Korvas är verkligen i sitt esse i nu, hon har vaknat kan man säga. Sent omsider har hon börjat testa sina ben och står och gungar upp och ner och rycker oss i byxorna. Och hon pratar som aldrig förr. Faktum är att hon pratar i stort sett hela dagarna, från morgon till kväll, utan att stanna upp ens vid matstunderna. Om hon mot förmodan väljer att inte vända bort huvudet när en bit mat kommer hennes väg, så pratar hon med mat i munnen. Men hennes vokabulär är fortfarande mycket begränsat och det är egentligen bara ”titta” som man med säkerhet kan säga betyder titta. Sen betyder det ofta att hon vill ha någonting också, men då uttalas ordet med en viss desperation i rösten. Vi tror också att hon säger ”hej” ibland, men vi är inte helt säkra. Och så finns det ett ord till, som ibland låter som namnet ”Artur” och ibland som ”atjo”. Det ska bli spännande att så småningom få reda på vad det betyder.

Men mitt i den här fantastiska utvecklingen finns ett problem, som jag inte kan se alltför lättvindigt på. En biologisk orättvisa kan man säga. Korvas har under en lång tid kunnat uttala: ”mamamamamamamamamama” som ett ljud. Det betyder inte ”mamma”, utan är bara ett ljud som verkar lätt för henne att uttala och ett ljud som hon ganska ofta gör. Men det hårda p:et i ”pappa” verkar vara betydligt svårare för en liten bebismun att uttala, varför det aldrig hörs några ”papapapapapapapapapapapapapapa”. Det hon säger betyder som sagt inte ”mamma” än, men vilken idiot som helst kan ju räkna ut att det kommer att göra det, innan hon har lärt sig säga ”pappa”. Och det känns ju sannerligen inte särskilt kul, eller rättvist. Varför ska jag kallas för någonting som är svårare för en bebis att uttala? Är det därför ”mamma” heter ”mamma”, för att det är lätt att uttala? Tänk i så fall om bebisarna egentligen menar pappa när de säger mamma, innan de får lära sig vad som är vad! Ja, så kan det mycket väl vara, men så har man bara tagit förgivet att det är mamman som bebisarna talar om och givit henne namnet därefter.

Man kan tycka att denna biologiska orättvisa inte går att mäta mot den orättvisa det innebär att bara mamman kan bära och föda barnet och så vidare. Och det stämmer naturligtvis, men det är heller inte min mening att försöka rangordna biologiska orättvisor. Min mening är att föra fram en orättvisa som jag tycker har hamnat i skymundan. Nu återstår bara frågan om jag ska hårdträna min dotter på att säga ”pappa”, eller om jag helt enkelt ska börja kalla mig själv för ”mamma”.

Jag börjar sakta, sakta inse att Korvas håller på att bli ett barn. För mig är hon fortfarande en bebis, men jag har förstått nu att det inte kan fortgå hur länge som helst. Hon babblar dagarna i ändan och har äntligen hittat sina ben och övar upp styrkan i dem dagligen. Varje dag kryper hon till kortändan av soffan, där en gitarr står lutad mot väggen, för att spela både länge och väl. Hon har ett förvånansvärt lätt anslag, så det låter inte alls så illa som man kan tro. Och när jag kom hem idag fick jag tre pussar på munnen i en följd. Gör verkligen bebisar så, eller är det ett barns handlingar jag beskriver?

Det absoluta slutdatumet för hennes bebisperiod är satt till den 24e augusti. Då har hon nämligen fått en dagisplats! Korvas har fått en dagisplats på ett dagis som känns jättebra och som ligger runt hörnet från där vi bor. Och som Korvassons farmor sa: ”Ingen har väl hört talas om dagisbebisar”. Nej dagisbarn heter det, det vet väl alla. Så följaktligen har jag tre intensiva månader på mig att mjölka ur Korvas sista bebistakter och vänja mig vid tanken på att hon faktiskt har blivit ett litet barn. Det tar emot, men jag är övertygad om att jag kommer att fortsätta älska henne.

Även som barn.

Jag tycker väldigt mycket om kollo. Egentligen är jag kanske ingen riktig kollotyp, men jag tycker väldigt mycket om att det finns och jag tycker att det är viktigt. På få platser kan barn mötas på så lika villkor som på kollo. Sina respektive klasser får de lämna hemma och den rika har lika lite fickpengar som den fattiga. Barnen får en chans att bara vara barn. 

Nu vill den politiska makten i Stockholm lägga ner all kolloverksamhet på Barnens Ö och sälja marken till högstbjudande. Det är inte okej!

På måndag kl. 18.00 är det demonstration som börjar på Sergels torg. Och då kommer  korvas att stå på barrikaderna, igen och efter bästa förmåga ropa ut slagorden: ”Låt kollo leva! Rädda Barnens Ö!”.

Jag hoppas att ni sluter upp vid hennes sida!

Den matglada Korvasson har blivit en riktig gnällspik vid middagsbordet. Hon skriker och vänder bort huvudet och vägrar äta. Och så häver hon sig upp över matbordet, så att fötterna står på stolen och resten av kroppen ligger över bordet. Ständigt på jakt efter någonting annat än mat, eller i alla fall någonting annat än sin egen mat.

Det är mycket som händer nu. Inte alltför sällan ställer hon sig upp för att bättre kunna nå saker, vilket har lett till att vi börjar tro att hon kanske trots allt kommer att kunna lära sig gå en dag. Ännu märkligare är att hon för någon vecka sedan började varva sin speciella krypteknik med vanlig krypstil. Vi som trodde att hon var nöjd med krigsveteranstilen och att hon skulle gå direkt därifrån till att gå.

Och sen har vi pussarna. Jag har under en tid försökt träna henne till att pussa mig på kommando. ”Får pappa en puss?”, säger jag. Ofta grinar hon illa, när jag närmar mig med mitt stickiga ansikte, men ibland besvarar hon pussen med att blåsa till lite, när våra läppar möts. Då blir jag väldigt glad. Jag kan bara föreställa mig vilken lycka jag kommer att känna den dag hon kommer staplandes på sina egna krokiga ben, då jag ropar:
”Får pappa en puss?”

I vissa avseenden är jag som en gammal gubbe, tjurig och jävlig. Jag kan bli oerhört störd av saker som besvärar mig, när jag bara vill köra på. Det här med att de bygger om bloggsystemet på Aftonbladet är ett klassiskt exempel, på när jag blir störd. Det funkade ju innan, tänker jag. Varför måste man hålla på och ändra då? Sidan ser helt annorlunda ut och profilbilderna försvinner och igår natt, när jag tänkte skriva inlägget om Claudia den lilla tigern, gick det inte att komma in på min egen blogg. Men jag brukar vänja mig relativt snabbt och förmodligen finns det en god anledning till att de genomför ändringarna. Och nu kanske de till slut kommer att få bukt med sidvisningarna. Jag har ju haft noll besökare de senaste två månaderna.

Men det jag pratar om är hur olika inställning till ny teknik, man kan ha. Vissa tycker att det är spännande att få en ny bloggsida, med nya funktioner att utforska och vissa tycker inte det. Och vissa älskar att läsa i manualen om allt man kan göra med sin nya mobiltelefon och vissa inte. Jag blir bara förbannad i början. Jag har skaffat en blogg för att skriva i och inte för att utforska nya funktioner. När det kommer till mobiltelefonen skaffar jag alltid en av samma märke, när den gamla går sönder, bara för att jag ska känna igen mig i menyerna.

Men om jag jämför med min mormor, så ligger jag i lä, och framstår i det närmaste som ett teknikgeni. För en tid sedan, när jag träffade mormor, pratade hon om sin mp3-spelare och hur bra det var med all musik som fick plats. Jag blev oerhört förvånad först över att hon hade en mp3-spelare, men förstod snart att det hon pratade om var cd-spelaren. En sådan liten bullig variant som även har radio och kassettbandspelare och som man lyfter i ett handtag. Hon hade fått skivor med klassisk musik av en av sina söner och tyckte att det var fantastiskt. Men hon hade ett litet problem som hon inte hade fått bukt med, trots att hon hade haft spelaren i något år. ”Jag vet att det ska finnas en knapp som man kan trycka på, när man ska gå på toaletten eller koka en kopp kaffe, som gör att man inte behöver lyssna på alla låtar igen, från början”, sade hon. ”Men Stefan (hennes son) ska komma hit på lördag och visa mig hur man gör”.

