Ibland måste man gå vidare. Det betyder inte att man lämnar allt det gamla bakom sig, men att man tar sig an nya saker och låter de gamla gå på ren rutin. När jag började vika plastpåsar kändes det som ett kall – som om en vilsen del av mig hade hittat hem. Men allteftersom åren gick började jag vika påsarna med samma självklarhet och vanemässighet som man tvättar händerna eller borstar tänderna. Passionen var liksom borta.

Nu har jag hittat den igen, passionen, i den vikta kuben.

Jag trodde att tiden var förbi, då jag använde badbyxor som reservplagg till kalsonger, men jag hade fel. Nu sitter jag här igen med plastiga underkläder och väntar på att kläderna på trappräcket ska torka.  Imorgon blir en nystart.

Korvas och jag har äntligen fått hänga under två hela dagar och det behövde jag verkligen. Jag förstår att människor som aldrig får hudkontakt mår dåligt. För att må riktigt bra måste man fysiskt beröra och bli rörd med jämna mellanrum. När Korvas klappar mig i ansiktet känns det som att få vatten, efter dagar av torka.

Jag lät henne skriva i min kalender. In i det sista envisades jag med att skriva mina anteckningar i förra årets kalender, i de där minimala rutorna som ofta finns över nästkommande år. Men när till och med de tog slut var jag tvungen att köpa en ny, vilket innebar att halva den nya kalendern, fram till maj, var tom. Korvas verkade lite förbryllad över att hon bara fick rita på vissa sidor.

Förbryllad eller inte gjorde hon två viktiga anteckningar – en milstolpe i livet. För första gången någonsin skrev hon något som man, utan att behöva ha alltför livlig fantasi, faktiskt kunde tyda. Och eftersom hon samtidigt uttalade bokstävernas namn fanns det ingen tvekan.

”M” och ”o”.

Imorse övervägde jag att inte hälsa på Korvas alls innan jag gick. Jag hade bara några minuter på mig och det kändes så futtigt och så visste jag att det skulle bli extra jobbigt att gå hemifrån sen. Men det kändes ännu jobbigare att inte se henne över huvud taget, på en hel dag, och när jag hörde henne säga ”pappa jobbet” inifrån badrummet kände jag hur det knöt sig i magen och att jag bara måste träffa henne de där minuterna – hur jobbigt avskedet än skulle bli.

Jag pussade på henne och tänkte sätta på henne strumporna, men det fick jag inte, det skulle mamma göra. Sedan fick jag två minuter med henne i fåtöljen, då jag pressade näsan mot hennes tinning, i ett försök att suga i mig en dos så kraftig att den skulle räcka hela dagen.

När jag sa hejdå kom Korvas springande med öppna armar och sa ”pappa stanna” och då brast det bara, sådär tvärt och plötsligt, och i nästa ögonblick hade jag blött ner både mina kinder och min dotters hårbotten.

Jag vet ju inte hur hon tänker, eller hur hon uppfattar tiden, men hon har definitivt förstått att jag bara plötsligt, över en natt, slutade att vara med henne – bara försvann. Och det är någonting inom mig som dör när jag tänker på att hon kanske tror att det är såhär det ska vara nu

Se så jag vanvårdar min blogg. Hade det inte varit för den fantastiska Korvasvikarien hade den sannolikt gått en plötslig död tillmötes. Igår tänkte jag göra ett försök, då jag kom hem redan klockan nio, men i huvudet var det helt blankt.

De senaste dagarna har jag bara träffat Korvas en knapp halvtimme på morgnarna, innan jag har rusat iväg. När jag pratar med Lisa i telefon och hör Korvas röst i bakgrunden knyter det sig i magen på mig. Och den pappighet som jag hade lyckats bygga upp, sedan jag kom hem från Grekland är nu som bortblåst. Igår fick jag inte ens hjälpa henne att sätta på sig jackan – det skulle mamma göra. En liten tröst fick jag imorse, då hon började ta på sig skorna och ville följa med mig ut när jag skulle gå.

Det här liknar mer en rapport, jag vet det och jag är inte ens säker på om korta rapporter av detta slag är bättre än ingenting alls. Det känns inte så när jag skriver dem, men i statistiken är de i alla fall värda lika mycket som vilket inlägg som helst. Och det måste ju vara värt någonting.

Mobilen vibrerar och piper redan klockan sex. Korvasfamiljen börjar vakna till. Jag och Korvaspappa drar oss för att stiga upp. En liten stund till i sängen bara. Snart hör vi hur Korvas i rummet intill, så sakteliga, också vaknar till. Sakteliga var en lögn. Det tar 30 sekunder så skakar hon galler och ropar:
-Maaamma, maamma, maaama.

När det inte funkar så ropar hon:
-Paaappa, pappa, papa, paaaaaappa.

Ofta ropar hon i omvänd ordning och ibland, när inget av dem funkar, slår hon till med ett farfar, morfar eller farmor.

Jag går ner och gör frukost till hela familjen och slutför den matsäck Molly föreberett kvällen innan, pastasallad. Till Korvaspappa gör jag bara en korvsmörgås den här morgonen, för jag vet att han måste springa iväg direkt.

Snart kommer han ner för trappan och dagens första meningsutbyte börjar:
-Din knäckemacka ligger där, säger jag trött.
-Jag hinner nog inte äta den. Måste iväg, svarar Korvaspappa samtidigt som han börjar göra kaffe.
-Om du hinner dricka kaffe hinner du väl äta en smörgås.
-Jag gör kaffe till dig.
-Du behöver inte göra det. Jag har allt planerat i mitt huvud (?).

Korvaspappa gör kaffe ändå, trots min sura uppsyn.

Strax därefter packar Korvaspappa ihop sina saker och gör sig redo att gå. Med skorna på och väskan över axeln grabbar han smörgåsen och stegar ut genom dörren.  Själv tar jag en kopp kaffe och sätter mig ner bredvid korvas vid köksbordet. Med nån timmes perspektiv så är det tydligt, även för mig. Det finns mycket kärlek hemma.

/Korvasvikarien

Ok, middagskonversationen var inte hysteriskt rolig. Men hur många vardagsmiddagskonversationer är det egentligen? 

Det är klart, ibland glänser Korvasfamiljen till, men mestadels är vi tråkiga. Så tråkiga att du hellre än att överhöra oss prata, frivilligt skulle lyssna på när klass 3b, fiolklassen, repeterar inför skolavslutningen. (Jag tar då förgivet att det finns en b-klass, som just är en fiolklass, och att de faktiskt ska uppträda på skolavslutningen. För det fanns en sån på min tid och det lät INTE bra alltså.)

Så ikväll, inatt och imorgon låter jag istället en bild säga mer än tusen ord. En bild från idag då Korvas på väg hem, stannade upp för att lukta på blommorna. Om och om och om igen och så länge att jag slutade tycka att det var gulligt ganska snabbt. 

(Korvaspappa hade förmodligen kunnat skriva poesi om Korvas blomdoftarstund, men som du kanske förstår så jobbar han. Lägesrapporten för 10 minuter sedan var att det fanns vissa problem med att frosta stora fönster med filmjölk. Dock går det åt mycket mindre filmjölk än vad man först kan tänkas tro. Korvaspappa själv, arbetade med att slipa isbitar.)

/Korvasvikarien

Korvaspappa jobbar – så vid middagsbordet återfinns bara Korvasvikarien, Molly och Korvas. Det är därför inte heller konstigt att det faller sig naturligt, att det är Korvasvikarien som berättar om vad man kan tänkas prata om, vid ett middagsbord – när Korvaspappa jobbar.

-Det är lite pinsamt att Korvas inte kan prata. Hon är ju två år nu, säger Molly när vi äter middag.
-Men hon pratar ovanligt långa meningar ju, försvarar jag Korvas som den plikttrogna Korvasvikarie jag är. Det är bara vi som inte förstår.
-Hon borde i alla fall sluta med blöjor, insisterar Molly.
-Vadå. Du skulle snart fylla fyra år när du slutade med blöjor, skrattar jag.
-Men det var ditt fel. Det är alltid föräldrarnas fel. Om inte de fixar det och lär sina barn att gå på toa skulle folk aldrig lära sig.
-Du menar att även vuxna skulle gå i blöja då? Att man inte själv skulle komma på tanken, eller orka?
-Ja, precis så.
-Ah då har du helt rätt. Det är bäst vi lär Korvas det omgående.
-Mmm

/Korvasvikarien

Ett annat klassiskt tecken på att man är lite förvirrad är när man har kommit halvägs hem från mataffären och upptäcker att man fortfarande är ute och kör med kundvagnen.

Det hände häromdagen, när jag var helt inne i andra tankar. Jag minns att jag blev lite irriterad på en trottoarkant över att det var jävligt besvärligt att komma över den. Då borde det ju ha slagit mig, kan man tycka, att någonting var fel, men det slog mig först ett par hundra meter senare. På vägen tillbaka var jag så oerhört medveten om allting – hur enormt högt vagnen lät och hur trögstyrd den var när man körde den på den grusiga asfalten. Hur svårt det var vid trottoarkanterna. Hur mina kinder hettade när jag rullade ekipaget på övergångstället. Hur jag undvek att möta bilförarnas och de förbipasserandes blickar.

Det ska också erkännas att när jag väl hade insett mitt misstag övervägde jag för en sekund att köra hela vägen hem och kanske lämna vagnen på gården.

Sträckan hem var nämligen något kortare.

Ett klassiskt tecken på att man är trött och förvirrad, att man inte sover så mycket som man borde och har för många saker i huvudet, är när man försöker öppna ytterdörren till sin bostad med öppningsknappen på bilnyckeln. Det har hänt fler gånger än en och igår hände det igen.

Sorgligt.

Han jobbar Korvaspappa. Han hinner inte berätta om sin tid med Korvas och det är då frågan kastas till Korvasvikarien:
-Har du någor att berätta?
-Nja, svara Korvasvikarien. Jag är mest alldaglig och grå. Jag hinner liksom inte se det vackra på samma sätt. Eller jag kan inte förmedla det vackra vidare på samma sätt. Inte på samma sätt som Korvaspappa gör.

-Men det gör inget. Berätta något annat. Något om Korvaspappa kanske?
-Äsch. Ska jag? Jag som blott är en Korvasvikarie? Men okej. Så här var det en dag för ett par månader sen. 

 Korvaspappa mobil ringer. Jag, Korvasvikarien, tittar förvirrat upp.

-Har du ställt alarmet nu? Vad är det du måste göra? undrar jag lite irriterat, men samtidigt nyfiket.

Korvaspappa ler.

-Det är mitt ”dags att kyssa Korvasmamma”-alarm, svarar han. Inget annat.

Jag gillar inte påtvingande kyssar, men det romantiska skimret glänste allt för lockande.

Vi lovade varandra för ett par år sen att kyssas minst en gång varje dag. Det ska erkännas att det blev si och så med det, men Korvaspappas alarm ser till att vi minns. Att vi minns våra löften och vår hångelkvalité tillsammans. God bless tha mobilephonealarmsound-nowit´stimetohångeltime!