Min moster, Korvas och jag tog en promenad till Norra kyrkogården idag. Den första maj i år var det tio år sedan mamma dog och det är på Norra kyrkogården som resterna av det som en gång var hon ligger i jorden. På själva dödsdagen gick vi inte dit, då hade vi fullt upp med att demonstrera, men jag tror inte att mamma misstycker. Jag tror inte att mamma tycker någonting över huvud taget, nuförtiden.

När jag besöker graven sommartid, kommer jag ofta att tänka på när urnsättningen ägde rum, en varm sommardag. Urnsättaren använde sig av uttrycket ”gått bort” när hon menade död. Jag hatar uttrycket ”gått bort”. Min mamma skulle sagt att ”hata” är ett väldigt starkt ord, men hon har ju som bekant gått bort (dött), så vem ska hindra mig nu? Men för att hedra min mammas minne ska jag nöja mig med att säga att jag avskyr uttrycket ”gått bort”. En intressant notering är att jag, trots min avsky mot uttrycket ”gått bort”, har skrivit det sex gånger i min blogg. Fem gånger här och en gång i ett tidigare inlägg. Folk säger ”gått bort” (sju), därför att de är rädda för att ta ordet död i sin mun. ”Gått bort” (åtta) låter liksom lite trevligare och inte lika definitivt, nästan lite hoppfullt. Vem vet, den bortgångne kanske kommer tillbaka!

Min mamma är död, stendöd och hon kommer med all säkerhet inte tillbaka. Jag minns så väl när vi stod framför det lilla hålet i gräset på kyrkogården och urnsättaren, som stod med urnan i händerna, bad min syster intyga att det var vår mamma som låg i den. Det var omöjligt att inte börja skratta och jag var tvungen att fråga: ”Hur fan vet man det?”. Men urnsättaren drog inte på smilbanden i första taget. Hon vände sig heller aldrig till mig utan hela tiden till min syster, även när det var jag som ställde frågorna. Men på den här frågan hade hon inget svar. När hon skulle sänka ner urnan i marken gjorde hon det stötvis så att det tog en evighet och både min syster och jag hann tänka: ”jamen stoppa ner burken nån gång då!”. Men hon böjde långsamt lite på knäna och sen frös hon till ett slag och så böjde hon sig lite mer och frös till igen och så vidare. En otroligt komisk scen. När hon sedan skulle skotta ner lite jord över urnan så frågade hon om vi ville lämna platsen först. ”Varför skulle vi vilja det?” frågade jag då. Hon vände sig återigen till min syster och svarade att en del kan tycka att det känns väldigt definitivt. Nu var skrattet oerhört nära igen, för när ens mamma får plats i en liten burk känns det redan ganska definitivt. Lite jord i sammanhanget gör varken till eller från.

Det var en solig och fin dag det här och både min syster och jag var på gott humör och ingen av oss förknippar just den här dagen med någon sorg. Jag är beredd att gå så långt som att säga att vi faktiskt hade kul. Det var en rolig urnsättning! Och vem hade kunnat tro att man skulle kämpa för att hålla sig för skratt när ens mamma lades i jorden?

Man vänjer sig fort. Den senaste månaden har det alltid varit någon hemma, när man har stigit in i lägenheten. Allt har varit lite lättare med Korvas också, när det har funnits fler människor som har kunnat ge henne uppmärksamhet. Men idag fick Gustav en lägenhet genom bostadsförmedlingen och Sverker ska flytta till ett andrahandsboende om några dagar. Det kommer att bli tomt. Om katten dessutom ska omplaceras blir det en väldigt stor del av kollektivet som försvinner på en gång. Jag ringde inte min vän, om katten, idag heller. Måste nog smälta tanken ett tag till. Och nästan som om Ahlgren visste att något var i görningen, gick hon på lådan igår.

Gustav blev väldigt glad över lägenhetsbeskedet och det kan man ju förstå, men han fick något sorgligt i ögonen när han insåg att han inte skulle bo med Korvas längre. Han har blivit riktigt fäst vid den lilla bebisen. Och hon gillar honom också. Ganska ofta skakar hon på huvudet åt olika saker. Det betyder nog ingenting speciellt, men hon verkar gilla rörelsen och det är ett sätt att kommunicera. Nicka kan hon inte göra. Om man försöker få henne att nicka genom att nicka själv, börjar hon hoppa istället. Men skaka på huvudet är hon bra på. Korvas och Gustav hälsar alltid på varandra genom att skaka på huvudet och det räcker med att hon får syn på hans fötter, när han är på väg ner för trappan, för att huvudet ska sättas i skakning.

Vi har kallat vårt lilla kollektiv för ”Mattisonborgen”, efter Lisas efternamn inspirerat av ”Mattisborgen” i Ronja Rövardotter. I början stred jag för att kollektivet skulle kallas för ”Pernikliskiborgen”, men det fick aldrig något fäste. Det lät inte lika snärtigt och saknade rövarreferenser, sade de andra. De gav inte ens med sig när jag kallade dem för rasister. Oavsett vad man väljer att kalla kollektivet, håller det nu i alla fall på att luckras upp.

Och inte ett öga kommer att vara torrt, när det blir dags för avsked.