Ansiktsmålningen fortsätter. Häromdagen var både Gustav och Malin här, vilket tillsammans med vår, med Lisas syster och hennes dotter, utökade familj gjorde middagen till rena storsamlingen.

Efteråt målades Gustav och Malin. Den senare lyckades Korvas genom några enkla drag med kritan förvandla till en känd svensk artist.

Gissa vem?

Det här gjordes inte i en handvändning ska jag säga. För den lite orutinerade betraktaren kan det se ut som att Korvas bara har använt brun färg. Så är det inte. Hon har tagit fram en sorts brun som man får genom att konsekvent måla på samma ställen av ansiktet, lager på lager, men med palettens alla olika färger. Ett slags regnbågsbrunt, skulle man kunna säga.

En boll på kinden och morrhår i pannan.

Korvas viskade sig igenom hela treårskontrollen på BVC. Hon blev blyg och viskade, men utförde ändå lydigt de uppgifter hon blev ombedd att göra. Med stor precision kunde hon skilja en boll från en penna, en kaffekopp från en mössa och en bil från ett äpple. Hon ritade också på begäran – ett ansikte i sin mest primitiva form. Jag kunde inte låta bli att tänka att det inte alls var lika fint eller tekniskt skickligt som gubbarna hon ritar hemma. Inombords ropade jag: ”Hallååå, egentligen ritar hon mycket finare och mer avancerat än så här!” Och jag tog det närmast som en personlig förolämpning när barnmorskan sa att det var bra att Korvas behärskade cirkelkludd. ”Vaddå kludd!”, tänkte jag. ”Hon kan ju rita gubbar för fan!” Men utåt visade jag bara det subtila sneda leende som är så karaktäristiskt för den alltid så mysiga och behärskade Korvaspappan.

Efter att hon hade klarat av att sparka iväg en boll – vilket skulle visa att hon kunde balansera på ett ben tror jag – fick hon välja ett litet klistermärke med figurer ur Bamse på, som lön för mödan. Utan att tveka valde hon Katten Jansson, viskade ”tack”, vinkade hej då och på vägen ut genom dörren växlande hon till sin vanliga röst och frågade: ”ska köra bilarna då?!” och syftade på två små polisbilar som vi roat oss med i väntrummet.

På Prisextra upptäckte vi, precis när vi skulle börja gå mot kassan, att Katten Jansson inte längre satt kvar på den lilla papperslapp som skulle skydda klistermärket. Och mest som en symbolisk handling, och möjligen för att vinna tid att utforma en strategi för sorgearbetet, började vi leta i den stora affären. Vi försökte gå i samma gångar som vi hade gått tidigare. Till Korvas stora lycka hittade vi faktiskt katten, som inte är större än toppen på min tumme, klistrad mot golvet i närheten av avdelningen för mejeriprodukter.

Under natten försvann Katten Jansson återigen, och när jag inte fann henne (eller honom?) i mörkret föreslog jag att hen kanske ville sova ifred och att de skulle träffas dagen därpå. Men vid ett återbesök i barnkammaren, till följd av en med största sannolikhet påhittad skada på fingret, fann jag katten i håret på min dotter.

Ty Jansson är ju trots allt, om än vid det här laget nätt och jämnt, ett klistermärke.

Som jag nämnde tidigare var Korvas inte särskilt intresserad av björnarna på Skansen. Inte heller älgarna intresserade henne nämnvärt, trots våra påhejningar om vilka stora och imponerande djur de var. ”Ska se annan djur”, sa hon och ville lämna det lilla hägnet omedelbart. En känsla som hon med all säkerhet delade med älgarna själva, även om de hade oturen att befinna sig på den sida om staketet där den valmöjligheten inte stod till buds.

Visenterna, dessa enorma vidunder som oskyggt stoltserade med sina muskulösa kroppshyddor, gav hon blanka fan i. Vargarna och lokatterna hade säkerligen blivit en succé om de hade gått att skåda. Men alla vet att vargarna och lodjuren egentligen inte finns där. Människor som påstår sig ha sett varg och lodjur på Skansen är mytomaner. Långt in i lohägnet skymtade vi en bit päls som enligt uppgift skulle vara ryggen på en sovande lokatt, men som lika gärna kunde ha varit en pälsmössa. Vilket det förmodligen också var, kastad i vredesmod av någon besviken och på konfekten lurad (med stor sannolikhet rysk) djurskådare.

