Jag måste bekänna att jag kanske överdrev en smula när jag tidigare berättade om Korvas dagissituation – hennes byte av avdelning. Eller egentligen var det inte fråga om en överdrift heller, utan snarare att jag följde en känsla som jag hade just då, som jag förstod när jag skrev inlägget förmodligen skulle tolkas som att jag upplevde situationen som mycket värre än vad jag i själva verket gjorde – rent förnuftigt. Rent förnuftigt är det verkligen ingen dramatisk flytt. Korvas är äldst på sin avdelning och ska tillsammans med ytterligare ett barn slussas vidare till en annan avdelning, därför att två andra barn har slutat och då fyller de på underifrån, med väldigt små människor.

Den nya avdelningen ligger vägg i vägg, den har toppenpersonal och alla barn från alla avdelningar leker på samma gård. Det är också på den avdelningen som man lämnar på morgnarna och hämtar på eftermiddagarna, så både miljön och personalen är bekant. En lyxflytt skulle man kunna kalla det, och jag tvivlar inte en sekund på att Korvas kommer att trivas där. Men det ÄR också sorgligt, därför att Korvas har blivit så trygg där hon är och därför att hon är så fäst vid sin personal. Lagom till flytten har hon börjat säga personalens namn på morgnarna, när jag berättar att vi ska gå till dagis. ”Annie, Karin, Annie, Karin” säger hon (fast egentligen har de andra namn och egentligen är det de namnen Korvas säger).

Man får tycka att någonting är sorgligt, utan att situationen för den skull måste vara dålig och trots att det finns så många situationer som är värre. Har man en sorgsen känsla så är det sorgligt, det är inte svårare än så. Känslan avgör det, inte situationen. Det ÄR sorgligt med flytten, trots att det var mycket sorgligare när mamma dog. Och det ÄR sorgligt med flytten, trots at det är ännu sorgligare att någon måste flytta sin senildementa pappa till en annan avdelning.

Och det ÄR säkert jättejobbigt för Sverker som måste laga mat en gång i veckan, trots att… Eller nja, där någonstans kanske gränsen måste dras.

Men ni fattar vad jag menar.

Det är sannerligen inte min mening att skryta, men på sjätte plats på ”lugubertoppen” på google, tätt efter kryssakuten, ligger Korvasbloggen. Inga dåliga resultat, speciellt inte på tal om att göra nya ord till sina egna.

Det är, som Lisa skulle ha uttryckt det, någonting som borde ”firas med stompa och ståt”. ”Stompa och ståt” kommer nu också att läggas till, efter ”mörpumpad”, på Lisas klassikerlista.

Om det fortsätter att komma in fantastiska klassiker i stil med ”kött på fötterna” och ”det gäller att hålla sig al dente”, som har andra upphovsmän, kommer jag inom en snar framtid att tvingas lägga upp ytterligare en lista, för att på ett överskådligt vis kunna bevara dessa tillgångar.

I boken Gentlemen, som jag bloggade om häromdagen men av olika skäl bara har hunnit läsa fyra sidor i sedan dess, läser jag ordet ”luguber”. Jag anar vad det betyder, men vet inte säkert. Och eftersom jag inte vet säkert betyder det förmodligen att jag, märkligt nog, inte slog upp ordet förra gången jag läste boken, då för femton år sedan. Det brukar jag göra. Pappa brukade skälla på mig om jag inte slog upp någonting som jag inte visste vad det var, när jag var liten. Han blev arg om jag fann mig i att inte veta, bara för att jag inte orkade ta reda på det. Det var ingenting som jag hade några som helst problem med att finna mig i, eftersom det var så outsägligt jobbigt att slå upp saker, tyckte jag då – långt mycket jobbigare än att leva i ovisshet. Däremot hade jag svårare att finna mig i att pappa blev arg, så det hände, inte alltför sällan, att jag faktiskt slog upp orden.

Ofta sa pappa ”slå upp det” istället för att berätta för mig vad någonting betydde. I början tyckte jag att det var ett drygt och taskigt beteende, men det fick mig att gradvis börja slå upp fler och fler saker, tills att det aldrig skulle falla mig in att strunta i det av bekvämlighetsskäl. Utom möjligen i fallet ”luguber” då, verkar det som.