Det roade mig ganska mycket att jag så omedelbart kunde lösningen på hennes teknikgåta, det var naturligtvis pausknappen hon talade om. Men att hon skulle ha kört uteslutningsmetoden på de fem knappar det fanns att välja på, var uteslutet. Det kan vara farligt att trycka på en knapp, när man inte vet vad den gör. Men det bekräftar i alla fall att det finns människor med betydligt större teknikmotstånd än jag.

Tack mormor.

Ibland händer det att jag får mail till Korvasmailen, med erbjudanden om att få testpaket med bebissaker mot att jag sedan skriver om det i bloggen. Då avböjer jag vänligt men bestämt, därför att jag inte tycker att det hör till Korvasbloggen. Var och en får testa sina egna nappar och blöjor, så fokuserar jag mig på vardagen.

Häromdagen kom ett mail med ett önskemål av ett helt annat slag, som jag kände att jag absolut måste uppfylla. Det handlar om den lilla bebisen Claudia, som behandlas mot cancer. Om det kan få någon som helst effekt av att jag skriver om det här, så blir jag en lyckligare människa. Och i så fall har Korvasbloggen för första gången fått bidra med någonting annat än små vardagsbetraktelser.

Istället för att jag ska försöka förklara allt så klistrar jag in mailet här nedan. Men genom en lätt knapptryckning med sin mobiltelefon, kan man göra skillnad. Vill man sedan följa hur det går för Claudia så finns det en facebookgrupp som heter Claudias vänner, där vem som helst får vara med.

”Hej Daniel,

Jag och min kille Daniel är relativt nyblivna föräldrar och vi har båda följt din blogg. Vår lilla plutt Claudia är nu tre månader och hon har just fått dignosen Retinoblastom – som är cancer i ögonen. Fastän vi visste att hon antagligen skulle utveckla sjukdomen – hon har ärvt den av sin pappa – så hoppades vi att det inte skulle bli så… Hon har mycket goda chanser att överleva, om hon får behålla sitt vänsteröga är lite mer osäkert i dagsläget.

Hon har just påbörjat cellgiftsbehandling på Astrid Lindgrens barnsjukhus och vi är oändligt tacksamma över den fantastiska vård hon får. Vi vill ge nåt tillbaka. Därför gar vi startat en insamling i hennes namn på Barncancerfonden (de finansierar 90% av all forskning kring barncancer i Sverige) och undrar om du skulle vilja hjälpa oss att marknadsföra den via din blogg?

Läs om hennes insamling här:

http://barncancerfonden.se/Gavor-Bidrag/Egen-insamling/Insamlingar/Tigressen-Claudia/

Ha det fint och krama lilla Korvas från oss!

Hälsningar

Julia & Daniel och Claudia”

I mitt senaste inlägg skrev jag om en blek dag, men den dag som följde var svart. Det var en sådan dag då man vaknar upp förbannad och med gråten i halsen, utan att riktigt veta varför. En riktig skitdag. Korvas var grinig och jag fick anstränga mig för att hålla lugnet, när hon skrek som bäst. När Lisa ringde var jag kort i tonen, mest för att jag inte ville prata med någon över huvud taget, men också därför att det kändes som att jag skulle börja gråta om samtalet fortgick alltför länge. Sedan tog jag ut Korvasson på promenad och lät henne sova, samtidigt som jag gick och ifrågasatte hela min person och förbannade alla mina dåliga sidor. Jag är glad att jag inte bara är den person som jag målade upp för mig själv då. På kvällen var det inte tal om att skriva i någon blogg, även om det hade varit intressant (för mig) att läsa vad jag i så fall hade skrivit.

