I de oförstördas ögon

av Daniel

Det finns människor vilkas blickar inte fördärvas under uppväxten, så att de har förmågan att uppfatta verkligheten så som den faktiskt ser ut, även när de är vuxna. Men det tycks vara oerhört ovanligt. Betydligt vanligare är det med de som fått sin syn så grumlad på livets krokiga vägar att de knappt känner igen sin egen spegelbild.

Lisa är ett exempel på den senare kategorin. Möts vi på stan känner hon inte igen mig. Hemma är chansen större, eftersom hon lätt kan räkna ut att den man som är i lägenheten när hon kommer hem med största sannolikhet är jag. Korvas känner hon igen (hemma) på att hon är så liten. Men när hon väl har placerat henne blir hon så förvirrad av den blonda kalufsen att hon tycker att likheten med sig själv är slående. Ofta har jag tänkt på att många av er, kära läsare, lider av liknande problem.

Därför blir jag så glad och rörd när någon ur den andra, oförstörda, kategorin träder fram. Läsaren Frida är en sådan människa som med sin skarpa blick inte har några som helst svårigheter att se att den Korvas verkligen liknar är mig.

Tack Frida! Och grattis till att slippa famla i mörker.

 


Ett beställt inlägg, möjligen

av Daniel

Ibland vill Korvas att jag ska ta en bild på henne när hon gör någonting. Det är mycket sällan det händer, betydligt vanligare är att hon inte bryr sig alls eller säger att man inte ska fota så mycket. Men när hon presterar någonting märkvärdigt, som riskerar att falla i glömska om det inte omedelbart dokumenteras, så resonerar hon annorlunda.

När jag tänker efter kan jag se en viss trend vad det gäller klättring. Och det kan man ju förstå. Det är någonting som händer i stunden. En fin teckning eller ett ståtligt legobygge är det ju inte särkilt bråttom med att fotografera.

Det här ögonblicket ville hon hur som helst att jag skulle fotografera och bad specifikt om att jag skulle ”sätta in det i datorn”.

Jag är inte säker, men det kan vara så att det hon menade var att jag skulle göra ett blogginlägg av det.

Så det gör jag nu, för att vara på den säkra sidan.

 

IMG_0697.jpg

Den sista av alla dagar

av Daniel

Jag ska inte ens gå in på hur osannolikt liten chans det hade varit att jag skulle få lägga upp en närbild på Molly i bloggen, om det hade varit en vanlig dag. Chansen skulle ha varit så liten att det enda rättvisa sättet att beskriva dess litenhet på, skulle ha varit med så små bokstäver att de skulle ha misstagits för dammkorn på skärmen vid en läsning. Det här, vilket tycks vara det allra minsta som programmet har att erbjuda, skulle inte räcka till på långa vägar.

Jag skulle ha behövt kontakta någon expert på området, med den unika förmågan att göra en text så liten att den blir oläslig. Och vad skulle ha varit vitsen med det? Då skulle alla eventuella läsare, de som förstod att det inte var damm, i sin tur behöva kontakta experter med förmågan att förvandla en oläsligt liten text till en större, begriplig text. Vilket skulle vara pengar i sjön eftersom texten då skulle vara alldeles för stor för att kunna förmedla budskapet.

Aldrig i livet att jag skulle gå igenom dylika besvärligheter till ingen nytta. Så dum är jag inte. Även om man kanske kan tro det när man ser mig rulla runt, fjärran i blick, med kundvagnar på stan.

Det är synd att det inte går att beskriva, för annars hade ni kanske kunnat förstå hur exceptionellt ovanlig den här dagen är.

Den sista av alla dagar som Molly lämnar hemmet med synligt stål i munnen.

 

IMG_0704_2.JPG

En repris

av Daniel

Jag antar att det händer när man är fjärran i tankarna. Så rycks man plötsligt tillbaka till nuet av en förbipasserandes frågande blick. ”Har den där blicken någonting med mig att göra?”, tänker man, och under ett ögonblick av vakenhet kan man se sig själv utifrån. Halvvägs hem med en skramlande kundvagn.

Rodnaden som pryder kinderna när man får vända om och gå tillbaka. Den som har läst här länge vet att samma sak hände för några år sedan. Nu gjorde jag det igen. Den här gången med en fullpackad dramaten i vagnen.

Lite kaka på kaka kan man tycka.

Kastanjen

av Daniel

Helande kraft, så fan heller, tänkte han när han fick syn på kastanjen i skrivbordslådan. Det fanns inte mer magi i den där bruna knölen än i en betongklump eller en tegelsten. Men den var förvånansvärt fin fortfarande. Len och skön att dra på med fingret och förutom en liten spricka på toppen var det svårt att se någon skillnad mellan den och en nyplockad. Vägde man den i handen var den lite lättare, eftersom innanmätet hade skrumpnat ihop något under åren. Men sin lyster hade den bevarat.