Jag minns ett tillfälle när jag skulle skriva ett skolarbete om Kung Oidipus och pappa sa någonting om en fatalistisk syn. ”Vadå fatalistisk?” sa jag ”vad betyder det?”. ”Slå upp det” sa pappa. Jag suckade och gjorde som han sa och sedan frågade jag vad jag skulle skriva för ord istället för fatalistisk i skolarbetet. Jag tyckte att ordet fatalistisk inte tillhörde mig – att det inte var mitt ord och om jag skrev det i arbetet vore det litegrann som att fuska, eftersom jag aldrig tidigare hade använt det. Pappa blev förbannad och undrade hur något ord någonsin skulle kunna bli ens eget om man aldrig använde det. Och det hade han ju rätt i. Om man inte delar med sig av orden blir det mycket tyst.

Därför ska man inte bli förvånad om man hädanefter ser ordet ”luguber” titt som tätt i olika inlägg här på bloggen. Luguber är nämligen ett av mina ord numera, eftersom jag har slagit upp det och vet vad det betyder. Men när jag googlade upp ordet hände något mycket märkligt. Den allra första träffen jag fick var Wiktionary, som förklarade betydelsen av ”luguber” med hjälp av samma mening ur Klas Östergrens Gentlemen, som jag precis hade läst.

Var inte det kusligt så säg?

Plötsligt stannade hon mitt på trottoaren och stod som fastfrusen och bara tittade, samtidigt som hennes mun uttalade ord som jag inte förstod. Jag föreslog att vi skulle gå vidare, men Korvas protesterade – det var någonting väldigt viktigt som hade fångat hennes intresse, så mycket förstod jag. Då jag var oförmögen att förstå vad hon bad om kom hon fram till mig och började gräva i fickan på min jacka, där hon vet att jag alltid brukar förvara en napp, eller flera, för nödsituationer. Då antog jag naturligtvis att hon hade fått ett plötsligt sug efter nappen, vilket gjorde mig lite orolig eftersom jag typiskt nog inte hade någon just denna gång. Det händer nästan aldrig, men nu är vi inne i sådan där cykel när nästan alla nappar är borta. Man kan inte för sitt liv begripa var de befinner sig, fram tills att de plötsligt dyker upp igen, i stora drivor.

Men det var inte nappen hon ville ha, det var nycklarna. Korvas hade hittat en liten dörr och den var hon fast besluten vid att öppna. Det kunde inte vara en slump att där plötsligt uppenbarade sig en dörr i hennes storlek, där låset satt på en ergonomiskt riktig höjd. Inte alls som överlåset därhemma, som i själva verket sitter under underlåset, men som hon måste sträcka sig upp till, så att det knakar i lederna, när hon ska fylla det med skruv.

Och så kom det sig att hon stod där, som en liten vaktmästare, i många minuter, och försökte låsa upp den lilla dörren med mina hemnycklar. När jag försökte förklara att det krävdes olika nycklar till olika lås, genom att övertydligt knacka mot låset med nyckeln för att visa att den inte passade, skrattade hon sitt mest gurglande skratt och fortsatte sedan målmedvetet med sin uppgift.

När jag började frysa fick jag släpa henne hem.

Såhär ser hon ut – hon som för första gången har fått följa med till affären till fots. Hon som på spralliga ben och full av förväntan gick hand i hand med sin pappa, genom blåsten på Norra Stationsgatan, i riktning mot prisextra. Hon som för första gången fick åka kundvagn och glida fram genom ett hav av varor, med en överblick som hon aldrig tidigare varit med om – så svindlande högt över marken. Såhär ser hon ut – hon som stolt höll hårt i inköpslistan och hade hållit i den än idag, om inte praktiska omständigheter som middag och sömn hade tvingat henne att släppa den.

Såhär ser hon ut – hon som behövde tid, men som kom att älska sin avdelning på dagis. Hon som ännu inte vet att hon måste byta avdelning i nästa vecka.

Skulle du vilja vara den som berättar det för henne?

Korvas tittar på film och jag steker pannkakor till Lisas födelsedagsfrukost. Trettiofem stycken har det blivit och nu ligger lägenheten täckt i en dimma av pannkaksos.

För att snabba på processen använder jag två stekpannor. En gång försökte jag med tre, men det gör jag aldrig om, då gick det åt helvete. Med hög puls brände jag vid pannkakor på löpande band, innan jag gav upp. Vid ett par tillfällen lyckades jag, men då klaffade allt. Så fort någonting kärvade, en pannkaka som inte ville släppa eller att ihällningen av ny smet tog någon sekund för lång tid, så förstördes alla tre.

