Jag ville bjuda på bilder, men jag får det inte att fungera. Bilderna vill inte hoppa över från systemkameran till min, relativt nya och relativt outforskade, dator. Så jag skiter helt enkelt i det. 

Idag hände någonting enastående – en milstolpe i Korvas liv. Även i mitt kanske man får lov att säga. Vad jag glömde nämna igår att vi köpte, förutom båt och gummibassäng, var en potta. Korvas har ju börjat intressera sig för olika tillvägagångssätt, när det gäller toalettbesöken och vi beslutade för en tid sedan att det var dags för en potta. Sedan igår har pottan stått bredvid gummibassängen och bland annat fungerat som stol. Korvas har suttit på den och lekt med båtar och andra plastsaker. I bassängen vill hon inte vara, men gärna bredvid och gärna sittandes på en potta. Ibland har hon fyllt den lilla skålen i pottan med vatten och vid ett par tillfällen har hon, under jubel från mamma och pappa, även kissat i den. Vi har sagt att hon också gärna får bajsa i den, vilket hon också vid flera tillfällen har påstått sig ha gjort, men med osynliga Korvar som resultat.

Jag ska väl inte säga att hon har ljugit, hon kanske har trott att hon har bajsat, eller så har hon bara varit så upptagen av tanken på att hon en dag ska bajsa i pottan, att hon har pratat om det, som om hon redan hade gjort det. Vad vet jag? Men med det som bakgrund kanske man kan förstå att jag inte förväntade mig att det skulle ligga någonting i pottan när hon idag återigen påstod att hon hade bajsat i den. Men som en artig gest gick jag i alla fall fram för att titta och fann, till min stora förvåning och till min kanske ännu större förtjusning, att det faktiskt låg en korv i pottan. Vi jublade och jag skrattade och berömde henne så att hon förstod att det hon hade åstadkommit var någonting fenomenalt.

Efter att jag sköljt ur pottan tyckte jag att Lisa, som åkt in till stan för att jobba, absolut måste få ta del av denna fantastiska nyhet, så jag ringde upp henne och gav luren till Korvas. Normalt sett brukar hon mest le lite fundersamt mot telefonen, eller på sin höjd säga ”hej” eller ”mamma”, men denna gång lyckades hon själv berätta för sin mor om sin stora bragd. ”Kåjas bassa i potta” sa hon, varpå det bjöds på ytterligare jubel och lovord i andra änden av telefonen.

Bilderna jag så gärna ville bjuda på, men misslyckades med, var alltså inte på bajs, det bör kanske klargöras.

Vi sitter i huset i skuggan, med en surrande och snurrande bordsfläkt som ytterligare lindring mot hettan. Det är så varmt att man inte orkar göra någonting. Bara att kliva utanför dörren är lika ansträngande som att springa en halv maraton – tror jag. Jag har aldrig sprungit maraton, varken en hel eller en halv, men jag känner många som har gjort det, så jag skulle ju kunna fråga dem. Men de skulle säkert hävda att det är mycket jobbigare att springa en maraton, som för att markera att de vet bättre än jag. Och då har jag ju ingenting att sätta emot. Hur skulle jag någonsin kunna motbevisa det? Ansträngande är det hur som helst, det kan ingen ta ifrån mig.

Igår var det likadant. Då tog vi en lång tur med båten, till Åkersberga, för att låta havsbrisarna svalka oss och för att köpa en sådan där liten gummibassäng till Korvas. Hon fick en gul liten plastbåt också som hon blev sådär otroligt glad och stolt över. Så nu ska vi masa oss ut, hur ansträngande det än må vara, och rigga upp ett parasol och låta Korvas inviga både bassäng och båt.

Jag kan eventuellt ha stått på altanen och kissat ut i naturen vid ett par tillfällen. Möjligen. Tomten på baksidan är ingen tomt i den bemärkelsen att man brukar vistas på den, varför man, i de lite tröttare versionerna av sig själv, har tillåtit sig att kissa direkt därifrån istället för att gå iväg en bit på den barriga och steniga marken.

Vid några av dessa tillfällen har det också hänt att Korvas har följt med och tittat på. Det tog mig en stund att lägga ihop ett och ett och förstå att det är därför hon har varit så noga med att också hon ska kissa från altanen. Hon säger att hon ska kissa och man tar av henne blöjan och så går hon omkring på altanen för att till slut ställa sig på den plats där hon har sett mig stå. Jag har envisats med att lyfta upp henne i en sittande ställning och hänga ut henne över kanten, så att dropparna ska landa i jorden. Hon har å sin sida varit lika envis med att hon ska stå helt själv och kissa och så bråkar vi om det där fram och tillbaka. Båda lika orubbliga i sin uppfattning om hur det bör gå till. Hon tycks tro att hennes kiss ska lämna kroppen i en båge och träffa marken nedanför, medan jag sitter inne med vetskapen om att det aldrig inträffar. Istället rinner det längs benen och landar på altanen, på samma ställe där hon vid ett tillfälle även hade fräckheten att bajsa. Det sistnämnda, bör kanske tilläggas, har hon inte lärt sig av mig.

När jag nu äntligen har förstått att hon vill kissa som pappa har jag också kommit till den insikten att jag måste kliva iväg en bit, så att hon förhoppningsvis ska börja härma det beteendet istället. Så nu står jag på en sten en bit utanför altanen.

Det är någonting som tar emot när någon pratar med en när man kissar. Lite beroende på vem det är och på vad personen säger naturligtvis – och på var man befinner sig. Men även om man står på en sten, en bit utanför en altan på landet, och åskådaren råkar vara ens dotter, så är det någonting som tar emot när denne ropar, likt en åskådare på Vasaloppet: ”Åhej, åhej, åhej.”

Bara för att övergå till: ”Heja pappa, heja pappa, heja pappa.”

Det räcker med att jag öppnar kranen och börjar tappa upp vatten för att Korvas ska sätta igång och ropa ”Kåjas diska”. Sedan skjuter hon stolen framför sig och sluter upp vid min sida. Ibland fastnar hon med stolsbenet på en av golvplankorna som sticker upp lite högre än de andra. Först försöker hon då en liten stund själv, pressar och frustar, innan hon börjar gapa, närmast panikartat, att hon behöver hjälp. Då får jag skynda till undsättning och lyfter stolen över kanten så att hon kan fortsätta sitt hasande. Hon älskar att vara med och diska och har det mer eller mindre som krav, men bara av mig. Lisa frågar hon inte ens. Men jag har en gång bjudit dit henne att vara med och det såg hon som en självklar stående inbjudan.

Det är en fin stund, om man inte stressar. Inte så mycket prat, utan mest fokus på arbetet, utom någon gång ibland då någon av oss ber den andra lämna över något speciellt föremål. Sedan tillbaka till tystnaden – och arbetet. Om man anser sig ha bråttom är upplevelsen dock förknippad med en viss frustration, för det genererar onekligen lite merarbete. En mindre sjö på golvet och på stolen, och om Korvas är klädd får man byta om på henne efteråt. Om man inte tydligt avblåser aktiviteten blir hon aldrig klar. Det finns inget naturligt slut och hon låter aldrig sina föremål gå till sköljning och torkning. Det är liksom inte poängen, att det ska bli klart. Poängen är att diska. När jag vill avrunda börjar hon protestera, men då ropar jag ”klar!”, högt och tydligt och sköljer av hennes händer. ”Nu får du torka dig och tack för hjälpen!”, säger jag och lyfter ner henne från stolen. Och jag vet att hon känner sig glad, nöjd och rent av lite viktig, när hon varje gång glatt upprepar:

”Ta fö hjälpe!”

Idag är det första dagen på Korvas semester, skulle man kunna säga. Även om hon hade varit ledig idag ändå så är denna helg lite speciell därför att hon inte ska tillbaka till dagis på måndag.

Nu sitter vi här, fulla av förväntan, och ska strax ta itu med att packa ihop lite saker för att sedan bege oss till landet.

”Åka båt sen”, säger Korvas

Korvas har blivit så stor att hon har börjat skämta. Helt otroligt, men så är det. Egentligen skulle man kunna säga att det var länge sedan hon började skämta, men det har kommit till en helt ny nivå nu. Den första gången som jag minns att hon skämtade var när hon var knappt ett år och precis hade kommit på en vansinnigt ful min. När hon märkte att den triggade skratt gjorde hon den om och om igen.

Och så var det det där med att säga ”ahhh”, efter att hon tagit en klunk vatten. Det blev också till ett skämt. Men nu har hon alltså tagit det ett steg längre och kör med genomtänkta skämt. Skämt som är ämnade som skämt och inte bara blir det för att hon upptäcker att någon skrattar.

Ibland säger vi ”mamma Lisa” och ”pappa Daniel” till Korvas, så att hon ska förstå att vi har namn också. En aktivitet som också uppmuntras av dagis. För rättvisans skull säger vi säger även ”Korvas Edith” och hon är väl medveten om att det är ett av hennes alternativa namn, ett namn som några få kallar henne för, men som hon har valt att inte använda själv.

Det var när Korvas började få kläm på våra namn som hon kom på det geniala skämtet. Efter att ha sagt ”mamma Lisa” och ”pappa Daniel” tjugofem gånger fick hon någonting finurligt i blicken. Hon tittade på mig och sa ”Pappa Lisa” och började skratta så att hon nästan trillade av stolen.

Förr eller senare måste det ju hända, så är det bara. Jag vet inte vad som fick mig att ta itu med det igår. Kanske var det för att jag seglade iväg i tankarna, till Korvas bebisdagar och förundrades över hur stor hon har blivit nu, som jag kom att tänka på hennes gamla navel och fotledsband från BB, som har legat på fönsterbrädan i hennes rum i drygt två år.

Varje dag som går är ju ett steg mot oberoende – man fostrar sitt barn till att inte behöva en längre. Målet är att bli överflödig, så att säga. Kanske är det därför jag har väntat och försökt bromsa in takten något. Så länge man inte har lagt undan naveln och identifikationsbandet från förlossningen har man en känsla av kontroll – att det är långt kvar till oberoendet. Men det finns en gräns för hur länge man kan förvara gamla kroppsdelar på fönsterbrädet, innan man blir betraktad som en galning. Så är det, hur smärtsamt det än känns – det är inte jag som har hittat på de reglerna.

Så jag började rota i en låda med gamla tändsticksaskar, efter en lämplig förvaringsask till minnessakerna. För det finns nämligen ingen gräns för hur länge man får förvara gamla kroppsdelar, så länge man inte har dem framme och förvarar dem i lämplig burk eller ask. Så är det – tror jag. Eventuellt har jag hittat på just den regeln själv.

Jag hittade en perfekt tändsticksask från Tranan, som jag tog för många år sedan – före rökförbudets tid. Nu kan man förmodligen inte få tändsticksaskar därifrån längre, vilket gör förvaringsasken ganska unik.

Så kan det vara i livet, att ena gången öppnar man en tändsticksask för att tända en cigarett och nästa gång för att lägga i sin dotters navel.

Jag har varit själv på landet ett dygn för att skriva lite. Helt ensam har jag varit, sånär som på ett rådjur som har skrämt mig ett par gånger, genom att prassla till när jag minst anar det. Men jag har också skrämt rådjuret vid ett par tillfällen, då jag har prasslat till när han minst har anat det. Vi är lite lika på det sättet han och jag (jag tror att det är en han för att det har horn), att vi skrämmer varandra lite då och då, när den andra minst anar det. Vid ett par tillfällen har jag till och med smugit på honom med flit, för att komma riktigt nära. Då har han sprungit iväg väldigt snabbt, när han till slut har upptäckt mig.

Jag tror att han är lite räddare för mig än jag är för honom, därför att jag aldrig springer iväg när jag plötsligt upptäcker honom, jag rycker bara till litegrann. Men i grund och botten är jag mindre rädd för honom än han är för mig, därför att jag vet att han är jätterädd för mig. Det ligger liksom i naturens ordning att han ska vara jätterädd för mig och inte jag för honom. Både han och jag bara vet att det förhåller sig så, och rättar oss efter det. Vi ifrågasätter det inte.

Men det är allt bra lustigt ändå, för det skulle krävas mycket lite för att ändra på det. Om han fick för sig att han inte skulle vara ett dugg rädd för mig längre, att han plötsligt insåg att det inte fanns någon anledning att vara det, då skulle plötsligt jag bli livrädd för honom. Då skulle det vara jag som lade benen på ryggen om jag upptäckte att han avsiktligt smög på mig.

Så skör är balansen.

Korvas låtsades laga mat i ett vattenglas, innan vi skulle gå till dagis imorse. Hon strödde med handen över glaset, med precis samma rörelse som tv-kockarna gör när de saltar direkt i pannan. Och så rabblade hon upp de olika ingredienserna: ”Yst (ost), mungås (smörgås), bröd, bröd, mungås, bröd.”

Man brukar ju säga att det är viktigt med fantasi när man ska laga mat och då är Korvasson en lovande kock. Alla ingredienser, sånär som på några droppar vatten som redan låg i glaset, var fantasi.

Men man skulle också kunna hävda att Korvas är en ganska ensidig kock, att maten hon lagar innehåller pinsamt få ingredienser och dessutom är lite väl smörgåsbetonad. Till er som tycker så vill jag bara säga: Slappna av! Hon är faktiskt bara två år. Hur bra var ni på att laga mat när ni var två egentligen? Nej just det, tänk er för nästa gång.

Idioter!

Hon måste känna på sig att det är tidigt och visar en viss respekt genom att tala mycket lågmält. Jag hör hur hon står bara några centimeter ifrån mig, bredvid sängen och överlägger. ”Kudde, ligga där. Pappa sova, mamma sova” viskar hon och försöker åla sig upp med sin lilla kudde i handen och lägga sig vid min sida. Jag vet att jag inte får röja att jag är vaken, då är det klippt. Då har jag markerat att det är morgon och inte natt och därifrån finns ingen återvändo. Korvas fortsätter att böka runt och har lite svårt att komma upp i sängen, därför att jag ligger så nära kanten. ”Skulle jag ändå inte kunna maka mig lite inåt, så att hon får plats bredvid mig” tänker jag. ”Det vore rätt mysigt ändå och om jag gör det i en sömnig rörelse så kanske hon tror att jag fortfarande sover. Kanske kan hon då somna om i vår säng”, tänker jag. Försiktigt, försiktigt gör jag en ansats att börja glida mot mitten av sängen. Men med samma snabbhet som en kobra som hugger efter ett byte som försöker fly, märker hon min rörelse och börjar ropa ”PAPPA, PAPPA, PAPPA, PAPPA, PAPPA”.

Det står utom allt tvivel att jag har misslyckats och jag sträcker mig efter mobiltelefonen för att notera dagens klockslag för uppstigning. 05:28 står det på displayen. Korvas börjar knäppa av sig sin pyjamas och pratar om att byta blöja och kläder. Sedan springer hon runt, som om det var fest, och sjunger olika varianter av lilla snigel. När hon kommer till ”lilla mamma, akta dig…”, tänker jag att idag behöver hon inte akta sig.

För idag är det ”lilla mammas” tur att ligga kvar i sängen.