Korvasson, min underbara lilla krabba, har varit på alldeles strålande humör den senaste veckan. Hon är ju en rätt glad bebis överlag, men den här perioden har allt gått ännu smidigare än vanligt och hon har sysselsatt sig själv långa stunder varje dag.

Och så pratar hon regelbundet, men eftersom hon bara kan ett enda ord, måste hon använda det många gånger. Jag tror inte att jag överdriver om jag säger att hon har sagt ”titta” någonstans mellan tvåhundrafemtio och trehundra gånger idag. Hon säger det med stor variation och det tycks också fungera som det ord hon använder när hon vill ha någonting. När jag försökte svara på ett sms från Molly idag så ville Korvas ha tag i telefonen. Och för varje misslyckat försök att ta den ifrån mig blev hon än mer desperat och ropade titta, som ett mantra. Tillslut var hon så uppspelt att hon hakade upp sig och fastande i ordet och lät som en rappare när hon väste fram ”tittittittittittittittiiitiitiittaa”. För några ögonblick var hon helt förtvivlad, men när jag väl lyckats skicka iväg meddelandet, satte jag på knapplåset och gav henne telefonen och på mindre än en sekund var allt bra igen. Ingen vuxen människa hade reagerat på det sättet. Vuxna människor behöver lite tid att varva ner igen, efter att ha varit så förtvivlade. Vuxna människor är långsinta. Med Korvas är det som att trycka på en knapp och de desperata skriken upphör direkt när hon får som hon vill.

Jag funderade en stund på när i en människas liv som långsintheten gör sitt inträde.