Jag minns att jag kände mig stor första gången jag gjorde pannkakor själv. Det kändes alltid lite som trolleri när pappa gjorde dem – han hade sådan kontroll. Det hände att jag skröt i skolan över hur bra min pappa var på pannkakor, trots att jag såhär i efterhand inser att han hade många fler, betydligt mer imponerande rätter på sin repertoar att skryta med. Många bulgariska läckerheter bland annat. Men när man är tio år skryter man inte med bulgariska läckerheter, man ger fan i dem då, istället är det pannkakor som gäller.

En gång när jag var i färd med att skryta om min pappas pannkaksfärdigheter var det en klasskamrat som berättade att hans pappa kunde vända dem i luften. Jag blev bestört och med gråten i halsen förklarade jag för pappa vad som hade hänt – att det fanns en annan pappa som möjligen var ännu bättre på pannkakor. ”Ha! Det där är väl ingen konst” sa min pappa och nästa gång han gjorde pannkakor svingade han upp dem i luften som om han aldrig hade gjort något annat. Jag blev, som ni säkert förstår, obeskrivligt stolt och förstod att pappa var så bra på att vända pannkakor i luften, att han hade tröttnat och lagt det bakom sig. Med all säkerhet var min klasskamrats pappa inte mer än en amatör i pannkaksbranschen.

Jag kan också vända dem i luften och hade mer än gärna stylat för Korvas, men hon tittar som sagt på film och kunde inte bry sig mindre.

Snart väcker vi Lisa.

Jag vet inte om det går att föreställa sig vilken tortyr en sådan här situation utgör för en första klassens kattälskare. Korvas ropade ”komma tatt” så att det ekade inne på gården och försökte locka med stenar, grässtrån och andra små föremål som kunde tänkas intressera en katt. Det var långa minuter av upphetsning och frustration.

Men slutet var lyckligt. När vi väl gav upp hoppet om att locka ner katten sökte katten upp oss, på den andra sidan av gården där vi var i färd med att gräva i sandlådan. Slutet var ännu lyckligare än vad de bilder jag lyckades fånga med kameran förmedlar. De mest intima ögonblicken, hann vi aldrig föreviga med bilder. Vid ett tillfälle tryckte katten sitt huvud hårt mot Korvas, skallade henne kan man säga, på det där sättet som katter gör när de är keliga. En mikrosekund av rädsla följt av förvåning som sedan avlöstes av ett kiknande skratt.

Korvas skratt var så fyllt av vår att det kändes orimligt att det bara hade gått någon månad, och inte flera år, sedan gården låg täckt av snö. 

”Hej Daniel.
Det var vi som gjorde bilden på korvas och vi är otroligt ledsna för vad vi har gjort. Vi ber så hemskt mycket om ursäkt, vi hade inte tidigare läst din blogg och visste inte att Korvas var en flicka vilket gör det vi trodde var en oskyldig lek med ord väldigt mycket värre. Vi hoppas att du kan acceptera våran ursäkt, vi tänkte inte efter innan vi gjorde bilden men vi förstår att du blir sårad.”

Jag har alltså fått en ursäkt, som jag har accepterat, och nu tänkte jag förklara hur jag resonerade när jag lade upp bilden i min egen blogg.

Jag tyckte, efter att ha rådgjort med både Lisa och Sverker, att det fanns ett diskussionsvärde i var gränserna går – vad som är okej och inte okej. Bilden fanns redan på nätet och om den nu över huvud taget riskerade att göra någon skada, så skulle den skadan bli större om bilden fick leva sitt eget, okommenterade liv.

Läget hade varit annorlunda om jag hade uppfattat bilden som pornografisk. Då hade jag gjort en polisanmälan, skrivit om det, men valt att inte lägga upp bilden, för att minimera risken att den skulle hamna i fel händer. Nu uppfattade jag den inte så och har väldigt svårt att föreställa mig att bilden, oavsett i vilka händer den skulle kunna hamna, skulle kunna göra någon verklig skada för Korvas. Jag har också svårt att tro att det kommer att försätta Korvas i något större chocktillstånd om hon om tio år, mot all förmodan i den miljarddjungel av bilder som finns på nätet, lyckas googla upp den. Bilden är helt enkelt inte tillräckligt dramatisk för det. Och om hon, trots allt, skulle bli illa berörd är jag övertygad om att hon tycker att det är bra att frågan ventilerades istället för att ignoreras.

Jag tycker precis som de flesta andra verkar tycka, att det inte är okej att skicka den här sortens bilder. Att man då har gått över gränsen för vilka friheter man får ta sig. Det har nu ventilerats och dessutom väckt en tankeställare hos upphovsmännen och kanske hos fler – vad vet jag? Jag har svårt att se vad som skulle vara dåligt med det – vad man skulle ha vunnit på att ignorera.

