”Hallå”, ropade jag i falsett när jag kom in i hallen. Röstförställningen var för att skoja med Korvas och hon började skratta och kom utspringande med öppna armar, förberedd på en omfamning. ”Vad kul”, sa hon när vi kramades. Då syftade hon inte på falsettskämtet utan sa bara ”vad kul” som en välkomstfras. Det tyckte jag var kul.

Jag frågade hur hon hade haft det på dagis och hon berättade att mamma hade hämtat henne. Det är oftast jag som hämtar, så det fanns ett visst nyhetsvärde för Korvas att berätta det. Men kanske inte just för mig. Det visste jag ju redan. Det var faktiskt det enda jag visste om den dagen på dagis, att Lisa skulle komma och hämta henne. Vi hade kommit överens om det, Lisa och jag.

Men det kan ju inte Korvas veta. Hon kan inte förväntas veta att vi kommunicerar med varandra över huvud taget, Lisa och jag. Hon ville kanske göra mig uppmärksam på den osannolika tur hon hade haft, just den här dagen. Vilket enastående sammanträffande, att mamma råkade dyka upp när inte pappa kom. Ganska rörande egentligen. Korvas går iväg till en plats varje dag och bara håller tummarna för att någon ska komma och hämta henne sen.

Och det har ju funkat bra hittills.

Ibland undrar jag om det är fler än jag som äter upp pappershörnen i kalendrar. De där perforerade små hörnen som man ska riva av så att man snabbare hittar rätt datum. Jag äter upp dem, utan att ens tänka på det. Jag har alltid gjort så. Det är ingenting jag skäms för, men jag brukar aldrig prata om det, därför att det nästan aldrig uppstår något tillfälle att göra det. Vad folk gör med sina kalendrar pratar de sällan om. Det är ett mysterium. Man får inte ta del av vad de skriver i dem och ännu mindre vad de gör av de små perforerade hörnen.

Men jag äter upp dem. För mig skulle det vara fullkomligt logiskt om kalendertillverkarna började göra pappershörn med smaker för att locka mig och mina eventuella likar till att välja just deras kalendrar. Men det är liksom ingen aktiv handling. Jag äter dem inte för att det är gott. Jag tänker aldrig: ”Mmm, nu skulle det smaka med ett litet perforerat hörn.” Och jag längtar aldrig till nästkommande vecka av den anledningen. När jag äter de små pappersbitarna är jag nästan alltid upptagen av andra tankar. Jag stoppar in dem rent rutinmässigt.

Jag började äta dem av praktiska skäl. Det är ju väldigt små pappersbitar det handlar om. Det är svårt att komma på något annat sammanhang då man hanterar papper av den ringa storleken. Att gå iväg och kasta en så minimal pappersbit i en papperskorg är inte värt besväret. Det vore vansinne att låta någonting så obetydligt fördröja den uppgift man har framför sig. Och då har vi alltså munnen där, som den perfekta behållaren, en portabel papperskorg, att stoppa den i.

Men jag tänker som sagt inte på det. Det är en rutinsak. De enda gångerna det slår mig, och det här råkar vara en sådan gång, är varje gång jag införskaffar en ny kalender. Ju senare jag införskaffar den desto mer uppenbart blir det. Vanligen brukar föregående års kalender fortsätta en bit in på nästa år. Så när man väl införskaffar nästa års kalender blir det en väldig massa hörn att äta upp på en gång, för att komma i fas.

Då blir det tydligt, att man faktiskt sitter och äter papper.

Ny strid igår, i trappen. Korvas ville bli buren, men jag bar redan en tung matkasse och krävde att hon skulle gå själv. Jag erbjöd henne min hand och lyckades få henne att gå en trappa. Sen satte hon igång att gorma. För en sekund slog mig tanken att jag först skulle gå upp med kassen och sedan komma ner igen och hämta henne, men med tanke på gårdagens facit kände jag att det här var en strid som måste vinnas. Så jag gick upp en våning till utan min dotter och satt där och väntade och lyssnade på den skrikkonsert som framfördes under mina fötter. En konsert vars ljud transporterades oerhört väl i det kala utrymmet av sten och betong.

