Och såhär blev det

av Daniel

Ruggigt goda semlor gjorde vi igår. Lite buckliga kanske, men ruggigt goda. Som i ett familjematlagningsprogram stod vi där på rad. Jag skopade upp mjöl, Korvas hällde ner det i en bunke och Molly rörde ner det i degen.

I bild ser vi också kniven, en jäkligt bra kniv, med vilken vi skar av topparna på bröden och gaffeln, med vilken vi blandade mandelmassa, bröd och mjölk.

Molly och jag åt upp de här fyra medan Korvas sov. Idag ska hon också få smaka.

 

IMG_0539.JPG

Semmeldagen

av Daniel

Imorse, när Molly var på väg till sin praoplats, skickade hon ett sms som fick mig att börja gapskratta: ”Det är semmeldagen idag kan vi inte baka det sen? Du kan ha med dig på luncherna du går på osv :D”

Molly har lärt sig att lägga fram argument för saker hon vill ska hända. Att man bara vill för att man vill är i de flesta fallen inte en särskilt framgångsrik modell, och det har hon förstått, men hon trevar fortfarande med själva argumenten kan man säga. Och framförallt i vilka situationer de verkligen behövs.

Jag lovade att vi skulle baka. Vill min dotter baka semlor med mig så ska vi baka semlor.

Men ”ha med mig på luncherna” och ”osv”, hahaha jag dör.

Begravningen

av Daniel

Vi städade badrummet och diskuterade döden, Korvas och jag. Dagen innan, i fredags, var hon på begravning för första gången i livet.

Jag hade förberett henne innan, berättat att man skulle försöka vara tyst och sitta stilla länge, och att många skulle gråta, men att det var i sin ordning. När man saknar någon mycket så är det skönt att gråta. Hon satt knäpptyst, med en ros i ena handen och min hand i den andra, och iakttog ceremonin med forskande ögon. Med jämna mellanrum vände hon upp blicken för att läsa av mitt ansikte och kolla så att allt var okej, och då log jag för att bekräfta att precis såhär skulle det vara. Hon var allvarlig men inte orolig, och jag tror att hon tyckte att det var högtidligt att hon fick vara med.

I badrummet dagen efter undrade Korvas varför hon som hade dött var död, och jag berättade, återigen, att hon var gammal och att när man blir gammal så dör man till slut. Jag höll upp fyra fingrar i luften och sa att såhär många år har du snart levt, och hon som dog har levt såhär många år, och så räknade jag från ett till åttioåtta på fingrarna. När jag kom till ungefär femtio började Korvas skratta, för att jag räknade och räknade och inte tycktes ha några planer på att sluta. Som om jag skojade.

Redan vid trettiosju, min egen ålder, tänkte jag på att jag faktiskt hade hållit på och räknat ett tag, och att det fortfarande var femtioen fingrar kvar. Vid fyrtioåtta tänkte jag på mamma och hade fyrtio fingrar kvar. När jag hade räknat till alla åttioåtta, finger för finger, var både Korvas och jag överens om att hon som dog hade levt väldigt många år.

Men att älskade föräldrar och älskade vänner, är älskade föräldrar och älskade vänner, om de så är tusen år gamla, det förstod Korvas mycket väl.

Knoppen och hålet

av Daniel

”VA!?”, brukar jag säga i en chockerad ton, ofta under nattningen, och Korvas börjar skratta och förstår vad som ska komma bara på hur jag spärrar upp ögonen och munnen. ”DU HAR EN KNOPP MITT I ANSIKTET! Den måste vi ta bort!”

”NEJ, STOPP”, svarar hon. ”Det där är näsan, det är ingen knopp. Vill man inte så vill man inte”, fortsätter hon och får ett strängt uttryck i ansiktet, och jag misstänker hon både gillar och ogillar den här leken. Hon skrattar alltid först, men möjligen finns en liten, liten osäkerhet på om jag har uppriktiga planer på att faktiskt ta bort hennes näsa. Av erfarenhet borde hon dock veta att det inte är någon större risk.

Så lugnar vi oss en stund innan jag spärrar upp ögonen och munnen igen och utbrister ”VA!? DU HAR ETT HÅL I MAGEN! Det måste vi laga”. Och då skrattar hon först igen, innan hon säger ”STOPP, det där är inget hål, det där är en navel!”.

Ja, och sådär håller det på.

En händelse!

av Daniel

Det stod en skäggig farbror på en balkong ovanför entrén till dagis och skrek att ungarna skulle hålla käften. Mitt möte med gubben var annorlunda, men jag fick bilden hoppusslad för mig när jag hörde andra föräldrar prata om honom.

När jag kom med Korvas frågade han om jag hade barn på dagis, och sedan presenterade han ett förslag för mig, som han ville att jag skulle framföra till de andra. Förslaget gick ut på att man skulle krama om sina barn så ofta man kunde så att de kände sig älskade, och blev de inte tystare av det skulle man hota dem till att aldrig mer få någon mat.

Förslaget innehöll helt enkelt lite blandade tekniker för att få tyst på en unge. En del fina och en del lite mindre fina. Jag fick böja nacken kraftigt bakåt och spetsa öronen när gubben hojtade ner sina instruktioner från tredje våningen, vilket var ganska obekvämt, så när jag insåg att lektionen inte tycktes ha något naturligt slut tackade jag för mig, mitt i en mening, och gick in i kapprummet. Där det alltså, i smått chockerade ordalag, samtalades om hur gubben hade skrikit och vrålat åt ungarna.

Innan jag gick in hade tanken slagit mig att det inte kan vara lätt att bo ovanför ett dagis, om man gillar att sova på morgnarna, eller gillar lugn och ro i största allmänhet. Och även om farbrorn naturligtvis betedde sig på ett synnerligen opassande vis kunde jag inte låta bli att tycka att incidenten var lite uppfriskande. Kanske hade han gått och byggt upp den här aggressionen under flera års tid, för att slutligen explodera. Hur som helst är det ju rätt tabubelagt att skrika åt ungar att de ska hålla käften, och en del av mig uppskattade dramat.

Det är kanske på sin plats att också inflika att det inte händer särskilt mycket i mitt liv.

Det osynliga kopplet

av Daniel

När man är ute med en hund som egentligen inte vill gå ut, blir varje hundens steg som ett inbromsande sista. Varenda muskel i hundens kropp väntar på ögonblicket då man ska vända riktning och gå hemåt igen, och när det väl sker har avståndet som hunden släpat efter med istället blivit ett försprång. Oerhört praktiskt. För hunden.

Min promenad med Korvas till dagis imorse hade många likheter med de ovilliga hundarnas promenader. Visserligen ville hon inte vända om, men hon ville inte använda sina trötta ben, och det enda som fick henne att röra på dem var om jag gick lite i förväg. Helst ville hon hålla mig i handen, men eftersom hennes kropp var inställd på att röra sig långsammare än min, skulle vi ha blivit stillastående då. Eller så skulle jag ha behövt dra i hennes arm som i kopplet till en hund. Det kändes inte bra att göra så, även bortsett från att det fick hennes vante att glida av från handen.

Därför kan det ha sett ut som att vi inte alls var i sällskap, där vi sniglade oss fram med två meters avstånd. När avståndet i själva verket var ett osynligt koppel.

Den stora fisken

av Daniel

Vi skulle se ett avsnitt av Mumintrollet på dvd och Korvas skulle få välja vilket, av de fyra som stod till buds. Det hon pekade på hade titeln Den stora fisken, och bara för att försäkra mig om att jag förstod saken rätt frågade jag: ”Är det Den stora fisken du vill se?”

”Nej, jag vill se det där, det där är inte Den stora fisken”, sa hon och pekade på Den stora fisken igen.

”Ja, men det heter Den stora fisken, det står det här”, sa jag och gick fram till rutan och pekade.

”Nej, det är ingen stor fisk faktiskt, det vet jag”, sa Korvas.

”Jaja, det står så i alla fall, och nu väljer jag det”, sa jag, och när Mumintrollet en kort stund senare fick en jättefisk på kroken kunde jag inte låta bli att säga ”har du sett vilken stor fisk Korvas!”.

Lisa och jag kastade blickar mot varandra, och bet oss i läpparna för att inte börja skratta. Korvas var tyst en lång stund, men man kunde se att hon irriterade sig över att det faktiskt fanns en stor fisk i Den stora fisken, och till slut kunde hon inte hålla sig längre.

Alla andra i familjen kan vara bångstyrigt envisa ibland och Korvas visade tydligt att hon inte är något undantag, när hon utbrast: ”Men det där är inte den stora fisken, det där är den lilla stora fisken, det visste jag.”

På vem skiner solen

av Daniel

Min vän Serene, från London, var och hälsade på i helgen, och Korvas var både en smula förbryllad och en aning stött över att jag pratade ett språk som hon inte förstod. När jag nattade henne på kvällen berättade jag att jag var tvungen, därför att Serene inte kan svenska eftersom hon kommer från ett annat land, men hela den där grejen med att det finns andra länder är bara så hopplöst svår att förstå. Hon har hört oss säga det förut naturligtvis, men att verkligen förstå det är något annat. Vad skiljer Sundsvall från England och Singapore liksom? Inget av ställena är här, det är det enda man kan vara säker på.

Vi försökte i alla fall och jag pekade på en världskarta och sa att här bor Serene och här bor vi, och när Korvas frågade ”lyser det på honoms land nu eller?”, förstod jag att vi hade ett visst genombrott.

IMG_0509.JPG

Ekorrhjulet

av Daniel

För någon vecka sedan kröp Korvas i vanlig ordning ner bredvid mig i sängen, när hon hade vaknat på morgonen, och började ventilera sina tankar. Om det där händer för tidigt, långt innan det är dags att gå upp, brukar jag säga åt henne att hon måste vara tyst eller gå tillbaka till sitt rum tills det är dags. Den här morgonen var det dock inte så långt kvar så jag lät henne babbla på.

Hon ville veta om vi skulle gå till dagis, och det skulle vi, berättade jag för henne.

”Men varför då?”, sa hon.

”För att det är måndag idag. Det är bara på lördagar och söndagar som vi inte går till dagis”, svarade jag.

”Ska vi gå till dagis fem gånger eller?”

”Ja, och sen är det helg och sen börjar dagis igen, med fem nya dagar, och så fortsätter det så.”

”Så vi dör eller?”, frågade Korvas. Och det högg till i mig när jag insåg att hon just hade gett uttryck för en ”är det här allt livet har att erbjuda”-tanke. En brådmogen trettioårskris.

”Tre år och fast i ekorrhjulet. Deppigt värre”, tänkte jag, innan jag med stor, och en smula framtvingad, entusiasm försökte förklara resten av livet för henne.

Kalaset som maktfaktor

av Daniel

Jag har blivit hotad till att inte få komma på Korvas kalas så många gånger att jag har tappat räkningen. Men så har jag också blivit bjuden ganska många gånger. Intressant att notera är att det sannolikt inte kommer att bli något kalas över huvud taget om inte jag är inblandad, men det tycks inte Korvas ha med i sina beräkningar, när hon ger mig kalla handen.

För en tid sedan funderade jag på om det verkligen var nödvändigt att ordna dagiskalas för Korvas när hon fyller år. Så mycket tjafs och fix för någonting som säkert inte var så mycket värt, tänkte jag. Skulle hon verkligen bry sig om vi lät bli, tänkte jag. Hon vet ju inte ens när hon fyller år. Men det är nya tider nu. Hon vet visserligen fortfarande inte när hon fyller år, men ATT hon fyller år är hon nu fullkomligt klar över, och hon ser kalaset som ett faktum. Kalaset är en fyraårings hela kapital. Det man frestar och hotar med.

Om något barn på dagis exempelvis har två saxar och ett annat barn frågar ”ska du ha båda saxarna”, och barnet med saxarna säger ”ja det ska jag”, då kan man vara säker på att den med saxarna kommer att förlora sin inbjudan till det saxlösa barnets kalas. Det är så det fungerar. Det är så man berättar att man tycker om eller inte tycker om någon. Om någonting är juste eller ojuste.

Att ta ifrån Korvas hennes kalas vore som att skinna henne in på bara kroppen. Som att skicka ut henne i strid utan vapen.

Sida 6 av 119
  • Tjänstgörande redaktör: Elliot Morseth Edvinsson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB