De första dagarna i Korvas liv lät jag ingen annan byta blöja på henne. Jag lade en stolthet i att jag var den enda människan i världen som visste hur det var att byta blöja på Korvasson. Ingen kunde slå mig på fingrarna på det området, inte ens Lisa. Dessutom var jag ivrig att sätta igång med att faktiskt göra någonting. Det kan låta banalt, men det kändes skitviktigt. Lisa hade ju haft en otroligt viktig uppgift i nio månader och jag hade gått vid hennes sida som nån sorts jävla sidekick. En pajas. Visserligen en pajas som försökte göra vad han kunde för att underlätta saker, men i ärlighetens namn är det ju inte så mycket man kan göra. Man skulle kunna säga ”det gör ingenting” när hon är ledsen över att hon inte kommer i sina kläder och känner sig klumpig. Men vadå ”det gör ingenting”, vilken jävla skymf! Jag skulle bli skitupprörd om min kropp förändrades så brutalt på så kort tid. Annars är det ju mest praktiska saker och utomkroppsliga fysiska bördor man kan hjälpa till med. Men när det kommer till bärandet av själva barnet, med alla medföljande hormonsvängningar, är hon helt ensam. Jag kände mig i och för sig också utanför och ensam i min roll som pajas och frustrerad över hur lite jag kunde göra, och avundsjuk över en närhet till barnet som inte jag kunde uppleva.

Men när Korvasson väl var ute var det andra bullar. Lisa fick vara chef över maten och jag över blöjbytena. Vid skötbordet upptäckte jag en helt ny sorts stress som gick rätt in i skelettet. Lilla Korvas skrek ibland så att jag svettades och trodde att jag skulle svimma. Men är man chef får man stå ut med lite blåsväder och jag härdades ganska snabbt. Senare när vi kom hem och hon skulle äta på nätterna, gick jag upp och hämtade henne och gav henne till Lisa för att sedan somna om en stund och när hon hade ätit klart bytte jag blöja på henne.

Efter några månader slutade hon att vakna och vilja äta på natten. Vissa hävdar att man ska väcka dem då och mata dem, men det tror jag inte ett skit på. I alla fall inte om de äter bra på dagarna och går upp som de ska. Om någon skulle väcka mig mitt i natten, när jag sov som skönast, och påstå att det var dags att äta, skulle jag nog klippa till den mitt på nosen.

Och då är jag inte särskilt våldsam av mig.

Jag fick ett sms häromdagen av en vän som frågade om jag ville träffas. Hon var redan ute på stan och jag svarade att det ville jag gärna och att jag kunde vara utanför dörren om en kvart. Jag har alltid satt en stolthet i att med nästan inget varsel alls kunna vara på väg vart som helst, när som helst. Snabb, fri och flexibel. För några veckor sedan hann jag från duschen i vasastan till cityterminalen på sjutton minuter, men då var inte Korvasson med. Sen Hon kom in i bilden är ingenting sig likt och jag har inte till fullo accepterat att vi som team är mycket långsammare än jag tror. Jag borde ju ha vant mig vid det här laget, men livet före Korvas har varit så mycket längre och jag tycks vara en riktigt gammal hund i sammanhanget.

Det är frestande att skylla allt på min dotter, det är ju hon som sinkar mig kan man tycka. Men Korvas gör bara sitt jobb som bebis, det är jag som släpar efter lite i jobbet som pappa. När det kommer till tidsplanering ser jag henne som ett föremål, som en mobiltelefon eller ett par nycklar, något man bara snabbt stoppar i fickan på vägen ut. Jag tror att det kan vara där det brister.

Det är bara att ta på henne overallen och gå ut tänker jag, när jag inser att jag måste byta blöja på henne först. Sedan är strumporna borta och sedan nappen. Ibland kan det ligga fem-sex nappar på samma ställe, men när man ska gå ut är de spårlöst försvunna. Så hittar jag till slut en napp i fickan men kommer på att blöjorna i skötväskan nere i vagnen är slut. När jag har hämtat nya blöjor har mina femton minuter precis gått, men nu är vi äntligen på väg. Halvvägs ut genom dörren kommer jag på: ”maten, vafan hon måste ju ha mat!”. Jag springer in i köket och gör i ordning en flaska, medan min varma bebis ligger och skriker otåligt på hallgolvet. När vi till slut är på väg har det gått tjugo minuter och jag har än en gång kommit fram till att jag måste sluta se mitt barn som ett föremål.

Vi är ett lag Korvasson och jag och ett lag är som en kedja som inte är starkare än sin svagaste länk. Sedan kan man alltid diskutera om den svagaste länken är den som skiter på sig precis när man ska gå ut, eller den länk som inte har planerat för det.