Jag var i skärgården igår och fixade i ordning lite inför vintern. När jag stod på bryggan och frös kom det en liten talgoxe och satte sig på min fot. Den lilla fågeln satt där och nickade några gånger och så hoppade den över till min andra fot, där den upprepade samma procedur innan den flög iväg. Helt orädd var den och jag märkte att jag blev glad över vårt lilla möte.

I vanliga fall har jag inte mycket till övers för småfåglar. Eller mer rättvist kanske jag ska säga att jag inte tänker så mycket på småfåglar över huvud taget. Jag låter dem flyga omkring och vissla bäst de vill, utan att ta någon större notis om dem. De lever sitt liv och jag mitt. I grund och botten är vi så olika att tanken på att vi skulle integreras på ett eller annat sätt sällan har slagit mig. Det finns till och med tillfällen då jag har tyckt att de verkar rätt meningslösa.

Men det var annat med den där talgoxen, den var verkligen inte meningslös. Den ville bli min polare tycktes det. Kanske är det med talgoxar som med hundar (om nu ryktet stämmer), att de inte riktigt förstår hur stora eller små de är i förhållande till andra. Kanske kände den samhörighet, eftersom jag hade en gul mössa. Jag vet inte och jag visste heller inte hur jag skulle agera tillbaka – om jag skulle vissla eller nicka med huvudet – så jag stod bara still och tittade. Och var glad.

Och så gick det några minuter då jag stod kvar på bryggan och frös, medan talgoxen flög omkring i skogen. Så kom den tillbaka och gjorde exakt samma sak igen. Ett besök på varje fot.

Från och med då har jag känt mig naken så fort jag inte har en fågel på foten.

Allt hänger på så sköra trådar. Korvas var ombytt och klar, sånär som på skorna, när jag kom för att hämta henne på dagis igår. Glad var hon också. Trött, men glad. Jag hade med mig en lapp om julledighet som jag skulle lämna vid hennes hylla på övervåningen och sa till henne att jag skulle komma tillbaka om trettio sekunder. Hon ville inte höra på det örat och skulle prompt följa med och jag sa att hon fick göra det men att hon fick gå själv i trapporna. Det ville hon inte, så jag sprang upp och kom ner igen femton sekunder senare, till ett gråtande och skrikande barn.

På ett ögonblick hade glädjen förvandlats till förtvivlan och skorna som hon själv ville sätta på sig, ville hon inte längre sätta på sig själv, och så ville hon sätta på sig skorna själv, och så inte. Och när hon skulle och inte skulle sätta på sig skorna, krävde hon att få sitta bredvid mig och i mitt knä på samma gång. Hon ville hålla och inte hålla i mitt paraply och hon ville och ville inte följa med mig in i barnvagnsrummet för att hämta sin vagn.

Och så hade jag ingen napp i fickan och reservnappen i barnvagnen var borta. Jag har i princip alltid en napp i fickan. Den ligger där med så stor säkerhet att Korvas ofta ropar efter ”nappen i fickan”. Av alla dagar att glömma nappen på så hände det igår. In på Vivo med mitt tjutande barn, sprätta upp ett nappaket och sätta en i munnen på Korvas och slänga ner förpackningen med de andra två i korgen, för senare betalning.

I laga mening var nappen ännu inte vår, men icke desto mindre ljuv var den tystnad som den stulna nappen skänkte.

Tänk hur små projekt kan bli stora. Min tanke var att berätta om kontraster – om den utveckling som har skett vid dagishämtningarna, från det att Kovas började till idag. I mycket sentimentala ordalag hade jag tänkt jämföra de känslosamma återföreningar som var vardagsmat för ett år sedan, med de närmast likgiltiga möten man kan råka ut för idag. Och som krydda på moset, för att illustrera ett av den nya tidens odramatiska möten, tänkte jag bifoga ett litet filmklipp där jag har smygfilmat Korvas, då jag kom för att hämta henne på dagis.