   Vem var det som hade sagt att kastanjer besatt helande krafter egentligen? Det lär knappast ha varit någon som fick nobelpriset för sitt påstående. När han funderade närmare på saken hade han aldrig hört det sägas av någon annan än henne. Ändå hade han plockat upp den från marken, den där fantastiskt vackra höstdagen för femton år sedan, och gett den till henne, för att hon trodde på det. För att hon behövde tro på det.

   Det kanske var ovärdigt att ha den löst liggande i en skrivbordslåda, men var skulle han annars förvara den? Böcker har man i bokhyllan, papper i pärmar, pennor i pennskrin, men var lägger man en kastanj? I brist på något bättre ställe lät han den dela plats med andra udda föremål som inte var tillräckligt många i antal för att få sitt eget utrymme. Nyckelringar, miniräknare, frimärken, laddare till mobiltelefoner, kalendrar och lösa komihåglappar. Alltid var det något man behövde därifrån, och då var det svårt att inte lägga märke till kastanjen. Kanske var det en hedersplats i alla fall, just därför, för att han såg den så ofta. Och varje gång spelade han upp den där höstdagen som en liten film i tankarna.

    Han hade känt sig så otroligt hoppfull då, utan att det hade funnits någon egentlig anledning. Vädret måste ha gjort sitt till. Friskt i luften och klarblå himmel, en dag då man vågar tro på det otroliga. De hade varit på utställning på Nationalmuseum och tittat på målningar av Cézanne. Hon hade ställt frågor och han hade trivts med att få vara experten i sammanhanget, konststudenten som pratade om mellanrumsformer och komplementfärger.

   Det var under den långsamma promenaden hemåt, med vilopauser var hundrade meter, som han hade fått syn på kastanjerna. Höstsolen hade fått dem att se ut som gnistrande kristaller i gräset. ”Vänta!”, hade han ropat och hoppat över det lilla staketet mellan trottoaren och gräsplätten och tagit med sig en till henne. Hon hade hållit den länge i handen och smekt över den med fingrarna, innan hon stoppade ner den i fickan på den stora gröna oljerocken.

    ”Du vet att kastanjer håller sjukdomarna borta va?”, hade hon sagt, och sett mindre ut än han någonsin hade sett henne.

    ”Ja, jag har hört det”, hade han svarat och kramat om henne, och sedan gått ett par meter i förväg för att gömma undan sitt ansikte.

    När allt var över hade han rensat bland hennes kläder och hittat en kastanj i fickan på alla hennes jackor. Inte bara i oljerocken, utan i alla. Faller man så griper man tag i vad som helst och hade någon sagt att man blev botad av hundskit eller murbruk skulle hon ha samlat på det. Men nu var det kastanjer. Vilket jävla påhitt, som ett hån mot hoppet.

    Femton år… Hur mycket hade inte hänt på femton år? Han hade flyttat med sig den där kastanjen från bostad till bostad, förhållande till förhållande. Separationer, panikattacker, examen, förälskelser, missfall… Han hade blivit en annan människa på vägen, men kastanjen var i det närmaste intakt. Som om tiden hade stått stilla.

    ”Pappa!”

    ”Kommer hjärtat!”

    Helande kraft, så fan heller, tänkte han och sköt igen skrivbordslådan och gick ut till sin dotter.

Höstkappan

av Daniel

Som vore jag en stjärnsäljare inom vår- och höstmode sålde jag in kappan till Korvas, innan hon ens hade öppnat påsen där den låg. Det vore ju praktiskt om hon gillade den tänkte jag. Allt jag sa var sant. Jag berättade att hon hade fått den av Tyra, som är dotter till en vän till mig, och Tyra är en stor tjej. Någon att se upp till.

Korvas blev blixtförälskad och ville börja bära den med en gång, trots att det var alldeles för kallt när hon fick den. Men sedan vi fick ett väder som liknar vår har hon fått ha den på sig, och inte sällan utbrister hon stolt, om någon påpekar att hon har en fin kappa: ”Jag fick den av Tyra!”

Det jag lät bli att berätta var att anledningen till att vi fick den var att Tyra hatar den och vägrar ha den på sig.

 

IMG_0682.jpg

Ovändbara dagar och långa sugrör

av Daniel

Jag har försökt vända hela den här dagen till att bli någonting annat än den har varit. Men det tycks vara så att en dag alltid är vad den är.

