Man vänjer sig fort. Den senaste månaden har det alltid varit någon hemma, när man har stigit in i lägenheten. Allt har varit lite lättare med Korvas också, när det har funnits fler människor som har kunnat ge henne uppmärksamhet. Men idag fick Gustav en lägenhet genom bostadsförmedlingen och Sverker ska flytta till ett andrahandsboende om några dagar. Det kommer att bli tomt. Om katten dessutom ska omplaceras blir det en väldigt stor del av kollektivet som försvinner på en gång. Jag ringde inte min vän, om katten, idag heller. Måste nog smälta tanken ett tag till. Och nästan som om Ahlgren visste att något var i görningen, gick hon på lådan igår.

Gustav blev väldigt glad över lägenhetsbeskedet och det kan man ju förstå, men han fick något sorgligt i ögonen när han insåg att han inte skulle bo med Korvas längre. Han har blivit riktigt fäst vid den lilla bebisen. Och hon gillar honom också. Ganska ofta skakar hon på huvudet åt olika saker. Det betyder nog ingenting speciellt, men hon verkar gilla rörelsen och det är ett sätt att kommunicera. Nicka kan hon inte göra. Om man försöker få henne att nicka genom att nicka själv, börjar hon hoppa istället. Men skaka på huvudet är hon bra på. Korvas och Gustav hälsar alltid på varandra genom att skaka på huvudet och det räcker med att hon får syn på hans fötter, när han är på väg ner för trappan, för att huvudet ska sättas i skakning.

Vi har kallat vårt lilla kollektiv för ”Mattisonborgen”, efter Lisas efternamn inspirerat av ”Mattisborgen” i Ronja Rövardotter. I början stred jag för att kollektivet skulle kallas för ”Pernikliskiborgen”, men det fick aldrig något fäste. Det lät inte lika snärtigt och saknade rövarreferenser, sade de andra. De gav inte ens med sig när jag kallade dem för rasister. Oavsett vad man väljer att kalla kollektivet, håller det nu i alla fall på att luckras upp.

Och inte ett öga kommer att vara torrt, när det blir dags för avsked.