Jag börjar känna ett mönster här. Ett inlägg ena dagen och så en reflektion av samma inlägg dagen efter. Men faktum är att när jag läste mitt inlägg från igår, idag så kände jag att det nästan var lite orättvist mot dagiset i fråga. Där fanns inga lögner, naturligtvis, jag har ju redan redogjort för de lögner som förekommit i Korvasbloggen och det har inte tillkommit några nya, men däremot var min beskrivning så subjektiv att jag misstänker att den bild man får när man läser texten är ganska långt ifrån sanningen. Till att börja med tyckte både Lisa och jag egentligen att dagiset låg lite för långt bort, så vi hade behövt bli rejält positivt överraskade för att tacka ja till platsen. Men som dagiset beskrivs nu skulle man lätt kunna tro att det var en hushållsskola för små flickor och fullt så illa var det nog inte.

Hon som sa att Korvas var bra på att vara söt tillhörde inte personalen, även om både personal och de andra föräldrarna höll med, och det var nog sagt i all välmening. Det jag reagerade lite över var att det togs upp som en förmåga, väl värd att jämföra med förmågan att kunna gå och att tala. Sedan att gruppen bestod av mestadels flickor var nog en slump och inte ett medvetet urval. Det passade oss hur som helst ganska bra att inte tycka om dagiset, så att vi utan svårigheter kunde säga nej till platsen, som egentligen inte låg tillräckligt nära. Men hur nära eller långt bort det än ligger vill man ju att det ska kännas bra och det gjorde inte det här.

Och varför skriver jag nu detta, ett helt onödigt inlägg om ett anonymt dagis som kanske förtjänar en något schysstare beskrivning än den jag gav igår? Ja, varför inte? Klockan är mycket och något måste jag ju skriva om.

Förövrigt har Korvas en rispa på kinden som vittnar om att även vår efterblivna katt har sina gränser.

Idag var vi på besök på dagiset där Korvas har fått en plats anvisad. Två minuter innan vi kom fram somnade hon och fortsatte sedan att sova i min famn när vi gick på rundvisning. Det var en nystartad avdelning som bara funnits i två veckor så det var ganska kalt och tomt därinne. I ett rum stod en liten leksaksspis och en strykbräda med ett strykjärn på. Det här var ett dagis som var inspirerat av montessoripedagogik och där ingår det tydligen att man i tidig ålder ska lära sig hushållssysslor. ”Vem fan stryker nuförtiden”, viskade Lisa till mig när de andra dagisspekulanterna hade lämnat rummet. ”Ja, om Korvasson börjar här blir hon den enda i familjen”, tänkte jag.

Sedan satt vi och gick igenom hur en dag på dagiset ser ut. Då hade Korvasson vaknat och satt på golvet bredvid en annan bebis som tryckte in sina fingrar i munnen på henne och snodde hennes napp och bankade henne i ansiktet med sin egen napp. Det tyckte hon inte alls om, hon är en ganska försiktig bebis och ansåg att den andra bebisen helt klart gick över gränsen. Sedan pratade de om att det var mest flickor i gruppen och att det blir mycket lugnare då. Och efter det gick vi in på barnens olika utvecklingsnivåer och jag sade skämtsamt att Korvasson inte kunde ett skit. Då sa de att hon var bra på att vara söt! Vadå bra på att vara söt? De har uppenbarligen inte sett bilden i mitt inlägg ”En bild säger mer än tusen ord”, då skulle de veta att Korvas är jävligt bra på att vara ful också, om hon vill. Och så är hon bra på att krypa som en krabba.

Jag vill att Korvasson ska få möjlighet att krypa runt som en krabba och babbla och banka och hamra och läsa böcker. Jag vill inte att hon ska gå i en grupp med nästan bara tjejer, för att det blir lugnast så, eller att hon ska stå vid spisen eller vid strykbrädan. Framförallt vill jag inte att hon ska vara på en plats där hon är bra på att vara söt. Det kändes befriande lätt att avfärda det här dagiset.

Och då får jag också ha kvar henne ett tag till.

Idag har det varit frenetisk aktivitet i hemmet. Vi ska ha en inneboende här ett tag, en barndomsvän till Lisa som behöver lite tid för att lösa sin egen bostadssituation. Det känns oerhört lyxigt att ha ett rum till förfogande, när någon är i nöd. Det är vårt tv-rum och Mollys Guitar-hero -rum som lånas ut. Först reagerade Molly ganska häftigt på nyheten och utbrast: ”Men vad ska jag göra då? Guitar-hero är mitt liv!”. Men hon har börjat vänja sig vid tanken nu och kanske innebär det en chans för henne att vidga sina vyer något. Soffan från tv-rummet har vi burit in till Molly och när vi ändå är i farten, så passar vi på att fixa till lite extra i hennes rum. För tillfället håller jag på med lite nattlig målning av några hemmagjorda hyllplan som vi ska sätta upp. Svart ska det vara, ingenting annat. När jag hade målat ena sidan upptäckte jag att det var oljebaserad färg och inte vattenbaserad, vilket innebär att det tar en evighet för färgen att torka. Men jag har räknat ut att jag borde kunna måla andra sidan, när jag är klar med det här inlägget. Och så har jag satt upp en grind i trappan, det känns tryggt. Inte ens Ahlgren kom igenom spjällen och Korvas satt på andra sidan och tjöt av skratt när katten försökte.

Efter att jag hade sågat upp hyllplanen, satt jag med Korvasson som åskådare och skruvade i de fästen som hyllorna ska vila på och då ringde telefonen.  Det visade sig vara en kvinna från ett av de dagis vi har sökt som berättade att det nu fanns en plats ledig för Korvas (Edith sa hon, men hon vet ju inte bättre). Dagis har känts så oerhört avlägset och vi har varit lite oroade för att det skulle dröja evigheter innan det blev någon plats ledig. Men när jag fick beskedet idag blev jag chockad, jag var inte alls beredd på det. Hon måste visserligen inte börja på en gång och det är inte ens säkert att vi väljer just det dagiset, men det kändes som att det var en myndighetsperson som ringde för att berätta att de tänkte tvångsomhänderta Korvasson. Min bebis. Under hela samtalet satt Korvas stilla och tittade på mig och jag kände skuld och skam. Hon brukar titta nyfiket när man pratar i telefon, men jag ville lyfta upp henne och försäkra henne om att ingen skulle komma och ta henne härifrån. Kanske löjligt, men jag blev skitledsen och upprörd. När jag berättade om dagiset för Lisa började jag gråta och sa:

”Hur skulle hon kunna börja på dagis? Hon kan ju inte ens krypa ordentligt”.

Vi har fått besked om att vi har plats nummer sjuttiofem på vårt förstahandsval av dagis. Eftersom man är anmäld på fem dagis samtidigt och upptar en plats i kön på alla är det lite svårt att veta hur stor kön är i verkligheten. Jag vet inte hur de räknar, men det låter inte vidare hoppfullt får man säga.

Men det här med dagis föder en hel del andra tankar. Det känns oerhört märkligt att tänka sig att man ska separeras från Korvasson på dagarna, jag vet inte om jag kommer att vara förberedd på det. Hon klarar det säkert fint, även om hon är väldigt bortskämd just nu med att ha båda föräldrarna hemma, större delen av tiden. Men hur ska jag ta det? Hur ska det gå för mig? Vad händer när det är dags för middagsluren, då vi brukar krypa ner i soffan tillsammans. Vem ska Korvas sova med då? Eller ännu värre, vem ska jag sova med då?

Nog för att jag har hört talas om inskolning på dagis, men borde de rimligtvis inte ha en utskolning i hemmet parallellt med den? Någon som kommer hem till en och ser till att man är sysselsatt och när man är helt upptagen med något annat, tar de bort barnet en stund. I början kommer de tillbaka snabbt, ibland så snabbt att man inte ens har hunnit märka att de har försvunnit. Men gradvis förlänger de bortavaron tills man har vant sig vid att vara själv.

Jag tänker inte ge mig förrän jag får ett kontrakt om utskolning, med underskrifter från högt uppsatta myndighetspersoner, som garanterar att jag ska vara helt avvand innan det blir tal om dagis. Får jag inget sådant kontrakt,

kan de glömma att jag lämnar ifrån mig Korvasson.