Nu är alla i Mattissonborgen trötta. Trötta efter att ha demonstrerat i solen och trötta efter gårdagens valborgsknytkalas som ägde rum i borgen. Korvas är redan en inbiten demonstrant, det här var andra gången hon deltog i ett förstamajtåg och tredje gången hon demonstrerade.

Igår var det hårdare bud, då fick hon sprutor i benen på BVC. De brukar börja med att ge den spruta som gör minst ont först, men denna gång verkade båda göra väldigt ont, Korvas var förkrossad redan efter första. Men sedan gjorde barnmorskan såpbubblor och det fick henne på bättre tankar. Dock verkade Korvas ha svårt att få grepp om vad för sorts människa barnmorskan var, som ena stunden gjorde henne illa, för att prata med len stämma och göra vackra bubblor i nästa.

Alldeles strax ska vi ge oss iväg och inspektera Sverkers lägenhet. Han flyttar ut redan idag och blir den första att lämna borgen.

Idag satt Korvasson och jag i väntrummet på BVC och läste lite i det gula häftet som man fyller i längd, vikt och huvudomfång i. Hon satt helt stilla i mitt knä och pekade då och då på lite siffror och sa ”titta”. Hon väser oftast fram ordet ”titta” men det betyder i alla fall titta, den saken är klar. Vi satt i kön för den öppna mottagningen och Korvas skulle få sin ettårsvaccinering. I den öppna mottagningen släpps man in i den ordning man kommer dit, vilket gjorde att jag kände en viss irritation när en annan familj körde om oss och gick in före. ”Visst är det här den öppna mottagningen?”, frågade jag kvinnan som satt bredvid mig. Men hon svarade att det var det inte, utan att det var på måndagar och torsdagar. På min handskrivna lapp från BVC står det ”öppen mottagning Mån – Tors”, så jag anser att mitt antagande om att den öppna mottagningen skulle vara öppen även tisdagar och onsdagar inte var helt orimlig, men vi fick vackert vända om. Jag som hade tänkt passa på att fråga om det fanns någon bättre salva än den vi använder mot hennes rödprickiga snippa. Det har hållit i sig i mer än en vecka nu, så idag fick hon krypa omkring naken på golvet, så att hennes underrede fick luftas ordentligt. Hon kissade naturligtvis på golvet, men till skillnad från i Ahlgrens fall så tror jag att det är något som kommer att gå över med tiden.

Idag hade jag ett telefonsvararmeddelande från en vän som bor i ett hus, som sa att de kanske kunde tänka sig att testa att ha Ahlgren hemma hos sig. Det vore en riktigt bra lösning faktiskt och då kan man ju fortsätta träffa henne ibland. Men det kändes så sorgligt och definitivt, när en eventuell lösning låg så nära, att jag inte ringde tillbaka. Imorgon ska jag göra det, men idag behövde jag smälta tanken.

Det kommer att bli tomt utan kissen.

Dagarna har kastats om lite nu när Lisa inte längre jobbar på Tensta konsthall. Hon har ett kontrakt som sträcker sig över den här månaden också, men har en massa kompdagar att ta ut, så hon är bara där en dag i veckan. Och eftersom jag i vanlig ordning frilansar med ingenting så har Korvasson förmånen att ha både mamma och pappa hemma.

Igår hade Lisa hand om en ganska grinig bebis hela dagen, medan jag träffade några vänner för att komponera årets jullåt ”Vem ska rädda världen?”. Ett riktigt mastigt stycke som rymmer både värme och hopp. Eller särskilt mycket hopp rymmer den kanske inte, ”slutet är nära nu”, lyder en av raderna, men den rymmer desto mer värme. Därför lät jag Lisa få en välförtjänt sovmorgon imorse och tog med mig Korvas till BVC.

På BVC ställde den vikarierande barnmorskan en rad frågor. Om Korvas kan sitta, om hon jollrar som hon ska, om hon hör ordentligt, och om hon skelar. Jag svarade ja på alla frågor utom den sista. Sedan frågade hon om Korvasson fortfarande ammar eller vilken föda hon annars får. Efter det var det dags för mätning och vägning och den här gången fick hon sitta på vågen. En milstolpe i vägningssammanhang. Jag kunde se framför mig hur hon en dag kommer att kunna stå på vågen. När jag sedan fick se kurvorna över vikt, längd och huvudomfång så visade det sig att hon nästan exakt följde det tjocka streck som utgör snittkurvan, i samtliga kategorier. Jag kunde inte låta bli att bli lite besviken. Man vill ju att ens bebis ska vara speciell och inte någon snittbebis, en tråkig medelsvensson. Men så kom jag till insikten att det ju faktiskt förhåller sig precis tvärtom. Om tio bebisar väger nio kilo och tio andra bebisar väger sju kilo då blir ju snittet åtta och då är det snittbebisen som är undantaget. Det är snittbebisen som är speciell och ovanlig. ”The golden child”. Det var en stolt pappa som rullade ut från BVC med sin unika bebis.

Klockan hade blivit lagom för Korvassons tupplur och jag bestämde mig för att vi skulle fira framgångarna på BVC med en lång promenad och lite kultur. Vi traskade hela vägen till skeppsholmen med sikte på Moderna museet, men när vi nästan hade kommit fram slog det mig att alla kulturinstitutioner har stängt på måndagar. Jag borde ha vetat bättre och jag hade planerat att servera Korvasson en flaska föruppvärmd välling inne på museets café. Nu stod jag rådlös ute i det mulna vädret med en hungrig bebis i kärran. Vi vände riktning och började gå tillbaka. I höjd med Nationalmuseet fanns en parkbänk där vi slog oss ner och Korvas kunde få sin lunch. Både Korvas och jag var på mycket gott humör och vi kände oss som ett romantiskt inslag i stadsmiljön, där vi satt. Det grämde mig att ingen fanns där som kunde dokumentera ögonblicket. Därför riggade jag upp min kamera på barnvagnen, satte igång självutlösaren och sprang tillbaka till bänken med mitt barn under armen. Bilden ni ser här ovan är alltså helt uppriggad och oäkta. Korvasson har egentligen ätit klart och blev inte alls förtjust när jag pressade in flaskan i munnen på henne igen.

Eftersom det inte blev någon kultur, bestämde jag mig för att vi skulle gå och fika istället, så vi promenerade tillbaka till odenplan och gick in på café Ritorno på odengatan. Jag packade upp Korvasson och la henne bredvid mig på soffan. Medan jag sippade på en kaffe låg Korvas och tittade förundrat på en kristallkrona som hängde rakt ovanför henne. Kristallkronan lyste i sin tur tillbaka på henne, och här kan man så tydligt se hur annorlunda världen ter sig beroende på vilket perspektiv man ser den ifrån.

Vi hade en fin dag idag, jag och min onormalt normala bebis.