Min moster, Korvas och jag tog en promenad till Norra kyrkogården idag. Den första maj i år var det tio år sedan mamma dog och det är på Norra kyrkogården som resterna av det som en gång var hon ligger i jorden. På själva dödsdagen gick vi inte dit, då hade vi fullt upp med att demonstrera, men jag tror inte att mamma misstycker. Jag tror inte att mamma tycker någonting över huvud taget, nuförtiden.

När jag besöker graven sommartid, kommer jag ofta att tänka på när urnsättningen ägde rum, en varm sommardag. Urnsättaren använde sig av uttrycket ”gått bort” när hon menade död. Jag hatar uttrycket ”gått bort”. Min mamma skulle sagt att ”hata” är ett väldigt starkt ord, men hon har ju som bekant gått bort (dött), så vem ska hindra mig nu? Men för att hedra min mammas minne ska jag nöja mig med att säga att jag avskyr uttrycket ”gått bort”. En intressant notering är att jag, trots min avsky mot uttrycket ”gått bort”, har skrivit det sex gånger i min blogg. Fem gånger här och en gång i ett tidigare inlägg. Folk säger ”gått bort” (sju), därför att de är rädda för att ta ordet död i sin mun. ”Gått bort” (åtta) låter liksom lite trevligare och inte lika definitivt, nästan lite hoppfullt. Vem vet, den bortgångne kanske kommer tillbaka!

Min mamma är död, stendöd och hon kommer med all säkerhet inte tillbaka. Jag minns så väl när vi stod framför det lilla hålet i gräset på kyrkogården och urnsättaren, som stod med urnan i händerna, bad min syster intyga att det var vår mamma som låg i den. Det var omöjligt att inte börja skratta och jag var tvungen att fråga: ”Hur fan vet man det?”. Men urnsättaren drog inte på smilbanden i första taget. Hon vände sig heller aldrig till mig utan hela tiden till min syster, även när det var jag som ställde frågorna. Men på den här frågan hade hon inget svar. När hon skulle sänka ner urnan i marken gjorde hon det stötvis så att det tog en evighet och både min syster och jag hann tänka: ”jamen stoppa ner burken nån gång då!”. Men hon böjde långsamt lite på knäna och sen frös hon till ett slag och så böjde hon sig lite mer och frös till igen och så vidare. En otroligt komisk scen. När hon sedan skulle skotta ner lite jord över urnan så frågade hon om vi ville lämna platsen först. ”Varför skulle vi vilja det?” frågade jag då. Hon vände sig återigen till min syster och svarade att en del kan tycka att det känns väldigt definitivt. Nu var skrattet oerhört nära igen, för när ens mamma får plats i en liten burk känns det redan ganska definitivt. Lite jord i sammanhanget gör varken till eller från.

Det var en solig och fin dag det här och både min syster och jag var på gott humör och ingen av oss förknippar just den här dagen med någon sorg. Jag är beredd att gå så långt som att säga att vi faktiskt hade kul. Det var en rolig urnsättning! Och vem hade kunnat tro att man skulle kämpa för att hålla sig för skratt när ens mamma lades i jorden?

De är som ett gammalt par, Korvas och Ahlgren. Ett gammalt par som en gång har älskat, men det har övergått i vänskap. De kan varken leva med eller utan varandra. Korvas som var så totalt förtrollad av allt som Ahlgren hade för sig, bryr sig nu inte särskilt mycket alls. Hon finner sig i hennes sällskap och accepterar henne som vän, men mer än så är det inte. Tiden för avgudande är över. Nu bråkar de som vilket par som helst, om de mesta i vardagen. Och så bråkar de om Pigge. Pigge är Korvassons favoritgosedjur, som hon har fått av Mollys farmor. Ibland ler hon stort när hon får syn på den mjuka igelkotten och ibland trycker hon gosedjuret mot sin kind och sluter ögonen. Ahlgren tycker också om Pigge. Men mer på ett sådant sätt som katter tycker om råttor och möss. Ahlgren skulle nog egentligen vilja döda pigge, om det inte vore så att Pigge redan är död. Pigge har alltid varit död, sorgligt men sant. Dödfödd, skulle man kunna säga.