Igår började det lite bättre, då var jag mest förbannad. Jag var inte fullt lika skoningslös mot min person, men jag var arg, utan att riktigt ha någonting att vara arg på. Sedan gick vi på Mollys teateruppvisning och Korvas stod ut med ungefär halva, sedan började hon gapa och gorma, så att jag fick gå ut med henne i foajén och vänta där tills det var slut. Ett tag fick hon krypa runt på golvet för att roa sig lite och fyllde funktionen av en golvmopp. Efter några minuter var hon täckt av ett lager gråsvart smuts.

Efter det följde Molly med en kompis hem för att kolla på melodifestivalen och Korvas och jag gick till Djurgårdsbrunn, där en vän hade födelsedagspicknick. Och där någonstans började det vända. Det var en fantastisk dag och solen sken. Allt var så där löjligt perfekt, som på gamla målningar. Jag fick träffa vänner jag inte hade sett på länge och Korvas fick oerhört mycket uppmärksamhet och verkade trivas fint med det. Sedan flyttades festen hem till födelsedagsbarnets lägenhet och Korvas och jag gjorde ett försök att delta, i alla fall en liten stund. Där fick Korvas om möjligt ännu mer uppmärksamhet och alla ville hålla henne. Men nu var hon trött och klängig, så vid varje försök började hon skrika och ville tillbaka till mig och då tystnade hon med en gång och grävde sig djupt in i min tröja. Det är lite patetiskt att det ska behövas en bebis för att man ska se sitt eget värde, men det var omöjligt att inte suga åt sig av den egotripp det innebar att vara hela hennes trygghet då. Om man är så viktig för någon, kan man inte vara helt värdelös. Ungefär så fungerar det ohälsosamma resonemanget, och så kan man inte ha det. Man måste stå på sina egna ben och inte på sin bebis ben. Igår stod jag på Korvassons svajiga spagettiben och det får jag sannerligen inte göra till någon vana. Hon har fullt sjå att stå på dem själv.

Nej, imorgon ska jag vakna upp och bara vara jävligt bra.

Det blev utbildningsradion idag, i alla fall. Min febriga bebis kröp omkring på golvet medan hennes febriga pappa satt och slösurfade på datorn samtidigt som han kollade på repriser på utbildningsradion. I dagens moderna utbildningsradio finns det ett program som heter ”historiepolisen” och handlar om poliser som ska förhöra misstänkta personer som påstår sig vara berömda historiska personer. Polisens misstankar grundar sig på att personerna har varit döda i hundratals år, men under utredningen så framgår det att det faktiskt är de, och så får man lära sig lite historia på vägen. Idag var det Jonas Alströmer och man fick lära sig hur han fick svenskarna att börja äta potatis. När jag var liten fick man lära sig att det var han som tog potatisen till Sverige, men den fanns i själva verket redan här, man åt den bara inte, utan uppskattade den bara för de fina blommorna på plantan.

På ett rent personligt plan har den här dagen ett tämligen lågt historiskt värde. Jag skulle bli förvånad om jag över huvud taget minns den om ett år, så blek har den varit. Det är inte min mening att klaga, för så dålig har dagen inte varit. En riktigt dålig dag minns man utan problem efter ett år. Främst berättar jag om min bleka dag för att man ska förstå hur få intryck jag har samlat på mig och därmed ha överseende med att jag slutar dagens inlägg mitt i en meni

Nu känner jag mig lite frusen och det värker bakom ögonen och kroppen är öm. Säkert är det samma åkomma som Korvas har lidit av de två senaste dagarna. Hon har haft feber och dålig aptit och varit ganska gnällig. Och när det ska vilas går det inte alls bra. Hennes ögon är röda av trötthet, men hon finner ingen ro till att somna in. I sängen kröp hon omkring och lade ner sitt trötta huvud mot en kudde eller mot täcket, men bara för att i nästa sekund lyfta upp det igen och lägga ner det någon annan stans. Det liknade en ceremoni eller en bön som hon genomförde, en bön mot ett rörligt Mecka, som likt en ballong i stormväder, fladdrade än hit än dit. Hela proceduren varade i nästan en timme, innan jag gav upp och tog ut henne på promenad.

