Korvas jamade hela vägen till dagis. Det började redan i hallen – den som skulle kläs på var inte längre en människa utan en katt som kröp fram till overallen. Och precis då var det ett sådant där avgörande ögonblick, ett vägskäl, då jag bestämde mig för att ta den ena vägen istället för den andra. Hon kröp sådär långsamt att jag började känna hur rastlösheten grep tag i mig, eftersom jag i tankarna redan hade satt igång med dagens göromål och Korvas snigelaktiga tempo konkurrerade med dessa. I tanken hade jag redan lämnat henne på dagis.

Det var då jag lyckades väcka mig själv och se hur sprudlande glad katten var, och förstå att vägen till dagis inte var en transportsträcka, utan en solig och fin promenad.

Hon gick bredvid mig och höll i vagnen och sa ”mlau, mlau, mlau, mlau”, och jag bad till högre makter att hon aldrig ska lära sig uttala ordet ordentligt.

Den sprudlande entusiasm över att gå till tandläkaren, som hade haft sin boning i Korvas kropp, övergick i ett närmast lamslaget tillstånd när vi väl kom dit. Korvas satt i mitt knä i tandläkarstolen med huvudet nedåtvänt, så att hon slapp titta sköterskan i ögonen, och drog försiktig i hårstråna på min arm med tummen och pekfingret.

Efter idoga försök att få henne att öppna munnen, så att tandsköterskan skulle kunde räkna hennes tänder, började sköterskan ge upp. Hon hade till och med försökt muta henne med en påse, innehållandes ett klistermärke, en tandborste och lite annat, om hon lät henne räkna tänderna. Både Lisa och jag var lite förvånade över det greppet och undrade på varsitt håll om det var så att hon inte skulle få påsen om hon inte öppnade munnen. Vore det i så fall inte ett utomordentligt sätt att förstärka en känsla av misslyckande, tänkte vi.

Lyckligtvis slapp vi få reda på hur det förhöll sig med den saken, för utan förvarning öppnade Korvas plötsligt munnen. Vi fick istället reda på att allt stod rätt till i hennes mun – hon hade tjugo tänder och de såg fina ut och vi skulle ses igen om två år.

Efter den utlovade ansiktsmålningen var det en ganska nöjd liten tiger som stegade ut från byggnaden, med sin påse, sin ballong och sin flagga.

Jag minns den allra första gången jag matade Korvas med bröstmjölk från flaska. Hon var bara ett par dagar gammal och Lisa hade däckat av trötthet. Då sov vi alla tre i tv-rummet – jag på en madrass på golvet och Lisa i soffan, så att hon skulle kunna titta på tv under de regelbundna timmarslånga amningspassen mitt i natten. All tid däremellan, när jag inte bytte blöjor, sov min dotter på min mage eller med huvudet i min armhåla.

Vid det här tillfället vaknade inte Lisa när Korvas skrek och jag tänkte att hon verkligen behövde sova och visste att det fanns utpumpad mjölk i kylen. Så jag tassade ner till köket med det gråtande barnet och värmde mjölkflaskan i en kastrull med vatten, när jag plötsligt greps av en stark oro inför uppgiften. Vi hade bestämt långt innan Korvas föddes att vi redan från början skulle dela på alla dagar och vara hemma precis lika mycket, vilket för min del skulle inbegripa regelbunden flaskmatning, men det som på planeringsstadiet hade känts så enkelt och självklart upplevde jag nu som en närmast övermäktig uppgift. En uppgift på liv och död som jag inte var tränad för. Och jag kände inte någon, eller ens hört talas om någon, som hade gjort som vi.

Däremot hade jag precis som alla andra varit utsatt för de tusen signaler i samhället som säger att en pappa inte är en lika självklar förälder som en mamma. Ett substitut och en avbytare, snarare än en fullgod förälder. Den sortens vårdnadshavare som inte sällan blir kallad för barnvakt om han påträffas ensam med sitt barn. Hade vi möjligen tagit oss vatten över huvudet?

I samma sekund som Korvas sög ut den första droppen ur flaskan tystnade hon och åt lika tryggt i min famn som i Lisas, och när det bara var några droppar kvar somnade hon. Det som hände i min kropp då är svårt att beskriva – som om jag förvandlades till någonting annat. En fantastisk och omvälvande känsla. På ett sätt lika overkligt som om jag utan instruktioner hade fått en skalpell i handen och just genomfört en hjärttransplantation. På ett annat sätt så naturligt och självklart – min dotter var hungrig och jag, hennes pappa, hade tillfredställt hennes behov. Inget kunde ju vara mer naturligt än det.

Bara någon vecka senare var flaskmatningen rutin och halva veckorna, när Lisa jobbade, var Korvas och jag hemma själva, eller drev runt på stan.  Att vara hemma med min dotter var tveklöst mitt livs bästa beslut. Jag lärde mig snabbt att jag i alla avseenden var en lika kompetent förälder som vilken mamma som helst. Skillnaden var bara att mina bröst hade formen av en kylväska, innehållandes halvupptinad modersmjölk och en liten elektrisk uppvärmare.

