Jag har skrivit mina anteckningar på engelska därför att min forskning kan komma att få betydelse internationellt. Det är ingen idé att försöka översätta då jag har använt ett medicinskt språk med många krångliga tekniska termer som är svårbegripliga för en vanlig lekman. Det väsentliga i sammanhanget är att jag i mina studier har fått bekräftat vad jag länge har misstänkt.

Nämligen att Korvassons har mina öron.

När det nya året bara var fem dagar gammalt var min syster och hennes man gladare än på länge. De hade äntligen lyckats få sin yngste son att sova på nätterna och de upplevde att de hade fått livet tillbaka. Lyckan visade sig vara kortvarig då han började trixa igen efter några dagar. Tydligen sover han extra dåligt när det är fullmåne och till och med halvmåne. Det låter ju lite flummigt det där, men många har svårt att sova när det är fullmåne. Jag har också upptäckt att vissa sömnlösa nätter har sammanfallit med fullmåne. Det kan ju såklart vara tillfälligheter, men varför inte. Bara för att man vet väldigt lite om någonting behöver det inte vara flummigt. Det är ju stora dragningskrafter man har att göra med. Och kan månen, med hjälp av solen, lyfta hela havet när det är flod borde det vara en baggis att lyfta en människa ur sömnen.

Korvas har hittills varit likgiltig till om det är fullmåne eller inte. Vi har haft en oförskämd tur med ett barn som sover. Redan efter en månad, när hon fick sova i sin egen spjälsäng började Korvasson att sova hela nätter. De första månaderna vaknade hon en gång per natt för att äta, men snart sov hon hela nätterna. Eller sov och sov, hon vaknade nog ganska ofta men låg och babblade lugnt för sig själv en stund och somnade sedan om. De senaste veckorna har hon varit lite bökigare och ganska ofta börjat skrika när man lägger henne i sängen och så har hon oftare vaknat och skrikit på natten. Visserligen har hon varit snorig rätt länge, men det känns som om det är något annat i görningen också. Jag antar att hon har blivit medveten om att hon blir lämnad ensam i sitt rum och så har hon förstått att hon kan påverka det genom att skrika. Det fungerar fortfarande relativt bra men jag hoppas att det utvecklas åt rätt håll, när förkylningen har lagt sig.

Eftersom jag ofta skriver på nätterna är det lite avgörande. Jag kan klara mig på ganska lite sömn. Får jag sova sex timmar mår jag fint och jag klarar mig hyfsat på mindre. Men då måste det vara god sömn. Tre- fyra timmar som avbryts flera gånger av skrik och tillfällen när man måste gå upp och klappa på henne och stoppa i nappen, räcker inte på långa vägar. Hade det inte varit så väl att vi är två och kan turas om att gå upp med Korvas på morgonen hade det varit ohållbart. Nu kan jag vara skittrött varannan dag och bara lite trött varannan.

Men jag känner att min framtid som nattbloggare hänger på en mycket skör tråd.

Lisa var hela tiden säker på att det var en flicka vi skulle få, för i hennes släkt föds det nästan bara flickor. Någon annan sa att det är mannens gener som bestämmer vilket kön det ska bli. Jag vet inte vad som är sant, men det är ganska intressant. I så fall kanske det skulle innebära att kvinnorna i Lisas släkt dras till en typ av män med en benägenhet att få flickor. Och då bestämmer ju de, om än indirekt, vilket kön det ska bli i alla fall.

Lisa ville inte att vi skulle ta reda på vilket kön det var, men jag tänkte lite annorlunda. Barnmorskan kan ju se vad det är för kön och för mig kändes det inte riktigt rättvist att hon skulle veta vad det var för kön på mitt barn och inte jag. Dessutom får man ju lite mer tid att fundera på namn. Vi beslutade oss för att om barnmorskan frågade om vi ville veta så skulle vi ta reda på det och annars inte.

I receptionen innan vi kom in skulle man betala femtio kronor om man ville ha med sig en bild från ultraljudet. Jag tyckte skrockfullt att det kändes helt fel att betala i förskott, innan man visste om barnet verkade vara okej. Det är ju huvudsakligen därför man gör undersökningen och jag ville inte ta ut någon seger i förskott. Jag inser så här i efterhand att jag var rätt nervös att det skulle vara något fel på barnet eller att det inte skulle finnas något barn där över huvud taget. De köpte mitt argument och jag tilläts betala i efterskott.