Om jag hade levt ett annat liv, hade jag nästan njutit av min lilla feber. Då hade jag kanske fått stanna hemma imorgon och tittat på tv hela dagen. När jag var liten och fick stanna hemma från skolan brukade jag sitta och glo på engelska språkprogram från sjuttiotalet på utbildningsradion.  Ett program hette något med ”hello” och handlade om en massa finniga ungdomar med otroligt utsvängda byxor som gjorde och sade olika saker. I vinjetten dansade de och flaxade med både armar och ben. Jag tror inte att någon av dem hade överlevt en sekund i det decennium jag levde i, men jag tyckte om att kolla på det där programmet, därför att det var som det ultimata tecknet på att man hade fått en bonusledighet, när alla andra fick gå i skolan. Däremot pratade jag inte särskilt mycket med andra om programmet, av rent överlevnadsrelaterade anledningar.

Nu är dock livet ett annat och ”hello…” har sedan länge slutat sändas. Nu förväntas jag ta hand om en annan sjuk liten individ.

Med helt andra feberdrömmar än mina.

Ofta när jag demonstrerar brukar jag tänka på ett fint minne jag har från barndomen och nu för två veckor sedan, när Korvasson var med på förstamajdemonstrationen, tänkte jag på det igen. Jag tycker om att hon är med och jag hoppas att hon också kommer att samla på sig fina demonstrationsminnen.

Jag var sju år och skulle börja på ett nybyggt fritids. Det var inte riktigt klart ute på tomten när vi flyttade in, gräset hade inte lagts dit än och hela planen var täckt av jord och mitt på tomten låg en jordkulle. Eftersom det var vinter när fritidset öppnade fick kullen vara kvar i väntan på våren, då den skulle planas ut och det skulle läggas gräs över hela tomten. Jorden frös och kullen täcktes med snö och varje dag lektes det vilt uppe på den. Vi åkte pulka och lekte herren på täppan och rullade ner stora snöbollar. Vi hällde också ut vatten för att göra iskanor, men det fick man inte göra.

Och så kom våren och datumet för färdigställandet av gräsplanen sattes. Det var upprorisk stämning inne på fritidset och alla barnen sörjde, redan i förväg, försvinnandet av den älskade kullen. Ingen gräsplan i världen kunde gå upp mot vår kulle. Några dagar innan grävskoporna skulle komma dit och riva kullen var det en i personalen som sade: ”Men varför ordnar ni inte en demonstration?” Vi var mållösa. Varför hade ingen tänkt på det? Det var ju klart att vi skulle demonstrera! Under de kommande dagarna rådde det frenetisk aktivitet i skaparverkstaden och det gjordes plakat och banderoller med texten: ”Vi vill ha kullen kvar”. Och när rivningsdagen väl var kommen var vi beredda.

När grävmaskinisterna kom infarande på gårdsplanen den morgonen, möttes de av ett femtontal barn, uppställda på farstubron, beväpnade med plakat och banderoller och som högt i kör ropade: ”Vi vill ha kullen kvar, vi vill ha kullen kvar, vi vill ha kullen kvar!” Efter en stund klev den mest råbarkade av grävmaskinisterna ut ur sitt fordon, han tittade bistert på oss och gjorde en lång paus. Sedan sa han: ”Okej, om ni bjuder på kaffe”. Ett stort jubel utbröt bland barnen och grävmaskinisterna fick sitt kaffe och vi fick behålla kullen. Gräset lade de förstås ut ändå, men över kullen. Och jag hade precis, för första gången på allvar, varit med om den fantastiska känslan av att faktiskt kunna påverka.

När jag har promenerat förbi kullen på äldre dar, har jag förvånats över hur otroligt liten den är, jag minns den som så mycket större. Men den ligger kvar och det är stolthet jag känner när jag tänker på att jag för tjugosju år sedan var med i kampen om att bevara den. Och den må vara liten, men för mig är det världens viktigaste kulle.