Det var en fantastisk insikt. En insikt som alla skulle ha haft om det inte vore för omoderna gamla mönster och traditioner, som leder till att man bara gör som man alltid har gjort, utan att ifrågasätta varför.

Det är dags att bryta dem nu.

(Läs mer och känn peppen på www.klartjagskavarahemma.se)

Stämningen är tryckt här hemma. Om en timme ska vi vara hos tandläkaren. Jag inbillar mig att det första mötet blir avgörande för hur det ska bli i framtiden. Korvas har flätor och en brandmanströja och är upprörd över att ett litet hjärta på pekfingernageln, målad i röd nagellack, har nötts ut. Jag har erbjudit mig att måla dit ett nytt, men det går inte säger hon. Molly har också erbjudit sig att måla dit ett nytt, men det går inte heller. Av allt att döma har det inte med vilken person som ska måla dit det att göra, utan det faktum att det gamla hjärtat är förstört.

Ett trasigt hjärta lagar man inte hur lätt som helst.

Jag glömde bort bloggen igår. Det är lite som att glömma bort sitt eget barn, men bara lite. Kanske väldigt lite till och med.

Jag tänkte på den under kvällen, att jag skulle skriva när jag kom hem från den middag som pappa bjöd mig på, men väl hemma glömde jag bort den. Jag distraherades lite när Molly och Gustav (vår gamla inneboende) kom hem på kvällen och skränade om sina upplevelser. Vi (mest Lisa i ärlighetens namn) överraskade Molly med att köpa en biljett till Michael Monroes, sångaren i Hanoi Rocks, spelning på Debaser. Vi köpte en biljett till Gustav också i egenskap av vuxen person att följa med Molly, så att hon trots sin ringa ålder skulle få gå in, och för att skydda henne mot allsköns slödder.

Jag kunde inte låta bli att drömma mig tillbaka till en tid när Debaser var som mitt andra vardagsrum. En salig blandning av gamla upplevelser gjorde sig påminda – gånger då jag blivit utkastad, gånger då jag fått stanna kvar, och inte minst när jag själv stod på scenen.

Molly var hänförd av upplevelsen. Det var grymt och han var så snygg och hade rutor på magen, trots att han är 49. Till de lite obehagligare upplevelserna hörde att några tjocka svettiga punkare hade gnidit sig mot henne, när de hoppade upp och ner framför scenen. Vilket resulterade i att hon bar med sig lite av deras svett hem till oss. Det första hon sa när hon kom innanför dörren var: ”asså lukta på min arm, det luktar så sjukt illa”.

Ingen var särskild frestad att lukta på hennes arm och när hon skulle gå upp och duscha meddelade hon att det var sista chansen att lukta nu, men det var fortfarande ingen som var intresserad. ”Asså jag fattar inte. Jag skulle aldrig kunna hålla mig. Jag skulle tänka att det här är min sista chans i hela livet att känna den här lukten, och sen är det försent”, sa Molly då.

”Kom hit då, så jag får lukta”, svarade jag då, som insåg att Molly faktiskt hade en poäng.

Jag vet inte hur tjocka punkare luktar i allmänhet, om deras odörer och kroppsvätskor skiljer sig från smala punkares, eller från andra tjocka eller smala människors heller för den delen, men den som Molly hade varit i nära kontakt med luktade sannerligen inte godis.

Den saken var fullkomligt klar.

Korvas har just fått en kallelse till tandläkaren. Det var efterlängtat ska jag säga. Hon har periodvis dagligen talat om att gå till tandläkaren, ända sedan folktandvården skickade hem den lilla pedagogiska boken Moa går till tandläkaren.

Till synes helt taget från luften brukar Korvas säga ”ska gå till tandläkaren imorgon”. Om hon fortsätter att säga så i två dagar till kommer hon till slut att få rätt, för på lördag bär det av. På lördag! ”Vem går till tandläkaren på en lördag!?”, sa Lisa när vi läste kallelsen imorse. Svaret på den, möjligen retoriska, frågan var ju uppenbar; Korvas går till tandläkaren på en lördag. Men det förstärker bara den redan högtidliga känslan som Korvas har byggt upp.

I kallelsen utlovas spännande saker i samband med besöket. Ballonger, ansiktsmålning och lite andra överraskningar. Rent spontant ligger det nära till hands att tänka att i samma grad som det kanske gör det första besöket mer lustfyllt, så blir det också upptakten till tidernas antiklimax inför besök nummer två. Men jag antar att de har tänkt igenom det där, även om det inte står ett ord om ballonger och ansiktsmålning i Moa går till tandläkaren.

Hur som helst håller vi tummarna för att Korvas har ärvt mina tandanlag och inte Lisas. En oro som jag ventilerade redan för två år sedan.

Jag har fått höra många fina ord om min förmåga att kunna se det stora i det lilla. Ord som har värmt mig och byggt upp min självkänsla och gjort mig så himla glad att jag nu, efter drygt två års funderingar, har bestämt mig för att avslöja hemligheten.

Från och med nu är jag överflödig.

Ibland faller flera saker på plats och en vanlig dag blir ovanligt fin. Så var det idag.

Solen och den annalkande våren är naturligtvis viktiga faktorer här, men dels är detta ingen väderblogg och dels stör det mig något alldeles enormt, som jag tidigare nämnt, det där med att solen ska påverka mig så mycket. Därför vill jag inte fästa någon större vikt vid det. Tanken har slagit mig flera gånger att jag kanske bara skulle kapitulera och bejaka solens påverkan. Men om man helhjärtat accepterar solens helande kraft är det lite som att också acceptera mörkrets och kylans nedbrytande krafter, och det går jag bara inte med på.

Istället vill jag fokusera på andra saker, som det lilla ögonblicket i tebutiken. Ingenting märkvärdigt egentligen – Molly har länge velat att vi ska gå och handla te i en speciell butik, men olika saker har kommit i vägen för det lilla projektet. Idag blev det av och det gjorde mig alldeles varm i kroppen att se henne stoppa ner sin lilla tonårsnäsa och lukta i de olika burkarna. Och det gjorde mig glad att se hur märkvärdig Korvas kände sig som fick hålla i tepåsarna på vägen hem.

Och tidigare, när jag hämtade Korvas på dagis, kom hon springande med en nyritad teckning som hon förklarade föreställde pappa och Korvas. Då blev jag löjligt glad. Jag som dagligen blir så till den grad förvånad över att jag faktiskt har ett litet barn, att jag knappt kan tro på det, fick här en illustration som på många sätt styrker att det är så det förhåller sig. Jag blir glad när jag tittar på den nu också.

Trots att Molly sa att det ser ut som att jag slår Korvas på bilden.

Min karriär som fotbollspelare blev mycket kort. Det var lite underligt att jag över huvud taget spelade fotboll för egentligen var jag inte alls intresserad, men jag började av bara farten därför att alla andra gjorde det. Och jag var ganska dålig på det också. Jag minns att jag kunde glömma bort själva matchen när jag var mitt i den och stå någonstans på planen, helt upptagen av andra tankar.

En händelse som i kombination med mitt ointresse bidrog till att jag slutade, var när jag gjorde självmål. Vilket för övrigt var det enda mål jag gjorde i min karriär. Det var hörna för motståndarna och jag stod vid en av stolparna och tänkte på annat, när jag plötsligt kände en smäll mot huvudet. Det var bollen som träffade mig och fortsatte sedan mot krysset. Målvakten kastade sig efter bollen, men den oavsiktliga nicken var så välplacerad att han var chanslös.

Efter det där började jag gråta och när jag blev avbytt sa jag att jag grät för att det gjorde så ont. Och visst sved det där bollen hade träffat, men det var skammen och känslan av att jag måste avleda uppmärksamheten från mitt totala fiasko som var den verkliga orsaken. Om jag grät av smärta skulle förebråelserna bli mildare, tänkte jag.

Jag brukar tänka på den där händelsen varje gång en konflikt med Korvas övergår i att hon får ont någonstans, vilket är mer regel än undantag när hon inte får som hon vill. Det är inte riktigt samma sak förstås, men det handlar också om att flytta fokus från en sak till en annan. Efter gråt och skrik utan resultat, slår hon sig plötsligt och omärkligt på foten eller på något finger. Hon har förstått att striden är lönlös och vill hitta snabbast effektiva väg ut ur den, samtidigt som hon vill bli tröstad. Det finns någonting väldigt rörande i det.

Och det är med extra stor ömhet som jag blåser och pussar på hennes påhittade sår.

Det händer varje år att jag motvilligt måste erkänna hur mycket årstiderna påverkar mig. Även om jag gläds över att allt känns lättare när våren kommer, blir jag samtidigt lite irriterad över hur lite kontroll jag har själv. Helst vill jag inte kastas runt som någon jojo, efter yttre omständigheter såsom väder. Jag vill vara mitt eget humörs mästare och, så att säga, kontrollera mina egna inre årstider.

Idag är det lördag, soligt väder och det rådde bubblande spänning inför barnkalaset. Det var inte bara Korvas livs första dagisbarnkalas, utan också mitt i egenskap av förälder. Ingen av oss visste vad som förväntades av oss. Korvas situation var något tydligare än min, eftersom hon i alla fall helt säkert visste att hon skulle delta. Om det förväntades av mig att jag skulle stanna eller gå hade jag ingen aning om.

Nu vet vi hur det gick. Jag fick stanna och Korvas fick godis och såpbubblor.