Trots att jag inte har något flyt alls i det jag håller på med är jag glad idag. Glad över att utsikterna för att jag ska kunna köpa mig en ny almanacka på vägen hem från dagis är ganska goda. Det är Mollys matdag och ingredienserna till det handlade jag igår.

Att köpa sin kalender såhär tidigt på året innebär flera stora förtjänster. Den blir lättare att hitta, eftersom säsongen är den rätta. Man slipper skriva sina anteckningar på de minimala fälten som finns på de sista sidorna i förra årets kalender. Men framförallt (det här har jag pratat om tidigare, men det är en lika aktuell fråga varje år) slipper man äta så många perforerade pappershörn på en gång.

Den första måndagen på ett nytt år måste betraktas som måndagarnas måndag. En supermåndag som bär på allt det som vanliga måndagar bär på, multiplicerat med femtiotvå. Om måndagar gör en lycklig i vanliga fall, borde man vara närmast euforisk en dag som denna. Om vanliga måndagar däremot bjuder på självmordstankar är det stor risk (eller chans beroende på hur man ser det) att man inte överlever den här dagen.

Personligen befinner jag mig någonstans mittemellan. Måndagarna gör mig varken lycklig eller tar kål på mig, men jag kan känna en viss förstärkt prestationsångest då. En känsla av att det som händer på måndagen sätter ribban för det som händer resten av veckan. Det fungerar naturligtvis inte så, men det hindrar inte känslorna från att tycka det. 

Därifrån kan ni själva dra slutsatser om lämplighetsgraden i att välja en supermåndag som dagen för sin comeback på bloggen. Förstärkt prestationsångest x 52. Det sundaste draget vore naturligtvis att skjuta på comebacken till imorgon. 

Det hade jag också gjort om jag inte hade suttit inne på den här bilden, där Lisa har dokumenterat Korvas livs första vakna skarv mellan två år, med tillhörande fyrverkerier.

Sånt lämpar sig väl att visa en supermåndag.

Jag har gett mig själv ledigt från bloggandet ett par dagar, såhär i juletid, vilket ni säkert har märkt om ni varit inne och tittat. Känslan att bara ge fan i att öppna en dator på hela dagen var faktiskt ännu mer tillfredställande än jag föreställde mig.

Men det finns alltid en liten röst inom mig som ropar att jag borde ju skriva någon liten rad i alla fall, och för att kväva den rösten helt vill jag passa på att tala om att jag tänker förlänga min ledighet med några dagar. Det passar bra, för Korvas och jag ska ut till pappas land där uppkopplingsmöjligheterna ändå inte är något vidare.

Så med denna suddiga bild av två julsystrar säger jag på återseende, och hoppas att julen har behandlat er väl såhär långt.

Så länge jag har känt Lisa har vi haft skilda uppfattningar om huruvida det finns någonting som slår ”stjärnstopp”, och Lisa har alltid hävdat att man kan säga ”sandkorn”.

”Vadå ’sandkorn’, vad snackar du om!?”, sa jag första gången jag hörde det, men när Lisa stod på sig blev min hållning mer ödmjuk. Jag är ju trots allt nästan sju år äldre än henne. Möjligen kunde ”sandkorn” ha uppstått på marknaden efter att jag hade uppnått den ålder då man inte brukar ”stjärnstopp” lika frekvent. Dessutom växte vi upp i olika områden, det kunde ju ha varit en geografisk företeelse tänkte jag.

Men eftersom Lisa har kvar många vänner från barndomen var det ju inte svårare än att jag frågade dem, för att få klarhet i saken.

Det var föga förvånande att inte de heller hade hört talas om att ”sandkorn” över huvud taget existerade i det här sammanhanget, men desto mer förvånande var att Lisa fortsatte att, år efter år, strida för sin sak. Utan att en enda människa i hela världen någonsin har bekräftat det. 

Igår blommade bataljen upp igen och då slog det mig att bloggen kanske kunde vara den plattform som behövdes för att vi en gång för alla skulle kunna avgöra den här saken.

Så om någon av er har någon som helst kännedom om uttrycket ”sandkorn”, så är det dags att kliva ut i ljuset nu.

Tänk att det fortfarande pirrar ibland när jag ska hämta Korvas på dagis. Jag skyndar på de sista stegen och undrar hur hon ska möta mig. Om hon ska komma springande mot mig med öppna armar, eller ignorera att jag kommer därför att jag kommer mitt i någon viktig händelse…

Läs krönikan här!

Jag vet att jag försummar bloggen och det är jag ledsen för. Men jag har helt enkelt inte haft tid.

Hade jag haft tid hade jag tagit bort sista raden i texten i den bifogade bilden, i photoshop, för att förstärka den komiska effekten. Men hur skulle jag hinna det, när jag inte ens hinner blogga?

Det fick mig hur som helst att skratta när jag googlade efter en text och stötte på det här på vägen.

På dagis fick jag frågan av en av Korvas vänner om jag ville ha en kissbulle eller en bajsbulle. Som ni säkert förstår hade jag svårt att välja och drog därför ut på svaret.

”Då får du båda smakerna”, sa flickan och höll fram sin hand framför munnen på mig.

Det var generöst tycker jag.

Jag går igenom lite bilder och hittar den här från förra helgen då vi var i Sundsvall och hälsade på Lisa.

Vi ser nog på bilden med lite olika ögon, ni och jag, skulle jag tro. Endast ett tränat öga upptäcker de detaljer jag tänker på. Då menar jag naturligtvis inte att era ögon är mer otränade än mina rent generellt, men när det kommer till huvudpersonerna i den här bilden vågar jag påstå att jag har ett stort försprång.

Där ni ser en fin bild på en mor och hennes barn, ser jag svart på vitt det jag alltid har vetat men saknat fotografiska bevis för. Nämligen det att oavsett vem Lisa delar viloplats med gör hon vad hon kan för att knuffa ner personen från sängen.

Den här veckan är det sannerligen inte mycket som har blivit som jag har tänkt mig. Om veckan inte svingar upp sig rejält ikväll och i helgen blir jag tvungen att bokföra den som en svart vecka, och det vill jag naturligtvis inte. Det vore dessutom att dra ner de ljusglimtar som trots att har ägt rum i skiten, vilket inte vore rättvist mot dem. Men jag har goda förhoppningar om att slippa det.

Min största fundering nu är vilken tid jag ska hämta Korvas. För några dagar sedan anklagade hon mig för att ha hämtat henne för tidigt. Det var egentligen inte tidigare än vanligt, men jag undvek att blanda in den aspekten för att inte röra till det fullkomligt. Det var milda anklagelser förvisso, men de förmedlades ändå med den tydliga avsikten att informera mig om att hon måste hinna bli klar med dagis innan jag kommer. Det var en ny problematik för mig.

Och hur vet man egentligen när det är?

Jag ansträngde mig verkligen för att vara en entusiastisk förälder, trots att oddsen var emot mig. Det var mörkt och kallt ute och jag var på uselt humör, och ändå gick jag med på att stanna kvar på gården och leka kurragömma med Korvas…

Läs krönikan här!