I mitt senaste inlägg skrev jag om en blek dag, men den dag som följde var svart. Det var en sådan dag då man vaknar upp förbannad och med gråten i halsen, utan att riktigt veta varför. En riktig skitdag. Korvas var grinig och jag fick anstränga mig för att hålla lugnet, när hon skrek som bäst. När Lisa ringde var jag kort i tonen, mest för att jag inte ville prata med någon över huvud taget, men också därför att det kändes som att jag skulle börja gråta om samtalet fortgick alltför länge. Sedan tog jag ut Korvasson på promenad och lät henne sova, samtidigt som jag gick och ifrågasatte hela min person och förbannade alla mina dåliga sidor. Jag är glad att jag inte bara är den person som jag målade upp för mig själv då. På kvällen var det inte tal om att skriva i någon blogg, även om det hade varit intressant (för mig) att läsa vad jag i så fall hade skrivit.

Igår började det lite bättre, då var jag mest förbannad. Jag var inte fullt lika skoningslös mot min person, men jag var arg, utan att riktigt ha någonting att vara arg på. Sedan gick vi på Mollys teateruppvisning och Korvas stod ut med ungefär halva, sedan började hon gapa och gorma, så att jag fick gå ut med henne i foajén och vänta där tills det var slut. Ett tag fick hon krypa runt på golvet för att roa sig lite och fyllde funktionen av en golvmopp. Efter några minuter var hon täckt av ett lager gråsvart smuts.

Efter det följde Molly med en kompis hem för att kolla på melodifestivalen och Korvas och jag gick till Djurgårdsbrunn, där en vän hade födelsedagspicknick. Och där någonstans började det vända. Det var en fantastisk dag och solen sken. Allt var så där löjligt perfekt, som på gamla målningar. Jag fick träffa vänner jag inte hade sett på länge och Korvas fick oerhört mycket uppmärksamhet och verkade trivas fint med det. Sedan flyttades festen hem till födelsedagsbarnets lägenhet och Korvas och jag gjorde ett försök att delta, i alla fall en liten stund. Där fick Korvas om möjligt ännu mer uppmärksamhet och alla ville hålla henne. Men nu var hon trött och klängig, så vid varje försök började hon skrika och ville tillbaka till mig och då tystnade hon med en gång och grävde sig djupt in i min tröja. Det är lite patetiskt att det ska behövas en bebis för att man ska se sitt eget värde, men det var omöjligt att inte suga åt sig av den egotripp det innebar att vara hela hennes trygghet då. Om man är så viktig för någon, kan man inte vara helt värdelös. Ungefär så fungerar det ohälsosamma resonemanget, och så kan man inte ha det. Man måste stå på sina egna ben och inte på sin bebis ben. Igår stod jag på Korvassons svajiga spagettiben och det får jag sannerligen inte göra till någon vana. Hon har fullt sjå att stå på dem själv.

Nej, imorgon ska jag vakna upp och bara vara jävligt bra.