”Vargarna sover. Lodjuren sover”, fick vi säga till det besvikna barnet och leda henne därifrån.

Sälen däremot, som så turligt valde att kravla sig upp på land för att sola precis när vi kom, blev hon mycket förtjust i. Där hade hon gärna stannat hela dagen om hon inte hade snappat upp ordet ”korv” i en konversation om lunch mellan Lisa och mig. Och det var då, på det lilla torget där de sålde korv, som det hände – dagens i särklass största upplevelse.

Korvas, som satt på mina axlar, ropade plötsligt till högt och med en röst fylld av glädje:

”Åhh, en höna!”

Korvas fick en försenad födelsedagspresent igår, ansiktsfärg, från Lisa och mig. Hon fick redan så mycket presenter av andra på sin födelsedag, så då var det bättre att vänta tyckte vi. Hon blev väldigt glad och sa ”tack så mycket” flera gånger.

Sedan målade vi henne som en tiger – eller en halv tiger snarare. Mer hann vi inte göra, därför att hon ville måla oss istället. Så när allt var klart var Korvas en halv tiger, medan vi var… tja, vattkoppor eller någonting liknande.

Trots den nya presenten fortsatte tandläkarleken i samband med nattningsproceduren precis som vanligt. Inslaget med att räkna tänder är avskaffat för länge sedan, så nu rör det sig bara om ansiktsmålning, om än imaginär. Hon väljer bort sagan för att leka tandläkarleken. Och även om jag var osäker på om det verkligen var rätt grepp med lekar på rummet precis före läggdags, så var jag så utled på den pippibok som hon har envisats med att läsa varenda kväll, att jag skulle gått med på vad som helst. Först läste vi den för henne hundra nätter i rad, innan hon kom på den fantastiska idén att det var hon som skulle läsa den för oss, på hittepåspråk. Jag kan inte tala för Lisa, men jag känner själv att jag har fått i mig mer än en livstidsdos av den där boken, både som läsare och åhörare.

Man kan tycka vad man vill om tandläkarleken, men den erbjuder både närhet och variation. Nu finns exempelvis ett helt nytt element, nämligen att den tidigare outsinliga imaginära färgen plötsligt kan ta slut. Faktum är att den tycks ta slut hela tiden. Och när den tar slut måste man köpa mer färg – i fängelset.

Tandläkaryrket håller på att ändras i grunden.

Vi pangade alla trötta gamla ballonger som låg och drällde här hemma under kalasförberedelserna, innan vi hängde upp nya, mer spänstiga varianter som så småningom också måste punkteras. Jag valde att inte konsultera saken med Korvas och smög in i arbetsrummet för att likvidera de slokande luftbehållarna under största möjliga sekretess.

Men först var jag tvungen att dokumentera alla de teckningar som hon har gjort på ballongerna. Att rita på ballonger har blivit lika naturligt som på papper och jag är helt såld på de där små gubbarna hon har börjat göra. De är så förbannat fina tycker jag och jag kan inte sluta fascineras över hur det plötsligt gick från helt abstrakt kludd till figurativ konst.

Det är inte omöjligt att det i Korvas värld har varit figurativt hela tiden, och att det som egentligen har hänt är att hon har börjat anpassa sina teckningar efter min mentala kapacitet och bedömningsförmåga, för att få lite mer uppskattning för sina alster. Kanske skrattar hon i tysthet åt att jag låter mig imponeras så av hennes primitiva verk när de andra, de jag misstar för kludd, är så mycket mer avancerade och själfulla.

Men utskrattad eller ej är jag såld på gubbarna.

Under födelsedagslunchen delade vi upp arbetet på så sätt att Korvas själv fick ansvara för pannkaksätningen och doseringen av blåbärssylt, samtidigt som jag stekte nya pannkakor.

På det hela taget ett lyckat samarbete.

Korvas brydde sig inte nämnvärt om björnarna på Skansen, under vår premiärtur dit på påskafton, vilket i och för sig var en lättnad för mig som var tvungen att lyfta upp henne när hon skulle se dem. En börda som inte bara var fysisk, nej, den mentala bördan var den tyngsta – tankarna om att jag skulle tappa ner henne på skyddsgallret och sedan ha fullt sjå att fiska upp henne därifrån, samtidigt som upprörda individer ur folkmassan skrek åt mig vilken oansvarig förälder jag var.

