Igår morse var första morgonen efter att vi återgått till havrevälling som kvällsmål för Korvasson. När vi gick upp var förhoppningarna enorma på att ett fyra dagar långt bajsinferno, i samband med majsvällingen, skulle vara till ända. Det var Lisa som plockade upp henne och bar henne till skötbordet och när blöjan åkte av fann hon att den var torr som snus.

Plötsligt var livet en enda stor fest och vilda kullerbyttor och konfettiregn varvades med segerdanser, glädjerop och ”high fives”.  Åt Korvas dukades en stor frukostbuffé upp, med krabba och mandariner.

Ovanstående beskrivning är inte sann, i den bemärkelsen att det inte ägde rum i verkligheten. Festen och glädjeropen var en inombords upplevelse och Korvas fick havrevälling även till frukost, men jag vet inte hur jag bättre skulle kunna illustrera den glädje och framtidstro vi kände över vårt torra barn.

Imorse var det på ett närmast slentrianmässigt sätt jag lyfte upp Korvas ur spjälsängen, trygg i vetskapen om att vi var tillbaka i rutinerna. Till min fasa var hon blöt på ryggen och den här morgonen var i alla avseenden en repris på de morgnar vi trodde oss ha kommit förbi. Det var inga glädjerop denna morgon, varken utombords eller inombords. Senare slogs jag av insikten att vi nu på mindre än en vecka har bytt Korvas sängkläder oftare än jag bytte mina egna på ett helt år, innan jag träffade Lisa. Ett mellanting mellan mina gamla vanor och Korvassons nya, vore kanske att föredra, men vad ska detta nu betyda?

 Är det tid att börja leta på internet efter en helkroppsblöja? Någon påstod att när tänderna växer ut, kan det här hända. Jag förstår inte hur det skulle kunna hänga ihop, men tänk om det är sant. Man har ju hur många tänder som helst och de växer inte snabbt på Korvasson. Och vad händer när mjölktänderna lossnar och nya kommer upp?

Den enda ljusglimt jag kan se nu är att när det är dags för visdomständerna, så är Korvas så gammal att hon får ta hand om sviterna själv.

Jag kunde inte somna inatt och låg och vred mig och blev stressad över att jag inte kunde somna och så blev det ännu svårare. Jag var fast i en klassisk loop, helt enkelt. Tillslut gav jag upp och tänkte att jag skulle förstöra Lisas natt också om jag fortsatte att leva om, så jag gick upp och tog ett varv i lägenheten. Sen gick jag och kollade till Korvasson och kände att det luktade illa i hela rummet och när jag gick fram till sängen låg hon och sov i ett hav av bajs. Det är fjärde natten i rad nu, som det har hänt. Jag fick göra en totalrengöring av både säng och bebis, det var skit ända upp till axlarna.  Men jag tror att vi knäckte gåtan idag. Hon brukar få havrevälling innan hon går och lägger sig, men den tog slut för några dagar sedan och då har hon fått majsvälling istället. Majsvällingen måste vara boven.

Efter förmiddagsvilan åkte Korvas och jag till söder, där vi skulle bli fotograferade för tidningen Barn och föräldrar. De har ett pappareportage i nästa nummer och jag och två andra pappor blev intervjuade. Korvas skötte sig ypperligt i studion och vi bjöd på våra finaste poser. Sedan gick vi och köpte havrevälling och började promenera hemåt. I gamla stan gick vi förbi pappas jobb och gjorde en spontan påhälsning. De är fina ihop Korvasson och pappa och jag tänkte som jag tänker varje gång de träffas, att de borde träffas oftare. Pappa presenterade oss stolt för en massa människor. ”Det här är min son och det där är mitt barnbarn”, sa han. De flesta blev förtjusta över Korvassons närvaro och det komiska var att alla (och det var ganska många) frågade: ”Vad heter han” eller ”och det där måste vara din sonson?”. Korvasson var nämligen klädd i blått.

Och en flicka i blått är en pojke.

Glada, underbara korvas drar fram som en tornado i sin gåkärra. Hon blir som förbytt i den. Den stillsamma, fundersamma bebisen får fan i ögonen och njuter i fulla drag av förmågan att röra sig från en punkt till en annan. Hon springer fram, först halkandes tills strumporna äntligen har glidit av och sedan, med perfekt friktion under de knubbiga små fötterna, åker hon med full hastighet in i möblemanget. Hon river ner det hon kommer åt och ler sitt fantastiska tandlösa leende, som gör de runda, bulliga kinderna ännu rundare, och jag måste bita mig i läppen för att inte nypa hårt i dem. Hon ger ifrån sig små tjut av förtjusning och bankar på soptunnan, rycker i sladdarna och gör stora skrynkliga pappersbollar av dagens tidning. Hon röjer och mitt hjärta värker av kärlek för den lilla rivningsarbetaren.

I blomkrukan ligger det mandarinskal och det har gjort mig rädd för att katten ska välja soffan som toalett. Hon kissade i soffan för någon dag sedan och återigen har jag svikit mitt ord om att nästa gång hon använder en möbel som toalett, måste hon lämna vårt hem. Men hon är kvar och idag både kissade och bajsade hon i kattlådan!

Sällan har en stinkande bajskorv gjort mig så upprymd som idag.

Den mest omedelbara fördelen med att umgås med barn är att man får en ursäkt att genomföra projekt som man annars skulle kunna anklagas vara för gammal för. Men sanningen är den att det finns ingen övre åldersgräns för ett ordentligt bajskorvsskämt.

När de renoverade i Lisas lägenhet flyttade vi över till min mittemot. Den var lite mindre, men väldigt mysig. I anslutning till köket låg ett litet matrum, som de flesta som bor i så kallade 1,5or använder som sovrum, så även jag. Där fick Molly sova och Lisa och jag sov på en madrass i vardagsrummet. Det var fina veckor och Molly trivdes som fisken i vattnet när alla bodde så nära inpå varandra. En dag när Lisa var på jobbet fick Molly och jag den fantastiska idén att vi skulle baka en bajskorv.

Om man blandar mycket chokladpuddingspulver med lite vatten så kan man tillverka den mest perfekta bajskorv man kan tänka sig. Har man en riktigt mättad lösning så kan man få till små sprickor i korven, som att den har legat och torkat till sig lite. Efter mycket dividerande om var vi skulle placera bajskorven kom vi på att den naturligtvis skulle placeras i kattlådan. Och så skulle den vara väldigt stor så att Lisa skulle reagera över hur i helvete katten hade kunnat klämma ut den. Kattlådan stod precis innanför hallen, så att den var det första man fick syn på när man kom in.

När vi var klara höll vi nästan andan i väntan på att Lisa skulle komma hem. ”Å jävlar, har ni sett den där!?” utbrast hon när hon kom innanför dörren och fick syn på korven. Fascinerande nog tycktes hon acceptera att den kom från katten. Den var verkligen alldeles för stor. En riktigt rejäl bajskorv, även med en människas mått. Vi var inte helt och hållet nöjda med reaktionen så jag var tvungen att plocka upp den ur lådan och ta en tugga i den, varpå lisa ropade: ”VAD GÖR DU!??”.

Då tittade Molly, som höll på att spricka, på mig med en lycklig min som sa: ”Nu är vi hemma”.