (som egentligen aldrig var en nyhet) kom som en chock för oss.

Kanske bara för att jag inte hade möjlighet just idag upplevde jag att det fanns tusen saker jag borde göra – svara på mejl och ta tag i både ditten och datten. Men i samma sekund som jag accepterade läget och släppte tankarna på alla saker som jag borde uträtta, slogs jag av ett sälsynt lugn.

För en tid sedan lovade jag Korvas att köpa en hink och spade. Vi hade hamnat i en sandlåda, utan egna verktyg, tillräckligt många gånger för att jag skulle förstå att någonting fattades henne. Så idag skedde det. Min dotter blev stolt ägare till en hink, en spade, en form i formen av en sköldpadda, en sandkanna och en sil.

Efter några minuter i parken blev spaden snodd och försvann spårlöst från platsen.

Nyss hemkomna

av Daniel

Nu är vi nyss hemkomna och jag ska inte försöka slingra mig ifrån det faktum att jag tidigare stavade fel på Tallinn. Hade det bara skett en gång hade jag kanske övervägt att dra en vals om jag blev konfronterad med det. Men när jag nu har skrivit den vackra stadens namn med bara ett n på tre olika ställen, är det svårare. Det blir så smärtsamt uppenbart då att jag helt enkelt trodde att det var så det stavades. Nu har jag korrigerat mina misstag och vill passa på att be om ursäkt till alla, framförallt eventuella ester, som kan ha blivit stötta av min okunskap.

Att ingen har kommenterat på det här kan bara helt säkert betyda en enda sak, nämligen att Sverker (minns ni Sverker?) inte har läst inläggen.

Sverker har förövrigt precis fått en liten son.

Förmodligen lite gladare på väg från Tallinn

av Daniel

Förmodligen är jag lite gladare nu och har släppt det här med bildproblemen. Det är väl inte hela världen, tänker jag säkert. Vad gör det om hundra år, liksom. Eller ens om några dagar.

Men varken ni eller jag kan vara säker på den saken, eftersom det inte har hänt ännu. I skrivande stund alltså.

Det är lite kusligt på det sättet.

Arg i Tallinn

av Daniel

Om ni läser den här texten innebär det att jag aldrig lyckades få bukt med bildproblemet. Vilket pajade hela upplägget inför att vi skulle åka til Tallinn, där vi är nu. Eftersom jag ville vara ledig och inte tänka på att jag borde blogga hela tiden beslutade jag mig för att lämna datorn hemma. Istället tänkte jag lägga upp några fler bilder från arkivet bara, idag och imorgon, så att det inte skulle vara helt tomt här om någon behagade titta förbi. Så blev det alltså inte, vilket också innebär att jag förmodligen fortfarande är ganska förbannad över den saken.

Den känsliga sanningen om kameran

av Daniel

Det har spekulerats en del om min kamera. Sanningen är att den faktiskt har återfunnits nu, även om jag ännu inte har den hos mig. Historien om hur kameran försvann och sedan kom tillbaka är riktigt fascinerande, vilket gör att jag grämer mig extra mycket över att inte kunna redogöra för den. Men faktum är att jag har snärjt in mig i en serie lögner som gör det omöjligt. Egentligen handlar det snarare om att jag genom tystnad har undvikit obehagliga sanningar, vilket faktiskt inte alls är samma sak som att ljuga, men likväl har det försatt mig i ett så känsligt läge att jag gör klokt i att hålla tyst om saken. Det är för mycket som står på spel.

MEN, viktigast är ju trots allt att chanserna att någon gång ibland få syn på en bild i Korvasbloggen har ökat avsevärt. Bara för att ge er blodad tand inför kommande tiders bildfest, lägger jag upp den här från arkivet.

Intresset för maskrosor håller förövrigt i sig. Det har rent av blivit större, även om Korvas för tillfället bara vill plocka maskrosor som sover.

Det här med döden är komplicerat även för henne.

