En återkommande lek som Korvas har är att bädda ner saker. Mjukisdjur och plastföremål, eller vad som helst egentligen. Allting förtjänar att bäddas ner någon gång ibland. Oftast får de vila på en kudde och så drar Korvas en filt över dem. Ibland blir hon rasande under proceduren. Då är det någonting som har gått snett, men man förstår aldrig vad det är. Kanske hamnar inte filten precis där hon har tänkt, eller så lägger sig föremålet på sidan när hon vill att det ska ligga på rygg. Man vet inte, det förblir ett mysterium.

Jag minns hur hon kunde bli ursinnig under sina tidigaste försök att arrangera saker. Omsorgsfullt lade hon ner hårspännen i en glasburk och det tog ett tag innan jag förstod att det som utlöste hennes vrede var när spännena hamnade på rygg. Dessvärre ville spännena på grund av sin form helst ligga just så, på rygg, varför uppgiften krävde enorm koncentration och fingerfärdighet.

Korvas och hennes bästa vän lekte pappor på dagis häromdagen. Det tyckte jag var fint.

Senare blev jag nerbäddad i soffan, tillsammans med ett par bilar, en kanin och några små plastdjur. Om jag råkade öppna ögonen sa Korvas åt mig att blunda igen och så lade hon en filt över mig. Sedan klappade hon mig på benet och viskade ”sov gott” och ”god natt” och ”måste vara tysta”.

Sådana är de papporna. Sådana som pysslar om.

I femton år har mina skidbyxor väntat på mig. De har bott i en pjäxväska och tillbringat majoriteten av sina dagar och nätter i källare och på vindar. De har levt i utkanten av mitt liv kan man säga – långt bort från sus och dus. Bara korta stunder har pjäxväskan tagits ut i dagsljus, bara för att kastas in i något fordon för att sedan transporteras vidare till nya adresser. Nya källare och nya vindar.

När jag packade ner dem var jag 21 år gammal. Det var inte någonting dramatiskt, jag skulle bara åka hem igen efter en skidsäsong i alperna. Jag packade väskan som man packar vilken väska som helst egentligen.

Det var så mycket som hände sedan. Avgörande händelser. Jag gick på konstskolor och flyttade till London. Tsunamis, orkaner och terrorattacker. Kärleksförhållanden som blommade, vissnade och dog, blommade, vissnade och dog. När jag packade ner byxorna levde min mamma – hon hade inte ens blivit sjuk.

Om jag bara hade vetat hur det skulle bli hade jag nog stannat upp ett slag och sett storheten i det hela. Jag skulle kanske ha vikt ihop byxorna finare och skrivit en lapp till mig själv i framtiden.

Men det var omöjligt för mig att föreställa mig då att den som packade upp byxorna igen skulle vara en pappa. En 36 år gammal pappa som skulle ut och åka pulka med sin lilla dotter.

Alltså, vissa saker ska man ju låta bli att analysera och jag vill inte få er att tycka mindre om den lilla sockerbagarfilmen, men jag känner ett starkt behov av att diskutera en detalj i den. Redan när jag spelade in filmen med Korvas lade jag märke till att det vid ett tillfälle lät som att hon knäppte med fingrarna.

Eftersom jag är den jag är kunde jag inte släppa det och var tvungen att gå igenom filmen och spela den fram och tillbaka för att försöka ta reda på om det verkligen var det hon gjorde, om än oavsiktligt. Allt tyder på att det faktiskt är så. En ganska bra knäppning också, om jag får säga det själv. Och det får jag väl eftersom jag inte gjorde knäppningen själv. Att Korvas skulle säga det själv är nog inte att räkna med, då hon knappast var medveten om att den över huvud taget ägde rum.

Vill man höra knäppningen i originalfilmen finns den precis mittemellan 13e och 14e sekunden.

Om man väljer att titta på den här lilla ”analysfilmen” är det klokt att inte föreställa sig en kniv i Korvas hand. Gör man det går det sedan inte att tvätta bort likheterna med ”Den onda dockan”.

Och då försvinner ju onekligen det mesta av julstämningen.

Okej, jag pallar inte längre. Jag måste få ventilera en fråga med er och ni kan vara fullkomligt trygga över att det inte har någonting med *** (hönornas potentiella avkommor) att göra.

Saken är den att varje gång jag går in på inställningarna till bloggen så finns där, längst ner på sidan, en röd knapp som det står ”Radera blogg” på. Rörande nog står det i anslutning till knappen också beskrivet vad som händer om man trycker på den, alltså att den försvinner – bloggen. Visserligen lite kryptiskt formulerat med en antydan om att den kanske finns kvar någonstans, men att andra inte kan se den och att jag inte får tillgång till den. Vilket ändå måste betraktas som att den är borta, om varken jag eller någon annan kan se den. Alltså om man raderar bloggen så försvinner den, på ett eller annat sätt, det är jag på det klara med. Men händer det direkt eller dyker det upp ett ”är du säker?” innan den raderas för gott? Det borde det.

Jag får sådana oerhörda tvångstankar varje gång jag ser den där knappen. Jag får liksom mentalt binda fast mig själv för att inte trycka på den. Bara att ha möjligheten att på en sekund ta bort något som tagit över två år att göra, är både lockande och skrämmande, det gör mig nervös.

Och vad som gör det hela så mycket värre är alltså ovissheten om man får en andra chans eller inte. Det blir liksom en anledning i sig att trycka på knappen. Som en andra tvångstanke. Om den första är förstörelsens tvångstanke så är den andra nyfikenhetens. Skulle jag få en möjlighet att ställa allt till rätta igen om jag råkade förlora mig för en sekund och ge vika för tvångstankarnas destruktiva krafter?

Jag tror inte att jag kommer att finna någon ro, innan jag har svaret på den frågan.

Är det någon som vet?

Jag var lite smått illamående när jag vaknade i onsdags morse – bakis närmare bestämt. När alarmet ringde vid sju var jag inte alls särskilt sugen på att stiga upp, så jag var inte sen med att, med van hand, snabbt trycka tummen över hela sifferplattan för att försäkra mig om att någon liten del av fingret skulle träffa den knapp som får telefonen att tystna. En halvtimme senare basunerade Korvas ut sina krav på uppstigning, vilka jag var smärtsamt medveten om inte var möjliga att tysta med en tumtryckning.

Om man bara har den aspekten att ta hänsyn till när man står inför valet att skaffa antingen det ena eller det andra, så är en mobiltelefon betydligt bättre än ett litet barn.  

Efter en seg frukost (för mig, för Korvas var den fin) började vi promenera mot dagis i den kalla vintermorgonen. Hon blev direkt röd om nästippen men var på strålande humör och sjöng ”I like the flowers, I like the daffodils, I like the mountains…”, som om vi i själva verket promenerade över en äng en dag i juli, i gassande sol.

Sången fortsatte, men det var bara till och med ”mountains” jag förstod orden. Det slog mig att i och med den här sången, som jag är ganska obekant med, har hon för första gången lärt mig början på en låttext på engelska. För ett par dagar sedan kunde jag bara uppfatta ”flowers” och nu har både ”daffodils” och ”mountains” tillkommit. När resten av orden börjar bli lite tydligare ska jag försöka ignorera det faktum att jag nu har tjuvgooglat och vet att ”the rolling hills” står näst på tur.

Vi fann inga blommor längs vägen, men väl små pinnar, snökockor och hundkiss. Vid platsen för det sista fyndet blev vi stående en bra stund, innan jag lyckades övertyga Korvas om att det inte skulle bli någonting av med hennes planer på att själv kissa där.

På dagis måste min röst ha låtit ansträngd när jag samtalade med personalen, eftersom jag bara pratade på inandning.

Hoppas att det här kan skänka lite julstämning!

Hej min älskade.

Är det du som har skrivit ”såsslev” i kommentarerna? apropå att jag skrev att man med fördel kan lägga ner sina ägg med en liten soppslev, för att de inte ska spricka. 

Mina misstankar grundar sig på att kommentaren är signerad ”Lisa” och att du, mig veterligen, är den enda av mina läsare med det namnet som rimligen kan känna till vilken slev jag syftar på.

Om det mot förmodan inte är du, utan en annan Lisa, ber jag dig (den andra Lisa) bortse från att jag började brevet med ”Hej min älskade”. Istället vill jag fråga dig (fortfarande den eventuella andra Lisa) vad (fan) du menar med din kommentar?

Om jag däremot har rätt i mina misstankar om vilken Lisa det rör sig om, alltså den Lisa som kan känna sig träffad av öppningsfrasen i brevet och den Lisa som också är Korvas mamma, då vill jag säga följande: Börja inte märka ord nu! Då startar du ett krig som du aldrig kan vinna!

För att använda mig av dina ord, har jag aldrig maken varit med på fräckhet.

Dessutom är det högst sannolikt att de kompletta galningar som kokar sina ägg hipp som happ och lämnar dem vind för våg också äter sås som soppa. För dessa människor ÄR sås soppa, eftersom båda rinner och tillagas i kastrull. Eventuellt håller de tummarna för att det ska bli gott någon gång emellanåt.

Det är alltså av hänsyn till dessa människor, vilka tycks utgöra en betydande del av Korvasbloggens läsekrets, som jag har valt att kalla såssleven för liten soppslev. Och när du då bufflar in med dina spydigheter framstår det som ett hån mot dem.

Som författare av denna trivsamma småbarnsblogg är det min skyldighet att se till att de som läser den inte känner sig kränkta. Det är ingen liten uppgift, eftersom många av mina läsares verklighetsuppfattning skiljer sig så fundamentalt från min. Om jag tillexempel säger ”katt” är det inte alldeles otroligt att de tror att jag menar ”hund” och så vidare. Så när jag nu ber dessa läsare om ursäkt, å dina vägnar, kan de mycket väl tolka ursäkten som ytterligare ett hån.

Att bli hånad så mycket förtjänar ingen – inte ens de som inte bryr sig om ägg.

Hälsningar

Daniel

Två korta äggtillägg bara: Av miljöskäl kokar jag först upp vattnet i en vattenkokare. Och för att äggen inte ska spricka får man lägga i dem försiktigt, tillexempel med hjälp av en sked eller ännu bättre en liten soppslev.

Jag uppskattar oerhört att ni delade med er av era metoder, även om de flesta av er har fel. Ni kan uppenbarligen ingenting om ägg. Som sagt, många av er hade lika gärna kunnat spela på hästar.

Jag tänker ALDRIG mer prata om ägg med er.

När pappa var här kokade Lisa ägg och bad mig ställa klockan på åtta minuter. Normalt brukar vi ställa den på åtta och en halv minut, men jag misstänker att Lisa drog av de trettio sekunder det tog henne att upptäcka att äggklockan inte stod där den brukar. Den här gången stod den på matbordet, därför att vi kvällen innan hade använt den som tidtagarur då vi spelade Rita och Gissa med Molly och en av hennes vänner.

”Va!? Ska ni koka äggen i åtta minuter!? Då blir de ju jättehårda!”, sa pappa. ”Jag brukar koka dem i två och en halv.”

”Nej, de bli perfekta och ganska lösa faktiskt”, svarade jag. ”Vadå, två och en halv minut!? Då blir de ju inte ens kokta!”

Det visade sig att pappa lägger i äggen i kallt vatten och börjar ta tid först när vattnet kokar, vilket innebär att pappas ägg värms under mycket längre tid än han mäter med klockan. Vi lägger i äggen först när vattnet har börjat koka.

Jag upplyste pappa om att hans metod är oerhört oexakt och att resultatet rimligen måste variera från spis till spis, eftersom de tar olika lång tid på sig att få vatten att koka. Vår metod, å andra sidan, är exakt och resultatet blir detsamma var man än kokar sitt ägg, eftersom kokande vatten är kokande vatten, oberoende av hur lång tid det har tagit att få det att koka.

Därtill, om man använder pappas metod, måste man betänka att det krävs att man är där för att se exakt när vattnet börjar koka, så att man kan starta klockan i rätt tid. Och när börjar vattnet egentligen koka? Är det när den första lilla bubblan bryter vattenytan, eller är det först när hela ytan bubblar? När har vattnet övergått från att puttra till att koka?

Hur man vill ha sina ägg är ju en smaksak. Om någon gillar hårdkokta ägg så måste man respektera det. Men hur man än föredrar sina ägg så vill man ju ha dem som man vill ha dem så ofta som möjligt. Alltid om det går, och då borde man verkligen använda sig av den metod som bäst garanterar det. Inte sant?

De som kokar ägg på annat sätt är gamblers. De bryr sig inte så mycket om själva äggen egentligen, det är kickarna de vill åt. De hade lika gärna kunnat spela på hästar. När sådana människor pratar om ägg kan jag inte ta dem på allvar.

Hur kokar ni era ägg?

Pappa var här idag och hälsade på, till Korvas stora glädje. Hon tog med honom in till arbetsrummet och stängde dörrarna. De skulle måla, bara hon och han. Känslan av att vara ensam med sin farfar, att all uppmärksamhet var hennes, förstärktes bakom lyckta dörrar. Så satt de där och målade och gick sedan över till att läsa sagor.

Innan dess drack vi te som pappa hade tagit med sig hem från Sri Lanka. Samtidigt som jag satte på vattenkokaren sa jag: ”Det var ju roligt med te, jag har precis börjat dricka det regelbundet.”

”Jo, jag läste det i din blogg”, svarade han.

Senare föreslog jag att vi skulle ta en promenad, pappa, Korvas och jag, och jag berättade att jag var på jakt efter en pulka.

”Jo, jag läste det i din blogg”, svarade han.

I hallen hjälpte pappa Korvas att ta på sig kläderna och jag tänkte på hur mycket mer tålamod hon har med honom. Inte alls samma krav på i vilken ordning allt ska göras och på vem som ska göra det. Påklädningarna kan annars vara oerhört tidskrävande om någonting går snett. Om man till exempel har hjälpt henne att öppna kardborrbanden på skorna, när hon egentligen ville göra det själv, då kan hon börja gråta och skrika.

Ibland är allt förstört då och vi hamnar i en situation när ingenting är rätt. Jag får inte hjälpa henne och hon vill inte göra det själv. Då gör jag någonting annat och låter henne skrika och inte alltför sällan svär jag irriterat i tankarna. De gånger hon samlar sig stänger hon först karborrbanden igen, så att hon kan göra allt själv från början. Mitt öppnande av kardborrbanden har liksom gjort att vi är på minus.

Jag hoppade i mig mina gummistövlar och berättade för pappa att de var den här säsongens vinterskor.

”Jo, jag läste det i din blogg”, svarade han.

När jag lämnade lägenheten var det med en känsla av att jag verkligen borde skaffa mig ett liv.