I mitt senaste inlägg skrev jag om en blek dag, men den dag som följde var svart. Det var en sådan dag då man vaknar upp förbannad och med gråten i halsen, utan att riktigt veta varför. En riktig skitdag. Korvas var grinig och jag fick anstränga mig för att hålla lugnet, när hon skrek som bäst. När Lisa ringde var jag kort i tonen, mest för att jag inte ville prata med någon över huvud taget, men också därför att det kändes som att jag skulle börja gråta om samtalet fortgick alltför länge. Sedan tog jag ut Korvasson på promenad och lät henne sova, samtidigt som jag gick och ifrågasatte hela min person och förbannade alla mina dåliga sidor. Jag är glad att jag inte bara är den person som jag målade upp för mig själv då. På kvällen var det inte tal om att skriva i någon blogg, även om det hade varit intressant (för mig) att läsa vad jag i så fall hade skrivit.

Igår började det lite bättre, då var jag mest förbannad. Jag var inte fullt lika skoningslös mot min person, men jag var arg, utan att riktigt ha någonting att vara arg på. Sedan gick vi på Mollys teateruppvisning och Korvas stod ut med ungefär halva, sedan började hon gapa och gorma, så att jag fick gå ut med henne i foajén och vänta där tills det var slut. Ett tag fick hon krypa runt på golvet för att roa sig lite och fyllde funktionen av en golvmopp. Efter några minuter var hon täckt av ett lager gråsvart smuts.

Efter det följde Molly med en kompis hem för att kolla på melodifestivalen och Korvas och jag gick till Djurgårdsbrunn, där en vän hade födelsedagspicknick. Och där någonstans började det vända. Det var en fantastisk dag och solen sken. Allt var så där löjligt perfekt, som på gamla målningar. Jag fick träffa vänner jag inte hade sett på länge och Korvas fick oerhört mycket uppmärksamhet och verkade trivas fint med det. Sedan flyttades festen hem till födelsedagsbarnets lägenhet och Korvas och jag gjorde ett försök att delta, i alla fall en liten stund. Där fick Korvas om möjligt ännu mer uppmärksamhet och alla ville hålla henne. Men nu var hon trött och klängig, så vid varje försök började hon skrika och ville tillbaka till mig och då tystnade hon med en gång och grävde sig djupt in i min tröja. Det är lite patetiskt att det ska behövas en bebis för att man ska se sitt eget värde, men det var omöjligt att inte suga åt sig av den egotripp det innebar att vara hela hennes trygghet då. Om man är så viktig för någon, kan man inte vara helt värdelös. Ungefär så fungerar det ohälsosamma resonemanget, och så kan man inte ha det. Man måste stå på sina egna ben och inte på sin bebis ben. Igår stod jag på Korvassons svajiga spagettiben och det får jag sannerligen inte göra till någon vana. Hon har fullt sjå att stå på dem själv.

Nej, imorgon ska jag vakna upp och bara vara jävligt bra.

Dålig start på dagen idag och jag har mig själv att skylla som vanligt. Sömnen, den förbannade sömnen. Kunde Korvasson bara hålla mina tider, skulle de här problemen inte behöva uppstå. Jag var i alla fall på dåligt humör och hade bestämt att träffa pappa. Jag ringde när Korvas var färdigmatad och vi skulle gå från varsitt håll och mötas på S:t Eriksgatans vänstra sida, från hans håll sett. ”Du menar den västra”, sa jag. ”Ja, det är på min vänstra sida”, sade han. Jag gillar väderstreck, då spelar det ingen roll från vilket håll man kommer.

Vi tog en härlig promenad, pappa, jag och Korvas, som sov som en stock. Sen rundade vi av promenaden med en fika på Bonniers konsthall där Korvasson fortsatte sova. Sen väckte jag henne för att inte rubba hennes mattider alltför mycket och för att hon inte skulle bli för varm, där hon låg och sov i sin overall, men hon var redan alldeles prickig av värmen. Sen körde vi en snabbtitt på utställningen. Pappa hade redan sett den, så det var bara Korvasson och jag som kikade runt. Det var en riktigt bebisvänlig utställning, med snurrande färger och en vägg med speglar. Korvas var förtjust i spegelinstallationen. Hon tittade på mig i reflektionen i två olika speglar och växlade snabbt mellan dem, som för att se om jag var kvar, varje gång hon bytte.

Promenad med pappa, lite konst och ett kärleks-sms från Lisa vände mitt humör och jag var en betydligt gladare upplaga av mig själv, när vi begav oss hem till honom en sväng. Korvas var oerhört klängig idag och inte ens farfar dög till en början. Men han vann tillslut hennes tillit vid pianot då hon satt i hans knä och lyssnade koncentrerat till de slumpmässigt valda tonerna.

På vägen hem gjorde hon sin första egenregisserade ”tittutlek” med mig. Hon lyfte filten i vagnen så att den skymde henne, sedan tog hon ner den så att våra blickar möttes och började skratta. Och så fortsatte det, om och om igen. En dålig dag blev bra till slut.

Två tummar upp för farfar.

