Jag börjar känna ett mönster här. Ett inlägg ena dagen och så en reflektion av samma inlägg dagen efter. Men faktum är att när jag läste mitt inlägg från igår, idag så kände jag att det nästan var lite orättvist mot dagiset i fråga. Där fanns inga lögner, naturligtvis, jag har ju redan redogjort för de lögner som förekommit i Korvasbloggen och det har inte tillkommit några nya, men däremot var min beskrivning så subjektiv att jag misstänker att den bild man får när man läser texten är ganska långt ifrån sanningen. Till att börja med tyckte både Lisa och jag egentligen att dagiset låg lite för långt bort, så vi hade behövt bli rejält positivt överraskade för att tacka ja till platsen. Men som dagiset beskrivs nu skulle man lätt kunna tro att det var en hushållsskola för små flickor och fullt så illa var det nog inte.

Hon som sa att Korvas var bra på att vara söt tillhörde inte personalen, även om både personal och de andra föräldrarna höll med, och det var nog sagt i all välmening. Det jag reagerade lite över var att det togs upp som en förmåga, väl värd att jämföra med förmågan att kunna gå och att tala. Sedan att gruppen bestod av mestadels flickor var nog en slump och inte ett medvetet urval. Det passade oss hur som helst ganska bra att inte tycka om dagiset, så att vi utan svårigheter kunde säga nej till platsen, som egentligen inte låg tillräckligt nära. Men hur nära eller långt bort det än ligger vill man ju att det ska kännas bra och det gjorde inte det här.

Och varför skriver jag nu detta, ett helt onödigt inlägg om ett anonymt dagis som kanske förtjänar en något schysstare beskrivning än den jag gav igår? Ja, varför inte? Klockan är mycket och något måste jag ju skriva om.

Förövrigt har Korvas en rispa på kinden som vittnar om att även vår efterblivna katt har sina gränser.