Korvasson, min underbara lilla krabba, har varit på alldeles strålande humör den senaste veckan. Hon är ju en rätt glad bebis överlag, men den här perioden har allt gått ännu smidigare än vanligt och hon har sysselsatt sig själv långa stunder varje dag.

Och så pratar hon regelbundet, men eftersom hon bara kan ett enda ord, måste hon använda det många gånger. Jag tror inte att jag överdriver om jag säger att hon har sagt ”titta” någonstans mellan tvåhundrafemtio och trehundra gånger idag. Hon säger det med stor variation och det tycks också fungera som det ord hon använder när hon vill ha någonting. När jag försökte svara på ett sms från Molly idag så ville Korvas ha tag i telefonen. Och för varje misslyckat försök att ta den ifrån mig blev hon än mer desperat och ropade titta, som ett mantra. Tillslut var hon så uppspelt att hon hakade upp sig och fastande i ordet och lät som en rappare när hon väste fram ”tittittittittittittittiiitiitiittaa”. För några ögonblick var hon helt förtvivlad, men när jag väl lyckats skicka iväg meddelandet, satte jag på knapplåset och gav henne telefonen och på mindre än en sekund var allt bra igen. Ingen vuxen människa hade reagerat på det sättet. Vuxna människor behöver lite tid att varva ner igen, efter att ha varit så förtvivlade. Vuxna människor är långsinta. Med Korvas är det som att trycka på en knapp och de desperata skriken upphör direkt när hon får som hon vill.

Jag funderade en stund på när i en människas liv som långsintheten gör sitt inträde.

Idag har vi firat Korvassons allra första födelsedag och hon var på toppenhumör hela dagen. Vi hade inte tänkt ordna något kalas, eftersom födelsedagsbarnet ännu inte har uppnått den grad av förståelse som krävs för att uppskatta ett kalas ordentligt. Men både farmor och farfar ville komma förbi, så vi ordnade en liten fika. Vi fick slita hårt på morgonen för att få vårt hem att se anständigt ut, då allt lämnats vind för våg igår kväll, till förmån för ordspelet. Farmor hade med sig en tårta prydd med jordgubbar, som Korvas fick suga på. Jordgubbarna alltså, tårtan tog vi andra hand om. Sockret får hon vänta med, så länge det bara går. Vi diskuterade bland annat hur länge man kallas bebis. De borde i alla fall kunna gå och prata innan de uppgraderas till barn. Jag tycker till exempel att min bebis är en bebis.

Sedan gav vi oss iväg på picknick i Vanadislunden. Lisa, våra två inneboenden, Korvas och jag. Vi serverade gröt åt Korvasson, medan vi andra slukade i oss baguetter med rostbiff och potatissallad. En picknick är en riktig drömtillvaro för en bebis. Alla sitter på marken, på samma plan som bebisen och det finns hur många saker som helst att leka med. Knivar, kaffekoppar, ölburkar, potatissallad och solglasögon, för att nämna några.

Jag beslutade mig för att jag mycket snart måste raka mig och att jag då ska spara skägget och göra en päls av det till ett gosedjur åt Korvas. Det kan bli hennes födelsedagspresent från mig. Det kanske inte ens behöver vara ett djur, utan bara en boll med hår. En skäggboll. Och när jag är bortrest kan hon lätt förnimma känslan av sin faders kyssar, genom att gnugga sig mot skäggbollen. Sverker (inneboende) tyckte att det lät sinnessjukt och äckligt.

Men vad är det för äckligt och sinnessjukt med en faders kyssar, tänkte jag.

Ute på gården cyklade barnen runt, runt i cirklar och ropade högt medan de trampade framåt: ”Nu är jag på E18 och nu åker jag in på E6 och nu åker jag in på E8” och så vidare. När jag kom tillbaka flera timmar senare, var det som om tiden hade stått stilla. Samma barn åkte i samma cirklar och ropade ut högt på vilken europaväg de befann sig. Den enda skillnaden var att de hade hittat på ännu fler nummer efter ”E”. Sedan samlades alla i en liten klump och någon sade till någon annan: ”Tänk på att om du ramlar nu så kan vi tyvärr inte hjälpa till, därför att vi har varnat dig”. ”präktiga lilla snorunge” tänkte jag och tittade mot Lisa, för att se om hon också hade hört.