Klockan var ett på eftermiddagen när jag vaknade! Jag hade sprängande huvudvärk och var på skitdåligt humör. Jag är verkligen inte i form nu har jag förstått. Lisa hade sagt att hon skulle gå upp med Korvas idag och att jag kunde sova, men klockan ett är fan inte okej. Mitt humör blev om möjligt ännu sämre när jag såg att det var strålande väder ute och insåg att jag hade missat större delen av den fina dagen. Solen är ju bara uppe och vänder, så det gäller att passa på. Lisa var på jättebra humör och hade gjort frukost till mig när jag kom upp. När man är på riktigt dåligt humör är det nästan värre när någon annan är glad och snäll, det blir så tydligt då hur oskön man själv är.

Efter ett par timmar försökte jag läsa samtidigt som Korvas skulle vila, men det gick åt helvete och Korvas, som fortfarande är väldigt snorig, skrek som en galning. För att bespara resten av familjen Korvassons skrik men kanske i ännu högre grad mitt dåliga humör, drog jag på henne overallen och gick ut. Hon skrek även i vagnen och efter ett par hundra meter fick jag stanna. I en otroligt jobbig ställning med kutande rygg stod jag och klappade Korvas på kinden samtidigt som jag gungade vagnen och efter tre minuter sov hon som en stock. Det var kallt och jag frös lite men tyckte samtidigt att det var ganska skönt. Man kan lätt hamna i en ond spiral i sitt taskiga humör och behöver någonting som rycker en därifrån. Det kändes som att kylan gav just den effekten, som en örfil ungefär.

Det bildades små istappar i mustaschen och skägget och jag var tvungen att le lite åt situationen. Det är svårt att ta sin sura uppsyn på allvar när man har is i skägget. Lyckligtvis gav vagnen tillräckligt med skydd för att inte Korvassons snorränder också skulle frysa till is. Min moster har tipsat mig om en fin öppen gård som ska finnas i anslutning till Birger Jarlsgatan och eftersom Korvas och jag är på jakt efter oupptäckta platser styrde vi vår kosa dit. Gården var verkligen fin och det visade sig att jag mycket riktigt aldrig hade varit där. När jag skulle dokumentera den nya platsen med min kamera, upptäckte jag att den inte var med. Jag brukar alltid ha med mig kameran. Den delar plats med mina nycklar och tillsammans har de skavt ett stort hål i jackfickan så att man måste gräva fram dem ur fodret. Men just idag var den alltså inte med, hur djupt man än grävde. Det retliga i kråksången är att man inte kan komplettera med bilden i efterhand. För när man kommer tillbaka med kameran är platsen inte längre oupptäckt och då räknas det inte.

På vägen hem gick jag och tänkte på min blogg och hur den har blivet både mitt kall och min förbannelse. De senaste dagarna har jag inte varit särkilt sugen på att skriva något över huvud taget, men jag vet att om jag inte regelbundet skriver, kommer den att gå en säker död till mötes. Det vill jag verkligen inte, det händer bra saker med mig när jag skriver varje dag. Utöver själva dokumentationen har det en massa bieffekter som är positiva. När jag började med bloggen vaknade sidor hos mig som varit slumrande en tid, sidor jag tycker om. Men jag behöver press på mig för att göra saker. Jag har aldrig missat en deadline, men när jag får stå för mina egna deadlines rinner projekten ofta ut i sanden. I fallet med bloggen är pressen självpålagd, men det får samma effekt. Eftersom det finns folk som läser den känner jag en viss pliktkänsla, som nog är nödvändig för att jag ska fortsätta. De senaste dagarna har dock procentandelen glädje bytt plats med procentandelen plikt. Det har varit cirka femton procent glädje och åttiofem procent plikt och det har känts trögt att skriva.

Vissa dagar kan man skriva vad som helst om ingenting, medan man andra dagar har svårt att skriva någonting alls om vad som helst. Men det är viktigt med kontinuitet och även en dålig reflektion är en reflektion. Jag tror att summan av alla tankar är konstant och om man inte leder dem i någon vettig riktning kan de göra mer skada än nytta. De kan studsa omkring fritt inne i ens huvud och ställa till med en jävla oreda. Organiserar man dem lite eller lägger dem på ett papper kan man lämna plats för nya, förhoppningsvis bättre. Så kan jag känna när jag läser en dålig bok, att även om den är dålig så ger den mig någonting att reflektera mot och har följaktligen skapat någon sorts struktur.

Jag minns hur min gamla teckningslärare sa att när det går bra med teckningen så skördar man frukten av den tid då det gått dåligt. Trots att det känns oerhört trögt så lär man sig väldigt mycket under den kämpiga tiden. Det är alltså bra när det går dåligt.

Den slutliga knuffen som fick mig att bli på gott humör var när jag kom hem och läste flera fina kommentarer till mitt tidigare inlägg. Jag blev både glad och smickrad och de fick mig att känna mig som Karl Bertil Jonssons grymma fader Tyko, vars hjärta veknade mer och mer ju fler personer han träffade som hyllade hans sons goda gärning.

Och jag rymde både Karl Bertil och hans far i samma kropp.