Och så fastnar jag framför en instruktionsvideo med någon som har lyckats med vad som tycktes vara omöjligt – att blurra saker i iMovie. Men denna metod är så omständlig att det skulle gå snabbare att samla burkar för att få ihop pengar till ett vettigt redigeringsprogram.

Och här är jag nu. Tiden har runnit ut och jag har tvingats vidta drastiska åtgärder. Istället för att blurra bort Korvas kompis har jag tvingats beskära filmen så grovt att hon (eller han) inte syns, sånär som på lite hår. Något som knappast har gjort filmen en tjänst.

Detta, mina vänner, är allt jag har. Blott ett fragment av det storslagna inlägg jag hade föreställt mig.

På håll låter det likadant som tidigare, som ett konstant flöde av obegripligheter. Korvas har pratat mycket och länge nu, men gradvis har pladdret fyllts med fler och fler riktiga ord och fullständiga meningar. Det kommer smygande och snabbt och märks bara riktigt tydligt för någon som har varit borta en tid. Så är det ju när någonting händer mitt framför ögonen på en – utan distans är det svårt att upptäcka. På samma sätt som man inte från dag till dag kan se att någon växer, är det svårt att se när pladder blir till tal.

Så satt hon imorse i badbaljan och pratade för fullt med mig, som satt mittemot under duschen. Jag kan gissa hur det lät för Lisa på andra sidan väggen, som hade sin sovmorgon, därför att jag vet hur det låter när man ligger där själv. Man uppfattar mest sinnestämningen och har svårt att urskilja ord. När det börjar låta desperat förstår man att det är huvudtvagning på gång, och när det åter ljuder skratt, vet man att det är över.

Efteråt rakade jag av mig skägget, med Korvas som åskådare. Det är kritiskt när skägget börjar kännas som en ylletröja i ansiktet. Om man stålsätter sig kan man ta sig förbi den fasen och låta skägget växa, men om man börjar pilla och klia i det för mycket, då är det kört. Då går det inte att sluta. Då måste det bort.

Korvas studerade mig fascinerat under hela processen och frågade många gånger vad jag gjorde, och jag försökte förklara så gott jag kunde. Senare kunde man höra henne säga, samtidigt som hon klappade sig på kind och haka:

”Pappa har tagit bort ägget. Korvas har inget ägg”.

Nu har jag just tagit bort ett inlägg som jag skrev alldeles nyligen. Det är första gången jag gör så. Det var sannerligen ingen större förlust för omvärlden att det togs bort, det var rätt intetsägande och tråkigt, men det var inte därför jag tog bort det. Dessvärre kan jag inte säga varför jag tog bort det, av samma anledning som jag tog bort det. Men jag lovar att det fanns en mycket bra anledning.

På det hela taget var det ett ganska lyckat drag, bortsett från att det var nödvändigt alltså. Det var lyckat därför att själva försvinnandet av inlägget erbjuder mer spänning än inlägget i sig. Och då har man ju lyckats göra någonting dåligt till någonting lite bättre, vilket måste betraktas som någonting bra. Nästan som trolleri, även om de flesta aldrig hann se vad som trollades bort.

Storheten ligger i själva saknaden av någonting som kanske aldrig fanns.

För vissa kanske det liknar en helt vanlig grön fåtölj, eller möjligen en ovanlig grön fåtölj, men för mig är den ett steg mot en ny livsstil. Eller snarare ett steg mot en gammal livsstil. Fåtöljen är en del i en omfattande satsning på livet, skulle man kunna säga. I den här fåtöljen ska jag sitta och läsa böcker, i ett rum som är helt isolerat från det späckade utbud av skräp som erbjuds genom televisionen. Skräp som gräver stora hål i hela min person, men som jag likförbannat fastnar framför, därför att jag och en rörlig bild i samma rum inte kan låta varandra vara. Vi blir som två magneter som hatar varandra. Det är som om fysiska lagar får oss att sitta ihop, trots att vi inte vill.

Jag lärde mig som tonåring att förknippa tv:n med oönskad ensamhet. En så stark negativ laddning att jag befarar att den håller för en hel livstid (med undantag för att aktivt titta på någonting som jag verkligen vill se). När jag var arton ungefär slutade jag att trycka på knappen till tv:n och har inte brutit den ljuva vanan sedan dess. Men så länge någon annan alltid trycker på knappen spelar det ingen roll.

Vissa klarar av att göra andra saker och ha tv:n på samtidigt, så att den närmast fungerar som bakgrundsmusik eller som en stillsam vän – någon som håller på med sitt i ett hörn och bara småkonverserar lite mysigt. Jag tillhör inte dem. En rörlig bild och jag är förlorad.

Förstå då att denna gröna 70-talsfåtölj, för 300 kronor på blocket, inte är en vanlig möbel, utan en fåtölj som andas positivitet och framtidstro.

Av en slump lärde jag mig någonting nytt om pissmyror häromdagen. Jag har verkligen inga problem med myror i allmänhet, men just pissmyror gillar jag inte, för när man blir attackerad av en sådan så bränner det av bara helvete på huden. Någon har sagt att de har ett gift som liknar brännässlans. Det vet jag fortfarande ingenting om, det var inte det jag lärde mig av en slump. Men det verkar rimligt tycker jag, det är ju samma sorts sveda, fast mycket värre.

Korvas pekade i riktning mot en bok hon ville ha högt uppe på en hylla och jag frågade: ”Är det den?”

   ”Nej den”, svarade hon och fortsatte att peka lika otydligt i luften.

   ”Är det den?”, sa jag och pekade på en annan bok.

   ”Nej.”

   ”Är det den?” (en tredje bok).

   ”Nej den.”

   ”Den?” (en fjärde bok). Och så fortsatte det, tills jag äntligen lyckades hitta den bok hon ville ha. När jag skulle plocka ner den trillade också en annan bok ner som jag lyckades fånga i luften.

Det var boken ”Mera ur Hjärnkontoret” som föll i mina händer och för några sekunder glömde jag bort att Korvas ville ha den andra boken, så att jag stod och höll i båda medan jag med stor aptit började läsa i ”Mera ur Hjärnkontoret”.  Snart gjorde sig Korvas påmind och fick sin bok, samtidigt som jag fortsatte att läsa på sidan om pissmyror, vilken var den första sida som visade sig när jag öppnade boken. Det var inte den första sidan i boken, utan sidan 23, så även där spelade alltså slumpen en mycket stor roll. Hade inte just den sidan öppnat sig hade jag än i denna dag inte känt till det jag nu vet om pissmyror.

På sidan 23 i ”Mera ur Hjärnkontoret” (som förövrigt är en av Mollys gamla böcker) fick jag veta att pissmyran, eller ettermyran som den mer korrekt benämns, har en gadd på stjärten som den sticker in i kroppen på sitt byte och sedan pumpar ut sitt gift.

Jag hade levt ett helt liv i tron om att pissmyrorna, självfallet och logiskt, verkligen pissade på en, att det var det som sved och att det var därför de kallades för pissmyror. Men nu vet jag bättre. Pissmyrorna pissar inte på en, utan i en, vilket om möjligt får dem att sjunka ytterligare i popularitet, i mitt tycke. Det kommer dröja länge innan jag öppnar ”Mera ur Hjärnkontoret” igen.

Ibland kan det vara bättre att leva vidare i okunskap.

Äntligen kom upprättelsen. Korvas har skällt ut mig efter noter den senaste tiden, varje gång jag har försökt spela lite gitarr. Helt hysterisk har hon blivit och gråtit och skrikit ”inte spela, inte spela”. Ofta har jag försökt ignorera hennes skrik, därför att jag inte vill låta henne domdera på det där sättet. Om jag vill spela måste jag ju få göra det. Problemet är att själva spelglädjen försvinner väldigt snabbt när någon står bredvid och skriker för full hals.

Men så idag gjorde jag ett nytt försök. Korvas fick följa med mig när jag skulle montera en upphängningskrok för en gitarr, och när det var klart testade jag att spela lite. Det började direkt rycka i höfterna på henne och hon sprang runt i cirklar. Vi öppnade med ”Lilla snigel” som jag körde i varierande tempo som också reglerade hastigheten för Korvas cirkelspringande. När vi spelat Lilla snigel ett antal gånger och jag var på väg att hänga upp gitarren igen, nöjd över framsteget, önskade Korvas ”Lilla katt”. Och så körde vi olika varianter av ”Lilla katt” hundra gånger på raken. Vi körde de sedvanliga ”Lilla ko” och ”Lilla gris” också, men efter det började Korvas att peka på olika föremål i rummet, som nästa vers skulle handla om. Så fort hon hörde att sången höll på att ta slut började hennes ögon söka febrilt efter nya objekt. Oftast hann hon hitta ett nytt i tid så att låten fick ett jämt och fint flöde, utan några avbrott eller alltför långa mellanspel. Vi hann med lilla hårtorken, lilla stolen, lilla lampan, lilla pappa, lilla gitarren, lilla Korvas, lilla spegeln, lilla hårborsten och så vidare, innan det var dags att gå och lägga sig.

Och när jag nattade henne och sa att hon skulle drömma vackra drömmar, svarade hon, med nappen i munnen: ”Ska drömma Gusta.”

Han, Gustav vår gamla inneboende, ska komma hit idag och ha gitarrlektion med Molly, och dessförinnan blir det lek med Korvas.

Jag har svårt att koncentrera mig ibland, ganska ofta faktiskt, och då händer det att jag under långa stunder gör någonting annat istället för det jag hade tänkt. Liksom i väntan på att koncentrationen ska komma. Men det gör den inte, den kommer aldrig bara sådär, man måste tvinga fram den. Det är precis som med inspiration, den måste hämtas. Något som jag tycks glömma från dag till dag.

Bilden nedan togs vid ett sådant tillfälle. Plötsligt avbröt jag all annan aktivitet, eller alla försök till annan aktivitet, i jakten på att ta reda på om jag kunde titta inåt med ena ögat och rakt fram med det andra. Problemet är att när man gör det blir allt så suddigt att man inte kan avgöra om man har lyckats. Om man inte tar en bild förstås, och det var alltså det jag gjorde.

Det lustiga är att om det hade varit det här jag hade haft för avsikt att göra, att titta inåt med ena ögat och rakt fram med det andra, så hade det inte varit något fel på koncentrationen. Tvärtom, då hade den varit knivskarp.

Frågan jag måste ställa mig är alltså om jag verkligen sysslar med rätt saker.

Det har hänt ett par gånger att jag har använt en rubrik till ett inlägg och sedan kommit på att jag redan har använt samma rubrik tidigare, till något annat inlägg. Det stör mig lite, även om jag inte kan låta bli att se någonting positivt med det också. Att ha lyckats upprätthålla en blogg så länge att det är svårt att minnas vilka rubriker man har haft är onekligen en viss bedrift. Samtidigt vill man ju inte vara tjatig och upprepa sig alltför mycket.

Det har också väckt en oro om att jag plötsligt en dag ska inse att jag har skrivit ett exakt likadant inlägg två gånger, med något år emellan. Det vore inte bara kusligt, utan också ett tydligt tecken på att det är dags att sluta. Att det är dags att skaffa sig ett liv och nya intryck.

Fram till dess kör jag på som vanligt, med viss hjälp av mina nya glasögon. Ingenting är sig likt sen jag fick dem.