 

(Här skulle alltså bilden ha varit om inte datorjäveln hade hängt sig varje gång jag försöker lägga upp den.)

En framtida yoghurtgubbes tankar om tillvaron

av Daniel

Lisa säger ibland att jag kommer att se ut som en yoghurtgubbe när jag blir gammal. Det är nog framförallt näsan som gör det, tror jag. De flesta gubbarna på yoghurtförpackningarna är ju turkar och greker, och jag borde ju rimligen komma att se ut som en yoghurt-bulgar i så fall, men Lisa (som har rötter i Blekinge) drar utan att tveka alla över en kam. I och för sig visade det ju sig för en tid sedan att mannen på den turkiska yoghurtförpackningen i själva verket var grek, så det här med att skilja en yoghurtgubbe från en annan verkar inte vara lätt för någon.

Hur som helst älskar Lisa yoghurtgubbar, trots att hon så blankt struntar i deras nationalitet. Det är sannolikt den huvudsakliga anledningen till varför hon vill vara med mig – att hon tror att jag kommer att se ut så på ålderns höst. Hon är så till den grad förtjust i yoghurtgubbar att hon är villig att blunda för alla mina egenheter och tillkortakommanden, för mina goda utsikter att utvecklas till en yoghurtgubbes skull. Hon ser det som en investering kan man säga, med förhoppning om framtida avkastning. Resan dit är bara en lång väntan. Men vad hon nog dessvärre inte har tänkt så mycket på, med tanke på den ansenliga ålder som måste uppnås för att klassas som yoghurtgubbe, är att resan efter målet riskerar att bli tämligen kort. Lägg därtill det faktum att jag är äldre och att kvinnor ofta lever längre än män.

Nåväl, just yoghurtgubbar har ju en tendens att dra ut lite extra på tiden, så hon kanske har räknat in det i alla fall.

Annars vore det just snyggt.

Min första ost

av Daniel

Då och då får jag känslan av att jag måste göra någonting på riktigt. Att jag ska säga upp det moderna livet, med alla valmöjligeter och tankar om vad man ska bli när man blir stor, och ägna mig åt någonting konkret och jordnära istället. Jag tänker att jag skulle bli en gladare människa då, med färre alternativ att kastas emellan.

Jag har varit inne på att göra allt möjligt, men oftast landar det i tillverkning av någonting som man kan äta upp på slutet. En tid nu har jag varit inne på att göra ostar. Jag tycker nämligen väldigt mycket om ostar – alla sorters ostar. Det gör resten av familjen också, vilket naturligtvis är en fördel eftersom så stor del av våra liv kommer att kreta kring ost. Vi kommer sannolikt att lukta ost allihop, och kanske kommer vi att ge varandra smeknamn som anspelar på ost. Ett namn som Korvas vore ju närmast en förolämpning i en sådan familj, varför man i framtiden kommer att få söka sig till Gorgosbloggen om man till äventyrs vill veta någonting om den forna Korvasfamiljens förehavanden.

Min första ost ska heta Anna-Lena, det har jag redan bestämt. Jag lovade det en gång när min moster, med samma namn som min framtida första ost, bjöd min syster och mig på restaurang. Jag anlände till platsen före min syster och min moster och jag satt och babblade och drack champagne. Flott värre, tänkte jag, men var inte alltför chockerad då jag har blivit oförskämt bortskämd av henne de senaste åren.

En halvtimme senare kom Annika och gratulerade min moster på födelsedagen, varpå mitt av den dyra champagnen redan lätt rodnande ansikte övergick till att anta en fullblodsrodnad. Där satt jag alltså med skammen av att inte ens veta om att det var min mosters födelsedag, och jag hade ingenting att ge henne. Och det var alltså då jag fick idén att döpa min första ost efter henne…

Som present.

Sida 30 av 119
  • Tjänstgörande redaktörer: Joakim Ottosson och Kristina Jeppsson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB