…till personer med tvångstankar:

OBS!!!! DU FÅR UNDER INGA OMSTÄNDIGHETER TRYCKA PÅ ”TUMMENKNAPPEN” UNDER INLÄGGET ”EN KUNGLIG PROMENAD”, SÅ ATT DET BLIR TRESIFFRIGT!!!

99 ÄR EN FIN SIFFRA. FÖRSTÖR INTE ALLT NU!!!

Vi lekte bebis en kort stund igår, Korvas och jag. Vanligtvis är det bara farfar som står ut med den tortyrlika bebisleken. När han är här brukar de försvinna in på Korvas rum och så hör man dämpade ”bebisskrik” från övervåningen, varannan gång i baryton och varannan gång i sopran. Bebisen somnar, vaknar och skriker, somnar, vaknar och skriker och så vidare. Det är roligare att dunka huvudet i väggen än att leka bebisleken.

Igår var det på mitt initiativ. För en tid sedan fick Korvas syn på en nappflaska som vi hade glömt att göra oss av med, och sedan dess vill hon ibland dricka vatten ur den. När hon kom gående med flaskan ryckte jag tag i henne och sa att hon var min bebis och att jag skulle mata henne. Och så lade jag upp henne i knät och höll i flaskan, och trots att det var länge sedan nu var rörelsen så bekant att jag fick en klump i halsen, och drömde mig tillbaka.

Den sentimentala känslan dämpades något av att Korvas hela tiden ropade att hon var en bebis. Det gjorde hon ju sällan då.

Vi har en djurbok som ibland åker fram som godnattsaga. Den är textmässigt lite väl mastig att läsa innan man ska gå och lägga sig, men den stora behållningen är att titta på bilderna och räkna djuren. En utomordentlig bok för att träna sig på att räkna. ”Hur många hästar ser du här?” frågar jag, och så vidare. Och så får Korvas verkligen koncentrera sig för ibland är ett djur till hälften skymt av ett annat, men det måste ju ändå räknas. Varje individ måste ju få en siffra i alla fall. Trots allt är man lika mycket ett djur även om man står bakom ett annat. Det är Korvas helt med på.

När vi kommer till katterna börjar hon underifrån och räknar till fyra och kommer fram till katten med det tillplattade ansiktet och säger: ”Den där tycker jag inte om, den tänker jag inte räkna.” Och så blir det bara åtta katter på den sidan. Katten har genom sin fulhet raderat sitt eget existensberättigande, kan man säga.

Låt gå för att den finns under kategorin ”katt”, men för att förtjäna en egen siffra måste man ändå ha ett yttre inom anständighetens ramar.

Jag faller ihop av skratt och Korvas blir förnärmad och börjar gråta.

Ps. Rubriken är inte en felstavning utan en hyllning till Lisa, som är göteborgare till både själ och födelseort.

Jag tog en promenad i Hagaparken idag, innan jag gick och hämtade Korvas. Det ligger runt hörnet från där jag bor och jag behövde lite solsken och luft. Min dotter har beskyllt mig för att hämta henne för tidigt de senaste dagarna, så jag kände ingen stress där jag strosade fram på de slingriga grusvägarna.

Och så plötsligt kom Victoria och Daniel i sällskap av den senares föräldrar, som körde en barnvagn som jag förmodar innehöll den lilla hertiginnan av Östergötland. Tätt följt av ett par svartklädda typer som såg rätt slöa ut. Ska jag vara fullkomligt uppriktig såg vakterna så slöa ut att jag tänkte för en sekund att om jag hade velat så skulle jag sannolikt ha hunnit plocka upp den lilla Estelle och slunga ner henne i vattnet, innan jag övermannades. Varför jag nu skulle vilja göra det.

Jag är helt emot att kasta bebisar i vattnet, det vill jag verkligen betona, det här var bara en sådan där tanke man kan få, som man vanligtvis inte berättar för någon annan om.

Det var märkligt att se dem sådär, de såg ut som jag ungefär. Eller, kanske inte som jag precis, de hade ju backslick och jackor som inte var trasiga, men de såg ut som folk gör mest. En vanlig familj på promenad med farmor och farfar.

När jag hade hämtat Korvas och varit på biblioteket med henne och hört på sagostund, meddelade jag att vi skulle gå hem och laga mat. Då blev hon skitarg och skrek och grät och ville absolut inte gå hem. Så har det varit i ett par veckor nu och det är förbannat tröttsamt med det där gnället som kryper in under huden på en.

Hon borde ju ana ett mönster här tycker jag, att det inte hjälper att skrika varje dag, för det kommer inte att ändra på det faktum att vi måste gå hem och laga mat till slut. 

På vägen hem med det skrikande barnet tänkte jag på Victoria och Daniel och Estelle igen. Jag tänkte att om inte alltför länge kommer den lilla att bajsa på golvet inne i slottet och skrika sig röd som en tomat i ansiktet och ge blanka fan i att hon är hertiginnan av Östergötland.

Det fick mig på lite bättre humör faktiskt.

Tidigare i veckan var pappa med och hämtade Korvas på dagis. På vägen hem var hennes ben trötta, som de alltid blir när hon inte vill gå själv och hoppas att någon ska bära henne. Jag propsar oftast på att hon måste använda sina egna ben, men farfar förbarmade sig över det stackars hjälplösa barnet och lyfte upp henne på axlarna.

Väl där frågade hon om hon skulle stampa eller klappa, och då var det tänkt att vi skulle välja vilken metod hon skulle markera stavelserna i våra namn med. Det var inte så hon uttryckte det men det var det övningen, som måste komma från dagis, verkade gå ut på. Det fick bli klappa eftersom det är svårt att stampa när man har sina ben dinglande högt över marken, och så klappade hon fram ”far-far” och ”pa-pa”, varpå vi berättade hur många gånger hon hade klappat.

När jag ombads göra samma sak på Korvas valde hon att jag skulle stampa, och för mig som hade fötterna på jorden var inte det några problem. Problemen uppstod när vi berättade hur många stamp det var. ”Kor-vas”, det är två stamp sa vi, men det höll hon inte med om. Hennes bästa vän hade sagt att det var tre i Korvas och lägre än så var hon inte beredd att gå. ”Men det är två stavelser i Korvas”, sa jag. ”Det är din bästis som inte riktigt vet bara”, fortsatte jag.

Korvas blev arg och ledsen och började skrika om att hon inte bara ville ha två och det var så himla lite. Och inte kunde man trösta henne med Edith, Moa eller Harry heller. Att det är hela fyra stavelser i Pernikliski hjälpte inte heller, eftersom det är ett efternamn.

Jag har sagt att vi kan klappa eller stampa en gång på varje bokstav om hon vill, eller rent av flera gånger på varje. ”Vi kan klappa hur många gånger du vill på Korvas”, har jag sagt, ”men namnet innehåller inte fler än två stavelser”.

Det sistnämnda är trots allt ett språkligt faktum som varken går att klappa eller stampa bort, och det måste finnas gränser för hur långt man går för att blidka sitt barn.



Det fanns en tid när ordet ”pappa” lät som ljuv musik i mina öron och gav mig rysningar. I början var det så fantastiskt att jag inte kunde få nog av det. Inte sällan pekade jag på mig själv och frågade ”vem är det här?”, bara för att få höra det.

Det kan fortfarande få mig att haja till ibland, på ett lite svindlande sätt, när ordet utlöser insikten om att jag faktiskt är en pappa. Alltså, det vet jag ju hela tiden, men ibland kan jag verkligen känna det och bli fascinerad och närmast förvånad. Att jag är en pappa, till ett barn som nyss var en bebis men som nu går och pratar, skojar och jävlas.

Men sedan några veckor tillbaka används ordet ”pappa” ibland så frekvent att det blir smärtsamt. Hon har haft dagar då hälften av alla meningar hon yttrar börjar med ”men pappa”, och då känns det efter ett tag lite som när någon kör in ett finger i sidan på en. Som att någon pickar på en samtidigt som den talar, för att försäkra sig om att man inte flyr iväg med uppmärksamheten.

Då vill jag ibland skrika ”MEN JAAAAAA, VAD ÄR DET!?” Men det gör jag naturligtvis inte.

Nyfriserad, nygaddad och med egenvald klädsel var hon ivrig att bege sig till dagis.

Ända sedan första gången vi var på Fotografiska har Korvas kallat deras logotyp, i vilket sammanhang den än har dykt upp, för taturering, eftersom tatueringen hon fick med sig därifrån hade formen av deras logotyp och var den största behållningen för henne den gången. Och lika stor som besvikelsen var över att tatueringarna var slut förra gången vi var där, var glädjen över att de återigen fanns när vi var där i söndags.

Det här med att få dem att räcka längre, genom att bära en tatuering i taget, var ingenting som tilltalade henne.

Minns ni hur det kändes när man var tonåring och satt och tittade på tv med sina föräldrar när det plötsligt blev sex i rutan, smaskande och nakna kroppar? Tystnaden som uppstod då. Hur man blev medveten om sina egna rörelser och andetag och ville sjunka genom möblerna och bad till högre makter att den pinsamma tortyren snart skulle upphöra.

Även om man aldrig skulle få för sig att fråga så var man ju lite nyfiken på hur de på andra sidan kände det, de vuxna, för de var ju också tysta och måna om att inte söka ens blick just då.

När Molly var lite krasslig häromdagen tyckte jag att vi skulle se en klassiker på dvd tillsammans. Men filmen, Trainspotting, var inte alls så som jag kom ihåg den.

Så nu vet jag. Att känslan på andra sidan inte är helt olik.

Hade jag varit en teknikens mästare så skulle jag ha visat er bilderna som finns i min mobiltelefon, som jag har fått skickade till mig idag. Men det är jag inte. Senast jag försökte var det många svordomar fram till att jag bestämde mig för att mms:a dem till bloggen som ett eget inlägg. Därefter, när jag hade kopierat bilderna, raderade jag snabbt inlägget, varpå jag skrev ett nytt där jag klistrade in bilderna. På det sättet tänker jag inte arbeta mer, och i väntan på motivationen, expertkunnandet, de rätta sladdarna, eller vad det nu är som krävs för att det ska fungera så blir det inga mobilbilder. Obs! Jag är inte ute efter förslag på hur jag ska gå tillväga i kommentarerna. Det skulle bli som att läsa i en instruktionsbok och det vill jag inte alls. Den sortens hjälp jag vill ha är att någon visar mig på ett begripligt sätt hur man gör och så kan jag göra på samma sätt sen.

Vill ni hjälpa mig måste ni alltså komma hit. Det är bara att ringa på dörren och är det någon annan än jag som öppnar kan ni säga ”hej jag skulle hjälpa den där teknikfientliga och bångstyriga gubben till korvasbloggare med överföringen av mobilbilder”. Så visar ni hur man gör och så bjuder jag på kaffe. Kommer ni nu på en gång finns det scones hemma som Molly har bakat.

Alla blir inte jätteglada när de får semla, så är det, och det får man ha med i beräkningen när man gör dem. En viss procent kommer att vara pärlor för svin. Sen kan det finnas gynnsamma sidoeffekter även av det, att exempelvis svinens pappor får mer att glufsa i sig, men det är ändå ett jäkla sätt.

Men nu ville jag faktiskt återkomma till gårdagens bild, därför att jag avsiktligt utelämnade brödkorgen, paprikan och vitkålen, som också syns i bild, för att jag inte hade tid att skriva om dem. Vart och ett av dessa objekt har också en historia. Det lilla brödbandet och plastpåsen också förvisso, men deras respektive historia, från det att de kom in i mitt liv, är så intetsägande att jag väljer att ignorera dem. Paprikans är i ärlighetens namn inte jättekul den heller, så vi hoppar över den också. I brödburken, som skymtar i bildens högra hörn, förvarar vi potatis. Vid de få tillfällen då vi har mjukt bröd hemma, förvarar vi det ovanpå brödburken.

I vänster hörn skymtar vitkålen och det är den jag vill komma till, även om jag i skrivande stund inser att dess historia kanske inte heller är skitintressant, men utan den har jag ingenting. Det är bara halva vitkålen som ligger där, därför att jag hade gjort kålpudding till middag på den andra halvan. När jag berättade för Molly att det var kålpudding till middag började hon skratta. Det har hon gjort varje gång vi har ätit det sedan den allra första gången för mer än ett år sedan. Den gången vågade hon inte skratta. Ville men vågade inte.

Jag hade bråkat med Lisa och var på ett riktigt helvetesdåligt humör medan jag lagade maten. Röd i ansiktet och full av invärtes svordomar om livets baksidor. Jag var också arg över att det enligt receptet skulle vara så lite kål i kålpuddingen. Hur fan kunde man kalla någonting för kålpudding när det knappt var någon kål i den? Ett litet stänk bara.

Maten var god, men det blev väldigt små portioner för att det skulle räcka till alla. Sverker, Lisa och Molly, som tycktes smått roade av mitt humör, satt tysta som om min vrede skulle släppas lös vid minsta ljud. När jag insåg att jag hade haft i 75 gram kål istället 0,75 kg, som det faktiskt stod i receptet, och såg hur de andra runt bordet kämpade för att hålla skrattet inne, blev jag om möjligt ännu rödare i ansiktet. Visst förstod jag att det skulle komma en tid då jag också skulle roas av det där, men den tiden var långt ifrån kommen där och då.

Därför skrattar Molly varje gång jag gör eller pratar om kålpudding. Man kan ana att det är det där kvävda skrattet för mer än ett år sedan, som pyser ut portionsvis varje gång kålpudding kommer på tal. Och jag befarar att hon har en dos som kommer att vara hela livet.

Nuförtiden kallas rätten kålpudding med kål.