Sedan tänkte jag att vi nog kommer att tillbringa många timmar ute på gården, när Korvas blir lite större. Det är en fin gård vi har, perfekt för lek. En sådan gård som kan bli en hel värld när man är liten. Jag såg framför mig hur jag kommer att springa bakom Korvasson, när hon ska lära sig att cykla och ropa uppmanande att hon ska trampa, samtidigt som jag håller andan av rädsla för att hon ska slå sig. När jag rullade Korvas framför mig idag så tänkte jag på hur fort tiden har gått och det gör mig glad och ledsen på samma gång. Det är otroligt fint att se henne utveckla en personlighet och dagligen göra små framsteg, som är stora för henne. Men det är min älskade lilla bebis och jag fick känslan av att om jag blinkar en gång så är det dags för henne att lära sig att cykla och om jag blinkar en gång till så är hon arton och ber mig dra åt helvete, för att sedan fly hemmet. Det blir till att hålla ögonen uppe ett bra tag till helt enkelt, för jag är inte färdig med min bebis än, på långa vägar. Men när hon väl har lärt sig cykla och grupperar sig med andra barn så hoppas jag att hon är den som säger:

”Det spelar ingen roll att vi har varnat dig, vi hjälper dig ändå om du ramlar”.

De är som ett gammalt par, Korvas och Ahlgren. Ett gammalt par som en gång har älskat, men det har övergått i vänskap. De kan varken leva med eller utan varandra. Korvas som var så totalt förtrollad av allt som Ahlgren hade för sig, bryr sig nu inte särskilt mycket alls. Hon finner sig i hennes sällskap och accepterar henne som vän, men mer än så är det inte. Tiden för avgudande är över. Nu bråkar de som vilket par som helst, om de mesta i vardagen. Och så bråkar de om Pigge. Pigge är Korvassons favoritgosedjur, som hon har fått av Mollys farmor. Ibland ler hon stort när hon får syn på den mjuka igelkotten och ibland trycker hon gosedjuret mot sin kind och sluter ögonen. Ahlgren tycker också om Pigge. Men mer på ett sådant sätt som katter tycker om råttor och möss. Ahlgren skulle nog egentligen vilja döda pigge, om det inte vore så att Pigge redan är död. Pigge har alltid varit död, sorgligt men sant. Dödfödd, skulle man kunna säga.

Andra tillfällen för irritation är när Ahlgren ligger i vägen för något föremål som Korvas vill lägga vantarna på. Hon liksom studsar i frustration över att hon inte kommer åt, men Ahlgren är en svårstressad katt och flyttar inte på sig i första taget, om man inte tar i med hårdhandskarna. Och det händer faktiskt ibland att Korvas, i sina försök att flytta katten, tar tag med hela handen i pälsen och drar. Då flyttar hon också på sig. Märkligt nog är det väldigt sällan som Korvas är hårdhänt mot henne annars. Kanske är det därför som katten så ofta håller sig nära henne. Jag undrar om inte rollerna i deras förhållande faktiskt är bytta, och att det nu är Ahlgren som är mest intresserad av närheten. Men det kan nog svänga igen.

Som i vilket förhållande som helst.

Oj, vilken egoboost! Statistiken säger alltjämt noll, men den ena smickrande kommentaren efter den andra har kommit in och bevisat motsatsen. Tack! Det är med en lite lätt rodnad på min kind som jag sitter här och författar dessa rader.

Korvas fick sin utlovade dusch idag och det behövde hon. Den avtvättning hon fick igår natt var inte så grundlig, då kändes det viktigt att hon skulle få komma tillbaka till sängen snabbt. Men idag duschade vi länge. Hon hade gnällt i flera timmar innan, men så fort vattnet sattes på blev hon tyst. Vi är ett riktigt radarpar i duschen, Korvasson och jag. Hon älskar det och jag älskar det. Korvas är fokuserad på vattnet och jag är fokuserad på att hinna gosa så mycket som möjligt med henne. Först får hon sitta en stund på golvet med sin badanka och sen tar jag upp henne i famnen. Idag sög hon i sig, som en liten igel, av vattnet som rann längs min arm. Det är bra, hon blir ju uttorkad av att kräkas.

När Korvas var färdigduschad fick jag fortsätta en stund medan Lisa klädde på henne. Tre minuter senare spydde hon över vardagsrumsgolvet, en våning ner (vi bor nämligen i en etagelägenhet, så att det inte blir några oklarheter här). Fascinerande att det inte verkar bekomma bebisar det minsta att kräkas. Många vuxna tycker att det är bland det värsta som finns, att det är värre än själva illamåendet. Korvasson gör ingen stor affär av det, för henne är det lika lätt som att rapa. En kort stund efter incidenten satt hon och lekte som bäst igen. Hennes lugg hade lagt sig rakt fram som en keps och jag är säker på att till och med medlemmarna i Leningrad Cowboys hade blivit imponerade.