Förra helgen var vi och såg Tigrar och tatueringar med Korvas. Huvudrollskaraktären hade ett mycket långt sugrör och efter filmen lovade vi Korvas att vi skulle försöka göra ett liknande hemma, vid tillfälle. Igår kom tillfället och Lisa dokumenterade.

korvas_10mars.jpg

De namnlösa barnen

av Daniel

”Ibland heter jag Korvas och ibland heter jag Edith”, förklarar hon för den vänliga mannen bakom disken i kaféet, han som just har petat henne på näsan och sagt ”tjena”.

Vi har precis varit på den öppna mottagningen och träffat en distriktssjuksköterska och fått veta att vi måste träffa en läkare istället, och de har sin öppna mottagning en timme senare. Varför vi väljer att slå ihjäl tiden på ett kafé istället för i ett väntrum. Mottagningens akvariefiskar och skvallertidningar i all ära, men de förmår inte att fylla en väntan på sammanlagt två timmar.

Korvas var riktigt uppspelt på morgonen över att vi skulle gå till doktorn, eller ”diskitsköstan”, och skyndade sig med påklädningen. Innan dess hade jag ringt till sjukvårdsupplysningen, och när kvinnan i andra änden av telefonlinjen frågade vad barnet hette fick jag blackout. Jag kunde bara komma på ”Korvas”, men misstänkte att det inte var det namnet kvinnan hade framför sig på datorn. Det hela varade under en så kort stund att hon säkert inte märkte något, men det kändes underligt att inte ha mitt barns namn på reflex. ”Edith”, sa jag till slut, så avslappnat jag kunde för att inte avslöja att jag hade funderat.

Det var alltså sjukvårdsupplysningen som tyckte att vi skulle uppsöka vårdcentralen. Jag har aldrig fått något annat svar någonsin från sjukvårdsupplysningen, vad det än har gällt, än rådet att uppsöka någon annan. Och i ärlighetens namn är det just den upplysningen jag önskar slippa när jag ringer dit. Men det är klart att de måste vara försiktiga. Annat är det med djur. När jag ringde djurakuten för att kattungen Ahlgren hade trillat tre meter och landat på huvudet, ryckte de på axlarna och sa att det var lugnt. Att hon sprang runt som om hon var blind och nös upprepade gånger efter kraschen kunde bero på att hon kanske hade spräckt gommen, men vi kunde ju höra av oss om det var något som verkade hålla i sig.

Doktorn undersöker Korvas och kommer fram till att vi ska avvakta. Och vilken känsla av deja vu jag får. Jag kan den här turen. Sjukvårdsupplysningen passar till distriktssjuksköterskan som passar vidare till doktorn som säger att man ska avvakta.

När doktorn klämmer Korvas på magen och frågar om det gör ont vet jag att hon hittar på när hon svarar ja. Hon fick ont i samma sekund som jag sa att vi skulle dit. Att uppsöka en läkare, eller en diskitskösta, är högtidligt och då passar det sig att ha ont även om man inte har det. Men hon inser att det kanske är trovärdigast att inte ha ont över hela magen och svarar ”ja, ja, nej, nej, ja” och när doktorn kommer tillbaka till platsen där det fem sekunder tidigare gjorde fasligt ont svarar Korvas nej. Doktorn vet vad han håller med och ler lite försiktigt när han inser att det var som han misstänkte – hon har inte det minsta ont.

Korvas ligger på britsen med magen i vädret och det riktigt glittrar av upprymdhet i hennes ögon. ”Fy fan vad jag älskar den där ungen”, tänker jag. För så är det, jag älskar mina barn.

Även om jag inte riktigt vet vad de heter.

Avledande manövrar

av Daniel

En av den senaste tidens avledande manövrar är att vi borstar händerna istället för tänderna. Med avledande manöver menar jag alltså någonting man kan ta till för att bryta en negativ stämning som ibland uppstår, exempelvis när det är dags för nattning.

”Jo, det är faktiskt dags att gå och lägga sig nu, men först måste vi borsta händerna”, kan jag säga. Inte sällan räcker det för att det tårögda barnet ska stanna upp och le, vilket redan där betyder att stämningen till viss del är bruten. Och så klämmer man ut tandkräm på spröten, väter borsten och börjar dra med baksidan av den mot handen, varpå stora skrattsalvor kommer.

Skrattet kommer sig både av att det är roligt för att det är så tokigt och för att baksidan av borsten, med räfflat gummi för att skrapa tungan, kittlar mot handen. Efter ett antal dagar börjar skrattet mättas av, och blir konstlat och tillgjort, och då vet man att det börjar bli bråttom att fundera ut någonting nytt.

Avledande manövrar är nämligen färskvara.

Sida 4 av 119
  • Tjänstgörande redaktör: Wayne Seretis
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB