Vi tog en tur till kyrkogården igår, Korvas, Lisa och jag. Mamma dog den första maj, men eftersom det är demonstration då blir det en dålig dag för besök. Och eftersom mamma var död även den andra maj fungerar den dagen lika bra. Egentligen fungerar alla dagar lika bra och det känns inte jätteviktigt att gå dit över huvud taget. Jag tänker inte mer på henne där än någon annanstans, men det är en fin promenad dit och en fin ritual. Vi hade med oss varsin öl Lisa och jag, som vi drack i solen när vi kom fram. Det hade mamma gillat tror jag. Hon hade velat smaka.

Innan vi gick hemifrån tittade min syster och hennes man förbi på en kopp kaffe och jag var sådär otroligt osocial som jag kan vara ibland – när inga ord kommer naturligt. Jag hade lite dåligt samvete över det sen, men jag var helt enkelt inte i någon bra social form. Lyckligtvis känner min syster mig tillräckligt väl för att inte ta illa upp – tror jag. Men jag kände ändå att jag ville meddela henne att jag var medveten om att jag var en trist typ igår, så jag skickade ett sms idag. För att krydda meddelandet lite skrev jag ”rapport från kyrkogården: av allt att döma är mamma fortfarande död”, vilket jag själv tyckte var väldigt roligt.

Men min syster har inte svarat.

Ack dessa tidiga morgnar, med bly i ögonlocken och med en pigg liten kropp hängandes på den äldre, trötta. För mig väntar en lång startsträcka, med timmar kvar tills kroppen har fått full rörlighet. I den mån den nu någonsin får det. Det första kraftprovet är att lyfta upp Korvas ur sängen, vilket görs med en rörelse som skulle få en anatomiskt okunnig åskådare att förutsätta att ryggen bars upp av en solid och spikrak stång. Korvas behöver ingen startsträcka – ville hon, skulle hon kunna gå ner i spagat före dagens första blöjbyte.

Jag halvligger i soffan och klipper med ögonen, medan Korvas drar fram plastburkar och sina älskade matlagningsmått – matskedar, teskeder och kryddmått. Hon hade en liten period då hon hade som krav att om hon skulle inta någon vätska över huvud taget så skulle den drickas ur en matsked. Lyckligtvis har hon börjat släppa lite på det nu. Då och då kommer hon fram och klappar mig på kinden och ibland lägger hon sig bredvid mig en liten stund och drar filten över sig. Så stannar hon i ungefär tjugofem sekunder innan det börjar rycka i benen på henne, och så ålar hon sig ner på golvet igen och fortsätter med sina bestyr.

Men så börjar kaffet så sakteliga att verka och ett visst mått av framtidstro fäster sig i sinnet. Då kan man ta itu med Korvas vällingflaska och den besvärliga delen av disken från igår, pannan och risbehållaren, som stått i blöt över natten. Det vill hon vara med på, Korvas. Jag tar pannan och risbyttan och Korvas tar itu med sin nappflaska.

Aldrig tidigare har något arbete utförts så grundligt.

Få människor kan presentera en så bländande statistik när det kommer till förstamajdemonstrationer, som Korvas. Det finns onekligen de som slår henne i antal, men i procent kan hon med sina hundra inte bli slagen. Oavgjort är det närmaste man kan komma.

Ironiskt nog är hon förmodligen totalt omedveten om sin bedrift.

Vi brukar kalla Molly för Fisen här hemma och oftast protesterar hon inte. Hon förstår nog att det är med kärlek. Man skulle ju aldrig kalla någon man inte tycker om för Fisen, det låter alldeles för kärvänligt på något vis. Prutten möjligtvis eller Fjärten, förmodligen inte ens det, men absolut inte Fisen. Om man verkligen tycker illa om någon vill man ge den ett smeknamn som på något sätt förmedlar personens brist på charm – något som inte låter snällt eller sympatiskt.  Och man kan säga vad man vill om fisar, men de är inte elaka eller osympatiska, utan förmedlar någon sorts oskyldig snällhet. Små oskuldsfulla misstag skulle man kunna kalla dem.

Då och då, om någon kompis till henne råkar höra när vi kallar henne för Fisen, reagerar hon och anmärker, men glömmer snart bort det igen. Men för någon vecka sedan, då Molly kom ner för trappan på morgonen, hade Korvas för första gången snappat att Molly hade fler namn än ett och välkomnade henne med ett stort och glatt ”heeej Fisen” och då fick Molly nog.

”Asså allvarligt, ni MÅSTE sluta kalla mig för Fisen. Att bli kallad för Fisen av sin lillasyster är INTE okej.”

Och någonstans förstår man ju vad hon menar Molly, att hon upplever att maktbalansen känns lite rubbad då.

”Det fungerar jättebra! Det känns som om hon alltid har gått här” sa personalen på den nya avdelningen, när jag hämtade Korvas på dagis igår. Hon stod med byxorna nere (Korvas alltså), i hallen när jag kom in. Jag kom nämligen mitt i en av dagens obligatoriska blöjbytarstunder, då hela laget, oberoende av fuktstatus, förses med torr beklädnad på underkroppen.

Korvas var verkligen i gasen och efter blöjbytet sprang hon runt som en vettvilling och snackade och skrattade och gömde sig och kom fram igen. Hon ville gå själv och vi var på väg i drygt tjugo minuter, innan vi verkligen kom iväg. Dessförinnan fick en av hennes favoriter i personalen på den gamla avdelningen, hon som jag i bloggen kallar för Annie men som egentligen heter någonting annat, fem avskedskramar. Varje gång vi närmade oss grinden vände sig Korvas om, vinkade och ropade ”hej då Annie” och så sprang hon över gården på sina stolpiga små ben, med armarna utsträckta – förberedd för en kram.

Hon såg lite ut som någon som just gjort mål i fotboll, där hon kom springande med vind i håret och med armarna som vingar. Även de brukar ju kramas – de som just gjort mål i fotboll. Visserligen kramas även de som inte just gjort mål i fotboll, men då kramas de med den som just gjort mål. Annars skulle det inte bli några kramar. Men det är glädjen som målet genererar som får fotbollsspelarna att vilja kramas och springa runt som flygplan. Det har de gemensamt med dagisbarnen. Men dagisbarnen är glada för att det är sol och vår i luften.

Vi köpte frukt på vägen hem. Vi skulle egentligen bara köpa mjölk, men Korvas började på egen hand att plocka bland frukterna i butiken, då jag själv kände ett plötsligt och häftigt begär efter frukt – som om jag inte skulle kunna leva många minuter till om jag inte fick frukt. Därför hejdade jag inte Korvas, utan höll istället fram Korgen och lät henne fylla den med bananer, äpplen, päron och apelsiner.

Korvas fick en banan på vägen hem, medan jag själv gick och suktade efter ett päron, men jag ville vänta tills vi kom fram. Inne på gården satte jag mig på en bänk och lyfte upp Korvas som ville sitta bredvid. Sen satt vi där i solen med varsitt saftigt päron. Vi sa inte så mycket till varandra då, vi smaskade mest, men jag vet att Korvas också märket det, lika tydligt som jag:

Att tiden stod helt stilla.

Just nu arbetar Korvaspappa med något som har att göra med en stor apelsinbil med bävernylonblad, en lerig åker och ett par stora heliumballonger, som inte behöver vara med egentligen. Det är i sådana lägen en Korvasvikarie får ställa upp. Det är då Korvasvikaren får en chans att lysa, en chans att stiga fram från sitt liv i skuggan av Korvaspappa. Det gäller inte bara på bloggen, det gäller även hemma och på dagis.

Nu är det vi som på morgonen vinkar hejdå till nappen i hallen. Sen tar vi oss fnissande vidare till dagis. Där vinkar jag hejdå, en avskedsprocess som även innefattar en puss och ett leende som bär mig genom dagen. Det är de här dagarna, alltså de dagarna då jag står i rampljuset, som jag möter Korvas skinande (och oftast smutsiga) ansikte när jag hämtar henne på dagis. Det är vi som går hem, sjunger sånger, kastar grus i håret och jagar katten på gården.   

Imorgon när Korvaspappa är tillbaka då är det bara att hoppa i uniformen igen och återgå till mitt liv i skymundan, men det är okej för det är en rosa uniform och han är mycket snyggare än jag.

Kanske har vi nått en brytpunkt nu, det känns nästan så. Häromdagen kom veckobrevet från dagis, där alla olika avdelningar finns representerade. I och med bytet av avdelning omnämndes Korvas på två olika ställen. Under rubriken för den avdelning som Korvas tillhörde fram till idag tackades Korvas för den tid som varit och det stod att hon skulle bli saknad, men att hon säkert skulle få det bra på den nya avdelningen. I samma veckobrev, under rubriken för den nya avdelningen, hälsades Edith varmt välkommen.

Är det så det kommer att bli, att Korvas blir Edith över en natt? ”Vem fan är Edith?” undrar ni som inte vet. Och det är precis det Korvas också undrar.

”Vem fan är Edith?”

Jag hade förberett mig mentalt på att inte träffa Korvas ikväll, därför att jag skulle jobba sent trodde jag. När vi plötsligt blev klara tidigare och jag insåg att jag skulle hinna hem innan hon skulle gå och lägga sig, blev jag alldeles varm i kroppen. Jag ringde till Lisa för att försäkra mig om att hon inte skulle få för sig att natta henne tidigare och att jag ville ge henne vällingen.

Korvas mötte mig i hallen, med nyklippt lugg, och sa ”hej pappa”. Sedan försvann hon in i vardagsrummet och började ropa ivrigt att jag skulle komma. Hon ville banka med bultbrädan. Jag satte mig bredvid henne och väntade medan hon slog ned den första pinnen, sedan räckte hon över hammaren till mig och sa ”pappas tur”. Redan andra dagen med bultbrädan hade vi skapat en tradition och det kändes stort och märkvärdigt. Sedan var det dags för nattning.

Det är märkligt hur mycket det kan göra för det själsliga välmåendet, med en liten vällingstund och några minuters bankande. En kvart med Korvas före läggdags gjorde skillnaden mellan en bra och en dålig dag.

Värre blir det imorgon och i övermorgon, varför torsdagen måste vigas helhjärtat åt kärlek och bankning.

Med en liten lugn födelsedagsfika i all anspråkslöshet hade vi tänkt fira Korvas tvåårsdag, men det slutade i rena rama storkalaset. Arton personer totalt. Hon förstod nog inte varför, men det tog inte lång tid innan Korvas förstod att de inslagna gåvorna var till henne. Hon slet inte upp paketen på det ivriga sätt som man kanske föreställer sig att en tvååring gör. Istället rev hon försiktigt bort små remsor av omslagspapper och var noga med att överlämna varje remsa till mig, så att den kunde läggas i en skräphög för sig, innan hon gav sig i kast med nästa.

Pappa köpte en trehjuling åt Korvas, som hon blev otroligt glad över. Det var fint att se och jag blev glad över att hon blev så glad, även om jag hade svårt att acceptera att den var rosa – ett färgval som pappa påstod sig ha gjort för att jävlas med mig. Då blev jag mållös, men nu är jag rådvill. Frågan som återstår är om jag ska rikta mina sprayburkar mot den lilla prinsesscykeln, eller mot någon av min fars ägodelar.

Och så bultbrädan, som jag hade önskat åt Korvas av hennes farmor. Det är fina grejer. Så fort den var uppackad ur kartongen började Korvas banka på den, med en självklarhet som visade att det här omöjligt kan ha varit första gången. Allt tyder på att en liknande finns på dagis och att hon redan där har hunnit bli en hängiven bankare. När ena sidan var nedslagen vände hon vant på den och började om. Det är ju det som är finessen – att den aldrig tar slut.

Långt efter att alla hade gått och det var dags för Korvas att gå och lägga sig avrundade vi kvällen med att banka. Vi bankade varannan pinne. När Korvas hade slagit ner en pinne gav hon hammaren till mig och sa ”pappas tur” och när jag hade slagit ner en pinne gav jag klubban till henne och sa ”Korvas tur”.

Hon var så uppe i varv efter kalaset att hon inte ville gå och lägga sig och på skötbordet, med tårar på kinderna, ropade hon ”cykel, cykel”.

Molly hade loppmarknad med klassen idag för att samla in pengar till klassresan. Lisa, Korvas och jag var också med, som övervakare när Molly med vänner hade sitt pass. Jag skulle ljuga om jag sa att jag var särskilt sugen på att sälja saker på en loppis, men väl där sken solen och en väl undangömd bilhandlarsida hos mig vaknade till liv. Jag blev helt enkelt lite uppspelt av prisförhandlingarna och höll linan spänd varje gång jag kände att jag hade en fisk på kroken. Ingen slapp undan. Jag synade köparnas blickar och hållning och läste av hur stort deras begär var och så lade jag priset efter det.

Första timmen sov Korvas, men när hon sedan vaknade använde jag henne till min fördel. Jag höll henne i famnen och lät hennes charm avväpna köparna och försätta dem i ett tillstånd som närmast måste liknas vid hypnos och då kunde jag styra dem dit jag ville. Till att köpa alltså. För vem litar inte på en pappa med ett litet barn i famnen? Han måste ha rent mjöl i påsen, tänker de.

Jag kände mig lite smutsig när passet var slut. Smutsig men tillfreds. Lite som efter en god men kanske lite väl flottig middag.