Jag hade varken bråttom eller kände mig särskilt otålig. Vore det inte för min rädsla att väcka grannarnas vrede så skulle jag utan problem ha kunnat sitta där en timme. Men ett visst mått av skrik får man tåla, även som granne. Att bråka med barn hör ju liksom till uppfostran och en strid om vem som ska gå hur i trappan kan inte skjutas upp till ett senare tillfälle. Den striden måste utspela sig där och då, i trappan. Jag kunde ju inte gärna be Korvas behålla sin vrede ett par minuter, så att jag kunde bära upp henne för trapporna för att sedan besegra henne i ett mer ljudisolerat utrymme. Kampen vore inte värd någonting utan sitt sammanhang. Hur skulle jag kunna tvinga henne att gå upp för trappor som jag redan hade burit upp henne för?

Först stegrade Korvas vrede och jag kunde tydligt höra hur hon stampade med fötterna, samtidigt som hon skrek. Men så släcktes plötsligt lamporna och det blev becksvart i trapphuset. Då var jag ju tvungen att gå ner en halv trappa för att tända, så att hon inte skulle bli rädd, vilket gjorde att jag hamnade inom synhåll för henne. Då höll hon upp armarna i luften och ropade ”komma”, men jag stod på mig och erbjöd henne handen. Då följde hon med, om än motvilligt och utan att sluta gråta.

Fem minuter senare låg vi på soffan och tittade på film och Korvas släppte en så ljudlig brakare att vi båda brast i skratt. Triggad av framgången upprepade hon sin bragd och pressade fram ytterligare en prutt. Den var imponerande även den och resulterade i nya skratt.

Och allt var förlåtet.

Någonting frambringar stort motstånd för Korvas att promenera i snö. Så fort marken inte är alldeles jämn blir hon lite besvärad och om det rör sig om mycket snö blir hon närmast paralyserad och lyfter upp armarna i luften och ropar ”komma”, med darrande röst. Vilket betyder att hon vill bli buren.

Hon ville gå till baksidan av gården, där det finns en liten lekplats som numera mer ser ut som snötäckta kullar. Jag sa att då fick hon gå själv, att jag inte orkade bära henne dit. Vi hade precis åkt pulka och jag var lite trött efter att ha dragit upp henne för backen en massa gånger. Dessutom var det fullt möjligt för henne att gå dit för egen maskin. Och man kan inte bära runt på sina barn vart de än ska. Inte om de har egna, fullt fungerande ben.

Hennes önskan att besöka lekplatsen visade sig i alla fall starkare än rädslan för att gå på ojämna ytor, så till slut gav hon efter. Hon gick fram i snön som om hon balanserade på en lina, uppspänd mellan två skyskrapor. Som om minsta lilla felsteg skulle kunna innebära ett handlöst och dödligt fall. Hon gladdes åt att det blev spår där hon satte sina fötter och där snön blev för djup böjde hon sig ner och borstade bort det värsta med händerna. Sedan fortsatte hon.

På vägen tillbaka gick jag någon meter i förväg och drog pulkan efter mig. Olyckligtvis gjorde pulkan ett spår i snön precis där det var tänkt att Korvas skulle göra sitt spår. Då stannade hon upp och pekade förtvivlat på de tunna strecken och ville ha dem ogjorda. Jag sa att hennes fotavtryck skulle synas i alla fall. Snön var ändå inte orörd, det fanns massor av andra avtryck där. Inte minst de som Korvas själv hade gjort, på väg åt andra hållet. Men hon vägrade att gå en millimeter till, som om spåret från pulkan utgjorde en hög mur eller ett stup. Och där stod hon sedan och skrek.

Jag lämnade henne där och tänkte att hon fick komma efter. Hennes skrik hördes ända ner till källaren, där jag lade tillbaka pulkan. Det fanns en tid när det räckte med att försvinna ur synhåll för att hon skulle skynda sig efter. Så är det inte längre. Hon stod kvar i flera minuter och skrek, utan att röra sig ur fläcken. Jag frös om fingrarna och ville in i värmen och gick till slut tillbaka och hämtade det skrikande barnet.

På vägen upp tänkte jag att vissa strider vinner man och vissa förlorar man. Och det här var ett solklart fall av det senare.

Vi var lite småtrötta både Korvas och jag, den första dagen på det nya året. Men det var en ganska behaglig trötthet – lite slötrötta sådär. Det är sällan jag använder mig av uttrycket ”att skrota”, men jag tror att det var precis det Korvas och jag gjorde igår. Vi skrotade. Vi pysslade, lekte inte nudda mark med ballonger, målade och såg på film. Egentligen skiljde sig inte aktiviteterna alls från de vanliga, men sättet vi gjorde dem på var lite annorlunda.

Senare skulle vi iväg och fika hos en kompis i Gröndal. Jag hade aldrig varit i lägenheten förut och slängde en snabb blick på kartan innan vi gav oss iväg och noterade att bostaden låg längst bort på sin gata. Tio minuters promenad ungefär. När vi hade klivit av tvärbanan och vikit av på den rätta gatan framgick det oerhört tydligt att promenaden inte skulle bli någon lätt match. Framför oss låg en backe som var ett par hundra meter lång, klädd i ett täcke av riktigt tjock snö. Efter att jag hade kört Korvas som en plog framför mig i tio meter ungefär, började jag fundera på om jag över huvud taget skulle orka hela vägen. Varje steg jag tog slirade jag med fötterna och jag började redan bli riktigt varm och pulsen var hög. Korvas satt och kastade sig fram och tillbaka i vagnen, med avsikten att hjälpa till. Vi var envisa och kämpade hela vägen fram och var svettiga och varma som en maratonlöpare när vi nådde målet.

Korvas sa knappt ett enda ord under de dryga två timmar vi var där. Vi pratade engelska, därför att en vän, en engelsman var på besök. Det var första gången Korvas hörde mig prata på ett främmande språk och tittade upp på mig med ett frågande uttryck, från sin position i mitt knä.

En av hennes favoritfilmer, Princess Mononoke, är på engelska. Korvas brukar kalla den för ”vargarna”, därför att det är stora vargar med i den. Så när vi promenerade hemåt förklarade jag att vi hade pratat precis som i hennes favoritfilm. Då började hon rabbla upp en rad obegripligheter i en skällande ton. Jag förstod aldrig vad hon sa, men förmodligen framstod min förklaring som ett hån.

Den upplevelse som Korvas just hade haft hade ingenting med hennes favoritfilm att göra. Bara en dåre kunde göra en sådan jämförelse.

Tre timmar in på det nya året tycker jag redan att det luktar ganska unket. Men det behöver inte betyda någonting. Det finns unkna saker som är fina och goda. Ostar tillexempel. Vissa ostar luktar otroligt illa, men smakar gudomligt. Det nya året kan mycket väl vara så – som en ost som smakar mycket bättre än den luktar. Det vet man ännu inte. Efter tre timmar är det för tidigt att avgöra smak, man kan bara ana en doft. Och den känns som sagt sådär – lite unken. Men vi håller tummarna för att det är som en ost.

Gott nytt år!

Korvas sjöng gatan fram i sin vagn – sådär högt så att hon drog uppmärksamhet till sig. De flesta log när de gick förbi. Hon sjöng sockerbagaren, sankta lucia, I like the flowers, pepparkakeland, lilla katt, bäbä åt på restaurang och en till låt som jag aldrig har lyckats identifiera men som ofta återkommer.

Vi var på väg till en elektronikaffär på Kungsgatan för att se om vi med garantin kunde få Korvas lilla dvd-spelare fixad. Hon fick den av farmor och har använt den oerhört flitigt, varför det blev mycket sorgligt när den slutade fungera. Men jag hade föga förhoppningar om att vi skulle få den bytt eller reparerad. Den var bara ett halvår gammal, men de är alltid så listiga i sina klausuler i garantierna så det skulle säkert visa sig att det i själva verket var vårt fel att spelaren inte höll längre än så, tänkte jag.

Korvas stormtrivdes i den stora butiken och speciellt fascinerad var hon av alla tv-apparaterna. Ett helt rum fyllt till bredden med rörliga bilder. Jag tänkte på hur det brukade kännas i stora varuhus, när man var liten. Hur de var som hela sagovärldar, eller inomhusstäder, där gångarna var som gator. Och så kom jag att tänka på hur min kusin och jag brukade promenera från mormor i Solna till OBS-interiör i Hallonbergen. Jag minns inte hur gamla vi vår då, förhoppningsvis ganska små, men vi kunde tillbringa många timmar därinne och terrorisera kunderna. På vägen till möbelbutiken stannade vi till på Mcdonalds och tog sugrör och servetter. Sedan rev vi av små bitar av servetterna med munnen och tuggade på dem, så att de blev genomdränkta med saliv och så gömde vi oss under sängar och bakom skåp och sköt iväg de blöta små pappersbollarna med sugrören. Man siktade alltid mot ansiktet på folk, för där blev det störst effekt. Att bli träffad var lite som att bli spottad på. De små bollarna flög iväg med imponerande fart och snärtade till lite när de träffade på kinden eller pannan. Som en blöt liten örfil kan man säga. Men vi har slutat med det där nu. Att spotta på folk.

Korvas och jag fick en ny dvd-spelare, utan några diskussioner. Så det fanns mycket goda skäl till att sjunga alla sånger en gång till, på vägen hem.

Vi mötte mina vänner i pulkbacken på gärdet. Efter en knapp timme var Korvas, som inte rört sig nog för att hålla värmen, som en isbit och vi gick i förväg till min väns lägenhet, där vi skulle äta middag senare. Korvas gick som på styltor på sina kalla fötter, så vi satt en stund i soffan och jag gnuggade händerna mot hennes frusna sulor. Hon ville ha ballonger sa hon. Förra och enda gången tidigare hon varit i lägenheten fanns det massor av ballonger där. Då var det barnkalas och Korvas satt inte med de andra, mycket äldre barnen och tittade på när presenterna öppnades, utan hade bara ögon för ballongerna och hade fullt sjå med att samla in dem.

För Korvas var det därför fullt logiskt att det här var ett ställe där det alltid fanns ballonger. Ballongerna var en lika självklar del av inredningen som både soffa och matbord. Jag berättade att det nog inte fanns några ballonger kvar, att de hade varit där för att det var kalas, men hon ville inte lyssna på det. ”Vi måste leta”, sa hon.

Sen kom de andra och efter maten sprang Korvas fram och tillbaka genom lägenheten. Ibland med de andra barnen och ibland själv. Det fanns en lång raksträcka från hall genom vardagsrum och in i ett sovrum som gjorde att hon fick upp en fart som jag aldrig tidigare skådat.

När vi tillslut skulle gå var hon alldeles varm. Hon gick ut i trapphuset en halv minut före mig, då jag tog på mig de sista kläderna, och när jag klev ut satt hon där, fortfarande röd om kinderna från allt spring, i sin pulka och väntade på att vi skulle åka hem.

Vi spelar den allt oftare nu, mästerbabblaren Korvasson. Det har tillkommit verser och stick också och Korvas har lärt sig att tycka om förändringarna. Hon tycker inte längre att de är i vägen utan ser dem snarare som en möjlighet att ta sats inför refrängerna. Då kan hon liksom bubbla och puttra och smådansa lite, bara för fullkomligt explodera när det väl är dags.

Den första repetitionen inför ett eget framträdande ägde rum igår, och lyckligtvis hann jag tjuvfilma en liten snutt av den.

”Det finns alltså extramadrasser”, sa pappa till mig när vi skulle ordna med övernattningsbestyren.

”Nej då, det är lugnt, Korvas och jag sover i samma säng”, svarade jag och tänkte att det skulle vara mysigt. Ett tillfälle för närhet.

Det var det också. I trettiofem sekunder. Mysigt alltså, tillfället för närhet varade hela natten. Korvas vaknade när jag kröp ner i sängen och lade sina händer på mina kinder och pressade sitt ansikte mot mitt. Jag hann tänka att den här natten skulle bli någonting alldeles speciellt, innan jag förstod att den verkligen skulle det, men inte alls på det sättet som jag hade tänkt mig. Jag tror inte att Korvas låg still i mer än max två minuter på hela natten. Hon pratade och vred och vände på kroppen. Flyttade mina armar och arrangerade om kudden – slet bort den från under huvudet på mig. Hon drog mig i ögonlocken, kinderna och öronen. Oftast var det ömhetsgester, men utförda på ett sätt som mer liknade snytingar. Ibland var det rena försök att flytta på mig.

Det var som att sova med en brottare – en natt med Karelin. En extremt liten Karelin förvisso, men lika envis och målmedveten. Fast besluten att välta över mig i andra positioner än den jag för tillfället råkade befinna mig i.

Första gången jag tittade på klockan var den tre och jag hade inte sovit en enda sekund. Nästa gång jag tittade, mest för att se om det fortfarande fanns något hopp om ett par timmars ordentlig sömn, var klockan sex. Då hade jag lyckats nicka till vid ett par tillfällen, men bara för att direkt bli väckt av en välplacerad spark i magen eller en kärleksfull nagel i ögat. Nästa gång var klockan sju och det var dags att stiga upp.

I natt sov vi i varsin säng. Båda utslagna av föregående natts duster.