För att inte tala om tvångstankarna – att jag, under ett ögonblicks vansinne, avsiktligt skulle slunga henne över skyddsgallret och hela vägen ner till björnarna. Vad skulle hända då? Skulle de acceptera henne och uppfostra henne som en av de sina, eller skulle de äta upp henne på fläcken?

Hur det verkligen förhöll sig med den saken hade jag sannerligen inga planer på att ta reda på, men en tvångstanke, med tillhörande inbillade händelseförlopp, är en tvångstanke. Och icke desto mindre, bara genom att se den fasansfulla fantasibilden framför mig, registrerade hjärnan automatiskt hennes tyngd, som vilket föremål som helst, så att om jag nu verkligen skulle kasta ner henne, så skulle jag veta precis hur mycket jag skulle behöva ta i.

Jag är säker på att om det hade blivit frågan om något kast så hade det blivit ett fint och styrkemässigt välavvägt kast, även om just den formuleringen kanske inte skulle vara den som sedan prydde löpsedlarna i kvällspressen. Faktum är att det nog skulle förbises helt och hållet, huruvida kastet var styrkemässigt välavvägt eller inte. Vilket på ett sätt är synd och lite orättvist, men på ett annat sätt fullt förståeligt.

Hur som helst har jag anledning att tro att våra respektive upplevelser, av den utifrån sett ganska odramatiska händelsen, skilde sig åt avsevärt. Det som för Kovas var en knapp minuts ointresserat björnskådande, var för mig en evighet av invärtes våndor.

Jag minns hur vi brukade gå ner till Råstasjön när vi var och hälsade på mormor i Solna, när vi var små. Vi fick med oss gammalt bröd och matade fåglarna där. Det var en fantastisk känsla att kunna styra en hel flocks röselser med sin hand. Så kände man sig snäll också, och fantiserade ihop historier om att fåglarna var på vippen att svälta ihjäl och hade gått en snar död tillmötes om man inte hade kommit till undsättning i precis rättan tid.

Man siktade alltid med sina brödsmulor på de man tyckte var finast och på de som såg mest utsvultna ut, men inte sällan var det någon ful, stöddig och stor typ som hann först i alla fall. Och så gällde det att hela tiden hålla sig undan för svanar och kanadagäss. Man kunde vara så uppslukad av sina mataraktiviteter att man nästan undgick att upptäcka att en hel armé av illasinnade Kanadagäss var i antågande, med öppna väsande käftar.

För några dagar sedan promenerade vi längs Karlbergskanalen och Korvas kastade stenar i vattnet. Jag fick be henne vänligt men bestämt att inte kasta stenarna på fåglarna, att de kunde få ont då om de blev träffade, och att inte heller fåglar äter stenar. ”Det finns inga djur som äter stenar”, sa jag sen. Det har jag sagt många gånger utan att vara helt säker på att det är sant. Jag kan inte tillräckligt mycket om varken djur eller stenar för att vara helt säker, men jag kan tillräckligt mycket om både djur och stenar för att hålla det för ett rimligt antagande att i alla fall majoriteten av alla djur undviker stenar som föda.

Och så fick Korvas plötsligt en brödbit i handen av en pojke som var där med sin mamma och matade fåglar, och hon visste först inte riktigt vad hon skulle göra med den. Men så sa vi åt henne att nypa av små bitar och kasta dem i vattnet, och hon ryckte till av förtjusning när de kom simmande mot henne i full fart.

Fåglarna alltså, inte brödsmulorna.

Om man läser i Korvasbloggen och råkar få syn på en bild – något som sker alltför sällan det är jag medveten om, men det händer ändå lite då och då – kan man nästan vara säker på att om den är fin så är det Lisa som har tagit den. Det kanske man listar ut själv vid de tillfällen där inte bara Korvas utan också jag syns på bilden, men även de gånger när jag inte gör det så är det oftast Lisa som har tagit bilden – om den är fin. Därmed inte sagt att de flesta bilderna i bloggen är tagna av Lisa, nej så är det inte, men så är de flesta bilderna i bloggen inte heller fina, i en rent fotografisk mening.

Bilden från födelsedagsmorgonen i Korvas säng tillexempel, som jag tycker är väldigt fin, är det Lisa som har tagit. Det kan vara bra att veta och det är lite smått oförskämt av mig att inte ha upplyst om den saken tidigare.

Så Lisa, är du nöjd nu? Kan jag nu få fortsätta med mina observationer av små och tillsynes helt obetydliga händelser?