Barnmorskan var en ganska trevlig men bestämd äldre dam. Hon undrade om vi hade funderat på namn och uppskattade inte alls våra lekar med namnen Moa och Harry Mattisson och deras likhet med författarna Moa och Harry Martinson. Hon berömde Lisa för sitt fina röda hår och när Lisa sa att det var färgat sa hon: ”Jo, men här ser man också att det är lite rött” samtidigt som hon skrapade lite snabbt med sin hand på Lisas könshår(!), som stack upp lite ovanför de nerkavlade byxorna. ”Jaha, då ska vi ta och titta på din flickmage”, sade hon sedan och smörjde in Lisas mage med en kall gelé.

I samma sekund som hon satte apparaten mot magen, dök bilden av en livs levande, pytteliten och otroligt aktiv bebis upp. Jag trodde knappt mina ögon. Det var alltså sant! Det fanns verkligen en riktig liten människa därinne, med halva min genuppsättning. Det var en omvälvande känsla och jag satt hela tiden och väntade på att hon skulle säga att det var något som var fel, men det gjorde hon inte. Man kunde till och med se det lilla hjärtat med sina fyra kammare och hur det pickade som bara den. Sedan sa barnmorskan: ”Nu vet jag vad det är, vill ni veta?” Vi tittade på varandra och skrattade lite och sa sedan att det ville vi. Då vände hon sig till Lisa och sade: ”Ja, vi är i majoritet om man säger så”.

Jag ville inte välja någon av bilderna som hon printade ut, jag ville ha alla. Om det nu fanns fyra kort på min ofödda bebis, så tänkte jag inte nöja mig med ett. Vi gick ut och betalade för bilderna. När vi passerade väntrummet tänkte jag att här sitter alla och är lika nervösa som jag var för några minuter sedan.

När vi kom hem kunde jag inte sluta titta på bilderna. Allt blir så mycket mer konkret när det finns foton att titta på och även om Korvasson fortfarande låg i magen så fanns det bildbevis för hennes existens och bilder ifrågasätter man inte på samma sätt, dem tror man på. Och om och om igen tänkte jag:

”Jag ska bli pappa, jag ska bli pappa”

Jag fick ett sms häromdagen av en vän som frågade om jag ville träffas. Hon var redan ute på stan och jag svarade att det ville jag gärna och att jag kunde vara utanför dörren om en kvart. Jag har alltid satt en stolthet i att med nästan inget varsel alls kunna vara på väg vart som helst, när som helst. Snabb, fri och flexibel. För några veckor sedan hann jag från duschen i vasastan till cityterminalen på sjutton minuter, men då var inte Korvasson med. Sen Hon kom in i bilden är ingenting sig likt och jag har inte till fullo accepterat att vi som team är mycket långsammare än jag tror. Jag borde ju ha vant mig vid det här laget, men livet före Korvas har varit så mycket längre och jag tycks vara en riktigt gammal hund i sammanhanget.

Det är frestande att skylla allt på min dotter, det är ju hon som sinkar mig kan man tycka. Men Korvas gör bara sitt jobb som bebis, det är jag som släpar efter lite i jobbet som pappa. När det kommer till tidsplanering ser jag henne som ett föremål, som en mobiltelefon eller ett par nycklar, något man bara snabbt stoppar i fickan på vägen ut. Jag tror att det kan vara där det brister.

Det är bara att ta på henne overallen och gå ut tänker jag, när jag inser att jag måste byta blöja på henne först. Sedan är strumporna borta och sedan nappen. Ibland kan det ligga fem-sex nappar på samma ställe, men när man ska gå ut är de spårlöst försvunna. Så hittar jag till slut en napp i fickan men kommer på att blöjorna i skötväskan nere i vagnen är slut. När jag har hämtat nya blöjor har mina femton minuter precis gått, men nu är vi äntligen på väg. Halvvägs ut genom dörren kommer jag på: ”maten, vafan hon måste ju ha mat!”. Jag springer in i köket och gör i ordning en flaska, medan min varma bebis ligger och skriker otåligt på hallgolvet. När vi till slut är på väg har det gått tjugo minuter och jag har än en gång kommit fram till att jag måste sluta se mitt barn som ett föremål.