Nu känns det bra. Genrepet inför greklandsturnén satt perfekt. När jag kom hem fick jag ett sms av min vän Johan som sade att jag hade prickat in formtoppen och sjöng riktigt grymt idag. Han ljuger säkert lite för att peppa mig för att jag har sagt att jag är nervös, men ändå, glad blev jag. Det är så oerhört svårt att föreställa sig hur det ska bli. Man har en plats och ett datum i sikte och det känns roligt fast avlägset, men plötsligt har tiden hunnit ifatt en och det är bara någon dag kvar. Jag vill gå på toaletten (inte kissa) varje gång jag tänker på det. En club i Aten med främmande människor, mestadels greker inbillar jag mig, och så vi. Hu, hemska, förtjusande tanke.

 Min moster (Korvassons farmor) var barnvakt idag, under repet, därför att Lisa gick i skolan. Allt verkade ha gått finfint och Korvas var tydligen på strålande humör. Det var bara lite strul med middagen. Hon vägrade äta, det som jag omsorgsfullt hade tillagat och klippt ner i små, tuggvänliga bitar. Här lägger man ner sin själ i en maträtt, bara för att en liten skitbebis ska nobba den och grina illa till på köpet. Det finns bebisar som skulle offra mycket för en rejäl portion överkokta grönsaker med spagetti och kravmärkta kalkonköttbullar, men Korvasson verkar inte vara en av dem.

Och Molly har lärt sig sitt första barréackord idag (F) på gitarrlektionen. Det är otroligt stort faktiskt och det innebär att hon nu kan mer än Ramones kunde när de startade. Hon har dessutom förstått att det bara är att flytta ner samma grepp längs halsen, så blir det andra ackord. Därmed kan hon mer än basisten i The Clash kunde när de startade. Jag förutspår en ljus framtid för min styvdotter.

Ja, nu känns det bra.

Jag smög på Korvasson i morse. Hon hade varit vaken en litet tag och låg och pratade tyst för sig själv. När jag kikade in låg hon på rygg och studerade sin egen hand, men det tog inte lång tid innan hon upptäckte att hon var iakttagen och blev jätteglad när hon fick syn på mig. Glädjen varade bara fram till skötbordet, sen blev hon ledsen. Hon var nog fortfarande trött misstänker jag. Efter frukosten satt hon på golvet och trillade framåt, vilket resulterade i en fläskläpp. Svullnaden lade sig dock väldigt snabbt. Efter tio minuter var den nästan borta.

Sedan jagade vi iväg till ännu ett återbad på babysimmet. Vi har inte lyckats gå en enda gång på ordinarie tid, därför att det oturligt nog har sammanfallit med att jag har fått jobb. Två gånger har vi varit på väg, men det har varit samma gånger som det ställts in på grund av att vattnet varit för kallt. Det var lite stressigt att hinna mata henne innan, då tiden var knapp, men jag lyckades lösa det genom att balansera upp flaskan i vagnen på en hopvikt tröja ovanpå hennes mage, så att hon kunde äta medans jag förde oss framåt.

Hon tycker verkligen om att bada. Det är inga topprestationer på övningarna men hon har roligt och jag har roligt åt att hon har roligt. Idag fick hon en rejäl kallsup, men tappade inte humöret för det. Sedan fick hon testa flytkuddar och det verkade hon gilla. Det roliga är att hon drar sig för att använda benen i vattnet, precis som på land. De hänger och dinglar bara. Sedan bar det av hemåt för att värma på en flaska till och sedan bege oss till Lisas extrajobb, där jag lämnade över Korvas, som en stafettpinne, för att sedan bege mig till replokalen.

När jag kom hem hade vi en timme, fram till läggdags, med en helt sagolikt glad bebis. Hon är ofta glad annars också, men sina absoluta formtoppar brukar hon pricka in när vi är samlade allihop.

Korvas hängde med fram till att hon lärde sig att sitta, men sedan la hon av. Efter det har hon suttit där man har satt henne och inte gjort några försök att ta sig därifrån. Hon sträcker sig efter saker men ger ofta upp om de ligger för långt bort. Hon sitter där hon sitter och äter skräp från mattan, damm och noppor. Hon är en ganska effektiv borttagare av noppor även om hon av rörelseskäl inte kan beta av några större ytor åt gången. Men när en liten yta är ”avnoppad” är det bara att flytta henne till nästa, som en ko på grönbete ungefär. När hon väl har spanat in en liten bit damm eller en frestande noppa är hon snabb. Jag har flera gånger försökt hindra henne, men hon har hunnit före och sen har det visat sig vara svårt att ta ut skräpet ur munnen på henne. Hon biter ihop käkarna hårt och vrider och vänder på huvudet. Sedan sitter hon och pratar och tuggar som om det var ett tuggummi hon hade i munnen.

