Jag vill bara kort tacka den läsare som så uppmärksamt noterade att jag kallade Duplo för Lego i ett tidigare inlägg. Ett misstag som mycket väl kan ha förekommit i flera andra, ännu okommenterade, inlägg.

Dessvärre måste jag meddela att jag kommer att kalla Duplo för Lego även i fortsättningen. Det är i själva verket inget misstag utan ett aktivt val som jag har gjort. En principfråga som bygger på att jag inte är överens med tillverkarna.

Jag kallar Duplo för Lego av samma anledning som att jag aldrig skulle kalla långa personer för någonting annat än människor.

Två saker som jag nyligen har börjat med:

–       Att dricka te regelbundet, som ett komplement till kaffe

–       Att använda gummistövlar som vinterskor

Två saker som jag snarast måste införskaffa:

–       En pulka

–       Någon form av täckande vinterklädsel så att jag ohämmat kan vältra mig i snön med Korvas

En snabb analys: Den tydligaste gemensamma nämnaren för dessa fyra saker är att de alla, på ett eller annat sätt, har att göra med temperatur.

Korvas mötte mig springande, med öppna armar igår på dagis. Sedan sprang hon tillbaka till startpositionen, en liten stol en bit bort, och upprepade det glädjesprudlande välkomnandet, och sen igen och igen och igen. Tolv-tretton gånger sprang hon mellan den lilla stolen och min famn, som ett skrattande flygplan i mjukisbyxor, innan jag avbröt välkomstceremonin. Innan dess hann jag tänka att jag liksom tankade kärleksfulla möten, som kompensation för de gånger jag kommer dit och hon hälsar på mig som om jag vore precis vem som helst – någon som kommer dit för att laga torkskåpen eller något. Med den skillnaden att hon följer med mig hem sen.

Därefter bar det av till affären och Korvas sjöng ”I like the flowers” så att det skakade i väggarna inne på Vivo. En annan dagispappa (förmodar jag) nickade igenkännande och sa att den där låten också går varm hemma hos honom. I kassan och på vägen ut följde Korvas upp med ”Blinka lilla stjärna”, som gradvis förstärktes i volym och intensitet. Det slutade med att hon liksom skrek ut låten, som om hon skällde på den stackars lilla stjärnan. Hennes undran över var den befann sig, stjärnan, var mer aggressiv än nyfiken. Hade hon bara haft orden är jag säker på att hon hade sjungit ”HUR JAG UNDRAR VAR FAN DU ÄR”.

Jag kände mig stark och valde att ta striden om att hon skulle gå själv i trappan, även om jag just denna gång inte var särskilt tungt lastad. Jag var rustad för strid och varje seger gör nästa strid lite lättare. Inte sällan bär man så tunga matkassar att det blir nästan avgörande att hon går själv och de gångerna slipper man gärna bråka. Hon kände ganska snabbt att hennes vädjan om att bli upplyft inte skulle få gehör, så efter några korta ögonblick av gråt kom hon efter mig.

I varierande stilar.

Jag skriver långa brev till det företag som jag anser lurar mig på pengar. Den vrede och frustration jag kände häromdagen har nu förvandlats till ren kämparglöd. Det är en fantastisk förvandling. Oavsett om jag tvingas betala eller inte, så ska det svida för dem att fortsätta med ovärdiga och orättvisa avtalsvillkor.

Jag ska sätta mig som en igel på ögat på dem.

Hur är det med Korvas då? Ja, sist vi sågs var när jag lämnade henne på dagis i morse. Vi skildes åt som vänner efter en smärre dispyt om hur många pärlor man egentligen får ha med sig.

Jag gick vinnande ur den striden. Som ni märker har jag vind i mina segel.

En nära vän till mig och jag brukade under en period ha någonting som vi kallade för ”Tema bryta mönster”. Det gick ut på att vi skulle göra saker som vi inte brukade göra, eller göra saker annorlunda – bryta mönster helt enkelt. Det handlade inte om att hoppa från broar, knarka eller att hitta så stora adrenalinkickar som möjligt, tvärtom. Ju mindre dramatiskt desto bättre. Att hitta avvikande saker i det lilla var den stora utmaningen. Det gick ut på att man alltid rör sig i mönster och att man får nya perspektiv av att bryta dem. Bara själva brytandet gör att man öppnar någonting i sinnet. Det kan vara så enkelt som att ta en annan väg till någon plats som man brukar gå till regelbundet. Det kan vara gott nog, men vi ville försöka nå lite längre. Lika odramatiskt, men med lite mer finess.

Någon dag hade vi som tema att vi skulle promenera på en gata som vi aldrig tidigare hade gått på och fika eller ta en öl på något ställe som vi aldrig tidigare hade varit på. Vi hittade ett ställe att dricka en öl på, men att hitta en gata var mycket svårare än vi hade föreställt oss. Vi tänkte att på Östermalm, som inte var vår favoritmalm, måste det finnas gator på vilka vi ännu aldrig vandrat. Men Stockholm är mindre än man tror, beroende på vad man tror, och för varje gata som vi vid en första anblick tänkte att ”den här har vi nog aldrig gått på”, blev vi alltmer osäkra i takt med att vi gick på den. Vi tyckte att vi kände igen oss var vi än var. Andra dagar hade vi andra mer eller mindre framgångsrika uppdrag.

Det var länge sen nu, men det var en stimulerande period. För hur bra eller dåligt man än lyckas uppfylla sina olika uppdrag, så är själva försöken att bryta mönster ett brytande av mönster i sig. Förutsatt att man inte har ”bryta mönster” i sitt vardagliga mönster, men det är omöjligt i längden. Har man bryta mönster i sitt mönster innebär det att man så småningom, oundvikligen, kommer att bryta mönstret att bryta mönster och sen är man ändå tillbaka på ruta ett.

Där befinner jag mig nu, på ruta ett, med en uppsjö av mönster som det är hög tid att bryta.

En relativt god morgon har förvandlats till en riktigt dålig dag och jag är på så dåligt humör att jag vill skrika. Bland annat bråkar jag med ett företag om betalning för ett helt års tjänst, som jag inte vill ha.

Jag slutar här, för att inte besudla bloggen med svordomar.

För några veckor sedan behövde Korvas vantar och hade inga i lämplig storlek. På myrornas köpte jag ett par som passade och som var det enda par vantar de hade inne. Femton kronor kostade de, ett fynd. Men jag ville gärna tona ner den knallrosa färgen på dem lite. Jag var inte riktigt bekväm med att köpa knallrosa vantar åt min dotter helt enkelt. Den rosa debuten kunde gärna få vänta ytterligare, tyckte jag.

Så då rotade jag i botten på löklådan på Vivo, på jakt efter lökskal att färga med och sedan kokade jag vantarna med skalen så att de fick en fin gyllenbrun färg istället. En solskenshistoria.

Såhär i efterhand kan mitt tilltag verka meningslöst.

Jag var ute till fem i morse. Något som sannerligen inte har hänt särskilt ofta den senaste tiden. Tillräckligt sällan för att det ska kännas lite exotiskt att vara bakis idag. Som att jag har fått en present. Ett paket med huvudvärk och lite lätt illamående, men likväl en present. Något att vara glad och tacksam för.

Jag hörde hur Lisa och Korvas badade på andra sidan väggen. Korvas sjöng på Pippi Långstrump och ville först inte hoppa ner i baljan. Hon är en riktig badkruka, trots sitt förflutna som babysimmare, så det brukar vara lite trögt i början. Efteråt kom hon in till mig inrullad i en grön handduk, som en liten kåldolme. Och så låg vi i sängen och hon drog mig i armarna och låtsades tvätta mig.

Ikväll ska Korvas sova hos sin farmor och Molly hos en kompis. Det gillar de. Samtidigt ska Lisa och jag, på varsitt håll, försöka bygga upp ytterligare ett paket med huvudvärk och lite lätt illamående till imorgon.

Det gillar vi.

När Korvas slukade i sig strömming och potatismos häromdagen kom jag på mig själv med att tänka att det kommer att bli folk av henne. Äter man strömming med så stor aptit är prognoserna mycket goda för att man kommer att växa upp till en redig person.  Jag vet inte hur det hänger ihop, men det finns ett samband mellan redighet och strömming. Ett samband lika självklart som det mellan sömn och pigghet, även om det senare är lättare att förklara.

Vissa sanningar får man bara acceptera, utan att desperat leta efter förklaringar. Skulle man behöva bevisa allting själv skulle det inte finnas mycket tid över till annat. Det finns ju en massa andra sanningar som man bara har tagit för givet, därför att andra har sagt att det är så. Hur många är det tillexempel som verkligen själva har undersökt att jorden inte är platt, eller att stjärnorna inte är hål i ett solitt himlavalv som släpper in ljus från gudarnas boning? Inte jag i alla fall.

Historiskt sett har det verkligen inte lönat sig att försöka bevisa dessa sanningar heller. När Galileo Galilei försökte visa att jorden snurrade runt solen och inte viceversa, blev han dömd till husarrest för resten av livet. 

Möjligen är det inte lika laddat att vetenskapligt försöka bevisa sambandet mellan strömming och redighet, men jag är sannerligen inte beredd att ta risken. Jag har ju en familj att tänka på.

En redig familj.

Efter napp-incidenten häromdagen var Korvas trött när vi kom hem. Vi lade oss på soffan och tittade på Lucky Luke. Hon gillar den. Det är en av Mollys gamla filmer som vi just har hittat och den har gått varm den senaste veckan.

Efter bara någon minut kände jag hur hennes andetag blev tunga och jag passade på att lägga mig ännu närmare. Hon vände sig om och lade armen om halsen på mig och så sov vi en stund, båda två, till ljudet av världens snabbast skjutande cow boy som försökte få bukt med Billy the kid, som härjade i staden.

När jag vaknade sov Korvas ännu tyngre. Försiktigt rullade jag över på rygg, samtidigt som jag höll armarna om hennes kropp som i ett brottningsgrepp, så att hon hamnade sovande på min mage. Så låg jag där med hennes kropp tryckt mot min och kände hennes varma andedräkt mot halsen. Och jag tänkte på när hon var bebis och hur vi låg så där varje dag.

Jag tänkte på hur två år kan kännas som hundra.