Vi är ett lag Korvasson och jag och ett lag är som en kedja som inte är starkare än sin svagaste länk. Sedan kan man alltid diskutera om den svagaste länken är den som skiter på sig precis när man ska gå ut, eller den länk som inte har planerat för det.

Glada, underbara korvas drar fram som en tornado i sin gåkärra. Hon blir som förbytt i den. Den stillsamma, fundersamma bebisen får fan i ögonen och njuter i fulla drag av förmågan att röra sig från en punkt till en annan. Hon springer fram, först halkandes tills strumporna äntligen har glidit av och sedan, med perfekt friktion under de knubbiga små fötterna, åker hon med full hastighet in i möblemanget. Hon river ner det hon kommer åt och ler sitt fantastiska tandlösa leende, som gör de runda, bulliga kinderna ännu rundare, och jag måste bita mig i läppen för att inte nypa hårt i dem. Hon ger ifrån sig små tjut av förtjusning och bankar på soptunnan, rycker i sladdarna och gör stora skrynkliga pappersbollar av dagens tidning. Hon röjer och mitt hjärta värker av kärlek för den lilla rivningsarbetaren.

I blomkrukan ligger det mandarinskal och det har gjort mig rädd för att katten ska välja soffan som toalett. Hon kissade i soffan för någon dag sedan och återigen har jag svikit mitt ord om att nästa gång hon använder en möbel som toalett, måste hon lämna vårt hem. Men hon är kvar och idag både kissade och bajsade hon i kattlådan!

Sällan har en stinkande bajskorv gjort mig så upprymd som idag.

Nu var vi alltså i precis det läget vi fasade för. En bebis som krävde enormt mycket tid och en katt som vägrade sluta kissa på möblerna. Hur jobbigt det än kändes så lutade det åt att vi skulle göra oss av med katten, situationen var ohållbar.

Krokodiltårarna rann på Molly när vi förvarnade henne om vad som med stor sannolikhet skulle ske. Jag hade fått tipset av en tjej i en djuraffär att i nästan hundra procent av fallen, slutar katterna att kissa på möblerna om de får gå ute på dagarna. Vi hade redan gjort en del halvhjärtade försök att göra henne till en gårdskatt, men nu hängde allt på det kortet. Vi sa till Molly att om hon ville att Ahlgren skulle få vara kvar måste hon engagera sig mer i frågan. Ahlgren var livrädd ute på gården och behövde vänjas in, i sällskap av någon familjemedlem. Molly vägrade ta ut henne. För hur stor hennes kärlek till katten än var så fanns det en risk att någon från en äldre årskurs kunde se henne ute med en katt, det bor nämligen andra från hennes skola på samma gård. Det var tydligen helt otänkbart för någon med hennes image att visa sig ute med en katt. Vad skulle folk tro? Jag var stenhård och sa att vi hade fullt upp med Korvas och om hon inte hjälpte till skulle vi göra oss av med katten. Hon grät och skrek och ropade ”idiot” åt mig när hon drämde igen dörren (med katten i famnen). Efter två minuter kom fyra stycken ”förlåt-sms” i tät följd. Jag väntade en kvart innan jag svarade. Lite jobbigt måste det få kännas när man ropar idiot åt styvpappa, tänkte jag.

Våra hot om att göra oss av med katten var tomma visade det sig. För varje gång katten kissade på en möbel sa vi: ”Händer det en enda gång till så ryker hon”. Problemet är att jag är svag för den här katten och det var jag i sällskap av Korvas som tillslut vande henne vid gården. Men det funkade! Katten slutade kissa inne och bajsa också för den delen, helt och hållet. Kattlådan är torrare än Sahara. Ingen blev gladare än Molly, både för att katten får stanna och för att hon på tisdagar, tillsammans med att diska efter middagen, har som uppgift att tömma kattlådan. Nu kan man visserligen räkna på ena handens fingrar de gånger hon verkligen har plockat upp korven. Jag har nästan alltid redan hunnit göra det. Dels för att jag glömmer bort att det är tisdag och dels för att jag har någon tanke om att katten gärna så fort som möjligt vill bli av med skiten. Får Ahlgren bestämma vill hon nog inte vänta till fem minuter innan Fisen ska gå och lägga sig.