Sedan en vecka tillbaka har hon dock gjort enorma framsteg på rörelsefronten. Hon har lärt sig snurra. Tidigare har hon blivit frustrerad när någonting har hänt bakom ryggen på henne och försökt vrida huvudet hela varvet runt. Men nu har hon perfekt trehundrasextiograderskoll och kan snurra både medsols och motsols.

 Så nu sitter hon allt som oftast och pratar, snurrar och äter skräp.

Belöningen för den som går upp med Korvasson på morgonen är förmiddagsvilan. Eller den första belöningen är egentligen själva väckningen, av den förvisso redan vakna bebisen. En mer korrekt benämning kanske skulle vara ”upplockningen av bebisen”.  Sedan en tid tillbaka tillkommer dessvärre en bajshantering av inte särkilt angenäm natur, men låt oss bortse från den då det är ett kapitel för sig.

Innan man går in för att plocka upp Korvas har hon legat nöjd och pratat för sig själv en stund, samtidigt som vi har legat och ”snoozat” till ljudet av hennes babbel, i rummet intill. Efter ett tag höjs hennes röstläge och först då är det dags att göra entré. Det spelar ingen roll hur trött man än är, för det är omöjligt att inte smittas av den glädje man möter i spjälsängen när man kommer in. Korvasson sprätter till i hela kroppen, som en fjäder, när hon får syn på en och ett leende som inte är av denna världen breder ut sig över hela hennes bulliga lilla ansikte. De senaste dagarna har hon blivit så exalterad att hon inte har kunnat låta bli att skrika rätt ut av lycka över att det äntligen har blivit en ny dag.

Sedan går morgonen vanligtvis som en vals, för på morgonen är hon på strålande humör. Jag får känslan av att den som myntade ordspråket ”morgonstund har guld i mun” hade att göra med en riktigt glad bebis. Redan i köket när man med trötta morgonrörelser gör välling till Korvas och kaffe till sig själv, har man siktet inställt på förmiddagsvilan. Det är en fantastisk liten stund då man, om man håller sig vaken, kan läsa i sin bok samtidigt som Korvasson ligger med huvudet i ens armhåla och snusar. Men vanligtvis dåsar man till själv och sover skönare än på natten, på soffan bredvid sitt barn.

När hon var riktigt liten brukade jag ha henne sovandes på magen och jag älskade verkligen dessa stunder. Men i takt med att nacken blev starkare och medvetenheten om världen runtomkring blev större, har hon blivit mer rastlös och vill inte gärna ligga still. Hon lyfter hela tiden huvudet för att se vad som händer. Samma sak i vagnen, där hon ligger och gör situps för att bättre kunna se, vilket har lett till att vi ofta kallar henne ”situpsarn”.

Imorse var hon lugnare än vanligt och när jag prövade att lägga henne på min mage trillade hennes huvud ner tungt mot mitt bröst, och så låg vi och sov så i nästan en och en halv timme. När hon till slut vaknade tittade hon upp på mig med nyvaket ansikte. Och vore det inte för att hennes ögon glittrade till på ett välbekant sätt, skulle det vara svårt att se att det gömde sig ett stort leende bakom nappen.

Vart man än går med Korvasson (när hon inte skriker) möts man av leenden. Alla blir glada av en glad bebis och det går inte att stirra sig mätt. Ofta ler de vuxna mot varandra och tittar sedan på barnet och sedan på varandra igen och båda tänker: ”Visst är det fantastiskt med ett nytt litet liv”. Och det är det ju, så ett leende är sannerligen på sin plats. Inte alltför sällan, på kaféer och tunnelbanor, händer det dock att ett helt annat slags leende dyker upp. Ett leende som kommer i samband med att någon vuxen först har haft en egen kontakt med ens barn. De har suttit och tittat och lett mot varandra och plötsligt känner den vuxne att den måste titta och le även mot föräldern. Ibland är det äkta och fint men ofta sker det pliktmässigt, som om det skulle krävas tillstånd för att titta på någons bebis. Antingen ställer de någon påtvingad fråga eller också får man, tillsammans med leendet, en blick som betyder: ”Är det okej om jag tittar lite på din bebis? Jag vill henne inget illa alltså, tänkte mest le lite”.

Är jag det minsta ur balans blir jag störd av den här sortens leenden, och ger tillbaka en blick som försöker säga: ”Du får stirra så mycket du vill på min glada bebis, blanda inte in mig bara”. Men det verkar aldrig vara någon som förstår.

Kanske blir de distraherade av mitt stora falska leende.