Vidare anser jag att den ångestklump i magen som den här lilla cirkusen med största sannolikhet har genererat hos de ångerfulla och inte särskilt gamla upphovsmännen, räcker gott och väl. En polisanmälan känns lite överkurs. Och det är jag övertygad om att konstapel byxlös skulle ha hållit med om, om hon varit tillräckligt gammal.

Igår i kommentarfältet lämnades en länk till bilden här nedan. När jag såg den visste jag inte riktigt hur jag skulle reagera och vet fortfarande inte hur jag ska tolka den.

Är den skickad som ett skämt med vänligt uppsåt, eller som ett illvilligt skämt med avsikt att, ja jag vet inte, driva med bloggen kanske?

En av anledningarna till att jag igår lutade mer åt att avsikten måste ha varit elak, var att jag precis hade fått ett mail, helt oberoende av bilden men som gjorde att jag var mer misstänksam och på min vakt mot allt som kom min väg, där det bland annat stod: ”SKAFFA DIG ETT LIV HERR PISS SLIDI”. Mailet skrevs inte i vänligt uppsåt, det framgick tydligt, även bortsett från det som jag förmodar var ett rasistiskt förlöjligande av mitt efternamn. Mailet skrattade jag dock åt, på det sätt man skrattar åt någon man tycker synd om för att den är så hopplöst dum i huvudet.

Hur som helst och åter till bilden. Ett problem var att jag, inte ens med Lisas och Sverkers hjälp riktigt kunde identifiera det ditsatta föremålet. Lisa föreslog falukorv och Sverker kabanoss, men vi är osäkra. Att det skulle vara en korv verkar ju rimligt – en lek med namnet Korvas. Jag skrattade inte ihjäl mig måste jag erkänna, men det behöver ju inte vara detsamma som att det inte var ett skämt. Alla kan ju inte skratta åt alla skämt. Men jag blev inte heller inte stött – snarare frågande.

En annan avgörande faktor för var på skalan, mellan roligt och osmakligt, bilden ska hamna är vad föremålet är tänkt att symbolisera. Har föremålet ritats dit som en snopp, eller vill upphovsmannen att man ska föreställa sig att korven, eller vad det nu är, är så att säga (det här känns lite jobbigt) instoppad. Det sistnämnda får mig att må illa, medan det förstnämnda placerar bilden som ett, i mitt tycke inte särskilt roligt men harmlöst, skämt. Därmed inte sagt att jag själv aldrig har fnissat åt snoppskämt, tvärtom, men då har det sällan rört sig om att främmande, anonyma människor har ritat dem på min dotter.

Jag är uppriktigt intresserad av vad ni, i egenskap av människor som inte är föräldrar till mitt barn, tycker om bilden och vad ni tror är drivkraften bakom? Om upphovsmannen själv vill svara så är det såklart välkommet, men jag är ändå intresserad, oberoende av upphovsmannens eventuella svar, hur en sådan här bild tolkas av människor som inte är Lisa, Sverker eller jag. 

Jag läser Klas Östergrens Gentlemen för andra gången. Det var femton år sedan jag läste den senast. Då var det en stor bok för mig – en stor upplevelse. Därför är det lite riskabelt att läsa den igen, om jag inte skulle känna lika starkt för den nu. Då smutsar jag ner den förra upplevelsen litegrann och det vore synd. Samtidigt, om jag skulle känna lika starkt, betyder det att jag inte har utvecklats alls på femton år? Eller betyder det att jag fortfarande är öppen i sinnet eller något, eller att jag älskar repriser, eller bara att det är en bra bok kort och gott?

Men om jag denna gång finner den dålig, vad betyder det då? Vad tycker jag då egentligen om boken? Då har jag ju två subjektiva uppfattningar om den, som är varandras motsatser. Och det jag som är jag nu är ju summan av alla mina tidigare jag, så allt jag tycker idag är påverkat av mina tidigare jag. Om jag nu då skulle påstå att den är dålig så är inte det trovärdigt, eftersom den uppfattningen delvis bygger på att jag en gång tyckte att den var bra. Då måste den vara bra för att kunna vara dålig och det kan ju inte vara helt igenom dåligt. Som ni förstår är det rena rama dynamiten jag håller i mina händer – en yin-och-yang-dynamit. Enklast vore det om jag även denna gång tycker att den är bra, det kan vi nog alla vara överens om. Eller ännu enklare:

Om jag gav fan i att läsa den två gånger.