En av sidoeffekterna med att Ahlgren har blivit en gårdskatt är att hon, från att knappt ha haft en röst alls, kan sitta vid ytterdörren och jama hundra gånger i sträck. När jag är på dåligt humör irriterar det mig till vansinne. ”Käften katten” skriker jag. ”Du har ju precis varit ute och ville ju inte stanna, eftersom det regnar. Det regnar fortfarande, titta ut genom fönstret för fan”. Ju färre folk det är i lägenheten desto grövre blir mitt språk mot katten. När Korvas och jag är ensamma med Ahlgren ropar jag vid dessa tillfällen: ”Håll käften katten, jag dödar dig om du jamar en gång till!”. Om mitt hjärta inte varit så svagt för Ahlgren och jag hade stått vid mina ord, hade hon behövt åtminstone niohundra liv för ha klarat sig fram till idag.

Nu är istället problemet att Ahlgren aldrig går på lådan, hon håller sig i timmar(har jag i alla fall trott). Jag har varit oroad över de smärtor hon måste känna när vi är borta i flera timmar och hon är ensam i lägenheten, med full tarm och blåsa. Nu har det dock visat sig att när den fina jorden i rabatten på gården inte finns tillgänglig.

Så duger det gott med den fina jorden i våra blomkrukor.

Igår var det 30-årskalas. En av Lisas bästa vänner fyllde år och festen var hos oss, därför att vår lägenhet var mer lämpad för ändamålet än födelsedagsbarnets egen. För Lisa och mig innebar det dessutom en chans att vara på fest tillsammans.

På dagen hjälpte jag en kompis att flytta och kom hem i lagom tid för att hinna med en snabbdusch innan gästerna skulle anlända. Efter duschen föll det på min lott att ansvara för bebisen från helvetet. Hon skrek när jag försökte mata henne och hon skrek när jag försökte få henne att sova. Jag försökte mata henne igen men hon bara skrek och skrek. Och när jag försökte suga snoret ur näsan på henne skrek hon, om möjligt, ännu mer. Sen lade vi oss på sängen, jag och mitt gallskrikande, tomatröda barn. Hon tystnade ibland, små korta stunder av utmattning, men bara för att samla ny kraft att skrika ännu mer.

Jag älskar Korvas, men det är inte kärlekens vackraste ansikte som visar sig i dessa stunder. Trots att jag tänkte på att försöka se from ut och andas lugnt, var det storm inombords. ”Sov då för i helvete om du är trött!” tänkte jag. Otroligt frestad att bara tejpa igen munnen på henne och gå ut till de andra. Vidare tänkte jag att jag inte förstår hur föräldrar till barn med kolik överhuvudtaget står ut. Hade jag haft pengar skulle jag givit en rejäl slant till alla föräldrar med kolikbarn, de som inte redan tagit livet av sig, och sagt: ”Här har ni till öronproppar och antidepressiva medel. Ni gör ett fantastiskt jobb!”.

Till slut hade hon inga krafter kvar och slocknade plötsligt. När hennes andetag hade blivit någorlunda jämna gick jag ut till de andra och öppnade en öl.

För mig är reklamen, som täcker golvet i hallen, synonymt med onödigt slöseri av naturens resurser och ett onödigt och irriterande extraarbete. Ganska fascinerande och sorgligt att någon stackare kånkar upp alla dessa reklamblad, tre trappor utan hiss, bara för att jag ska samla ihop det i en papperspåse och kånka ner med skiten igen.

Sedan Korvas kom, väller det in bebisreklam. Det är blöjor, barnvagnar, kläder, mat, leksaker, försäkringar m.m. Och allt, precis allt är adresserat till Lisa. Inte ett endaste litet papper står det Daniel på. Man hade ju kunnat tänka sig att reklam för manligt förknippade produkter skulle komma till mig. ”Bäste Daniel, nu är det 50% rabatt på automatvapen för bebisar. Slå till nu och låt inte din bebis gå tomhänt”. Men det är absolut ingenting. Det är ju upprörande, det är väl för fan min bebis också!

VI PAPPOR VILL VÄL OCKSÅ HA SAKER VI INTE VILL HA!

Idag var vi på barnkalas allihop. Lisa, Molly (min förpubertala styvdotter), Korvas och jag. När vi kommer fram väser Molly: ”Du hade väl kunnat säga att det var ett barnkalas vi skulle gå på!”. ”Shit vad pinsamt!”. Jag hade i min enfald trott att det var underförstått när jag köpte loss hennes gamla synth för att ge i present till födelsedagsbarnet, som hon visste var min kompis son.

Hursomhelst stannar vi ett par timmar och vräker i oss bakelser, trots att vi nog egentligen borde ha ätit mat. Sedan kollar vi efter en lämplig buss hem, förvärmer en flaska mat åt Korvas, tar farväl och börjar traska mot hållplatsen.

Efter att vi har klivit på bussen och parkerat barnvagnen tar det inte många minuter innan både Lisa och Molly, som redan mådde illa av alla bakelser, känner sig åksjuka på den slingriga vägen. Lisa blundar koncentrerat för att inte kräkas. Jag sitter med Korvas i knät och snett mittemot mig sitter en tant som ogenerat stirrar på oss och ler. Hon ler på ett sätt som om det hon såg vore oerhört anmärkningsvärt och rörande. En pappa med sitt barn! Men Korvasson är både hungrig och trött och flaskan är för varm och hon är sannolikt för hungrig för att somna, varpå hon börjar skrika som en stucken gris.

Jag har alltid blivit stressad av barnskrik på bussar och tunnelbanor och många gånger bitit ihop käkarna och tänkt: ”Kan inte nån få tyst på den där jävla ungen”. På senare tid har jag till fullo förstått att föräldrarna till ”den där jävla ungen” är minst hundra gånger så stressade som medpassagerarna. Leendet hos tanten snett mittemot mig, som ingalunda har slutat stirra, har nu bytts ut mot ett kritiskt, ifrågasättande uttryck. Som att jag inte har någon aning om vad jag håller på med och som att hela situationen är opassande, närmast stötande. Jag svettas och pulsen slår och jag blir provocerad av tantens blickar.

Ibland inbillar jag mig, det vet jag. Men ibland inbillar jag mig inte, det vet jag också. För en pappa är aldrig riktigt lika bra på att ta hand om ett barn som en mamma. Ibland går det åt helvete. Man feltimar en måltid eller lyckas inte riktigt söva sin bebis i tid och då skriker de. Bebisar gör det. Det är kanske det de är allra, allra bäst på.

Min första reaktion är att jag vill sätta Korvas i knät på tanten och säga: ”Här, varsågod, då kan ju du ta henne!”. I nästa sekund vill jag bara skrika ut: ”SLUTA STIRRA! DET FINNS INGEN MORSA I HELA VÄRLDEN SOM ÄR BÄTTRE ÄN JAG PÅ ATT TA HAND OM KORVAS, FATTAR DU DET!”

Naturligtvis gör jag inget av detta och efter vad som känns som en evighet, men i själva verket bara är några minuter, lugnar sig Korvas (och även jag, bör tilläggas). Och vi fixar det, vi reder upp situationen. Jag och den enda morsan i hela världen som har kompetens som kan mäta sig med min, när det kommer till Korvas.

Nämligen Korvassons egen åksjuka morsa.

I morse hoppade jag upp ur sängen pigg som en mört, gjorde tvåhundra armhävningar, bad  min bebis om ursäkt och fixade frukost till min flickvän. Som tillägg till det kokta ägget och tallriken med mjölk och björnbär, serverades en knäckemacka med leverpastej och purjolök.

Möjligen är jag lite tröttare än jag försöker påskina, vilket helt och hållet beror på att jag är dum i huvudet som gick och la mig kl. 02.00. Särskilt som jag visste att det skulle vara väckning kl. 06.00.

Om jag får för mig att fortsätta det polska temat, kommer det som resultat av fredagens utsvävningar att bli betydligt mer surkål och mindre schnitzel den närmaste tiden.