Andra tillfällen för irritation är när Ahlgren ligger i vägen för något föremål som Korvas vill lägga vantarna på. Hon liksom studsar i frustration över att hon inte kommer åt, men Ahlgren är en svårstressad katt och flyttar inte på sig i första taget, om man inte tar i med hårdhandskarna. Och det händer faktiskt ibland att Korvas, i sina försök att flytta katten, tar tag med hela handen i pälsen och drar. Då flyttar hon också på sig. Märkligt nog är det väldigt sällan som Korvas är hårdhänt mot henne annars. Kanske är det därför som katten så ofta håller sig nära henne. Jag undrar om inte rollerna i deras förhållande faktiskt är bytta, och att det nu är Ahlgren som är mest intresserad av närheten. Men det kan nog svänga igen.

Som i vilket förhållande som helst.

När man en gång har lyft på locket till döden är det svårt att lägga på det igen. Och min mamma är ju liksom död hela tiden, så det är ett ständigt aktuellt ämne, och ett mer beständigt ämne än livet faktiskt om man tänker på det. En gång död, alltid död, medan livet skulle kunna beskrivas som en transportsträcka mot döden. Eller som en lärorik resa på vägen mot ljuset i tunneln, om man är lagd åt det hållet. Jag är nog mer transportsträcketypen, vilket inte motsäger att jag helst är med om en lång och händelserik transportsträcka. Det är klart att om man ser bortom individen och till alla människors samlade levnadsår så är livet mer beständigt än döden, eftersom det föds nya människor hela tiden. Men när planeten har blivit för varm och brunnit upp så kommer döden att besegra livet med hästlängder, oavsett hur man räknar, den saken är klar.Tänk om fler människor skulle sträva efter evig död istället för evigt liv, då skulle det bli vinst varje gång. En annan sak som är säker är att om man vill läsa Korvasbloggen så får man nog vackert finna sig i att det kommer att snackas en del om Korvassons döda farmor.

Men detta inlägg är ingen snyftare minsann, utan ett glädjens och tacksamhetens inlägg. För även om Korvassons farmor har satt sin sista potatis, och det i sig är förjävligt, så innebär det på intet vis att hon inte har någon farmor. Nej, det är nämligen så att min moster har blivit hennes farmor. Korvas har fått det angenäma privilegiet att byta sin ”farsmoster” eller ”farmorssyster” (ni ser, det finns inte ens något bra namn) mot en farmor och det är inget dåligt byte det. Det är ett riktig kanonbyte och hon är en kanonfarmor! Vi träffas ofta och går på långa promenader och tittar på utställningar och fikar och äter lunch och hittar på både det ena och det andra. Och det är vi väldigt lyckliga för, både Korvasson och jag.

Farmor är död! Länge lever farmor!

När jag var liten brukade mamma natta mig med en liten ceremoni som vi kallade ”panna tinning”. Hon uttalade namnet på ansiktets alla delar i den ordning hon smekte med fingret över dem. Det började alltid med panna och sedan tinning, det var så den fick sin benämning. Efter överläpp och underläpp kom tänder och då skulle jag blotta mina tänder så att hon kunde knacka på dem med nageln, varpå vi nästan alltid började skratta. Sedan slutade det med ”öra och örsnibb och öra och örsnibb” och vid det laget hade jag hunnit bli riktigt dåsig. Idag, den sjunde januari, skulle mamma ha fyllt femtioåtta men kräftan tog henne för snart tio år sedan.

Det tog drygt två år och började med en knöl i bröstet. Först trodde läkarna att det skulle räcka med att bara ta bort en liten bit, och mamma var så lättad över att hon skulle få behålla bröstet. Men efter ett halvår fick de ta bort hela, följt av det andra. Sedan spred det sig till huden runtomkring, där ena bröstet hade suttit, och de fick skära loss en stor bit av ryggen för att lägga på dess plats. Och så hände samma sak på andra sidan, fast denna gång över en så stor yta att läkarna först trodde att en operation skulle vara omöjlig. Men den genomfördes och en ännu större del av hennes rygg skars loss för att läggas dit. När den femte och sista operationen var klar såg hon ut som ett lapptäcke och hade mer rygg på bröstet och magen än på ryggen. Efter varje operation hoppades jag, så intensivt att jag nästan trodde på det, att hon skulle klara sig. Jag lurade mig själv till att tro att varje operation var den sista. Först när de scannade hennes hjärna och fann femtio tumörer, slutade jag hoppas.

Det är så märkligt hur man upplever tiden. Korvas har levt i lite drygt åtta månader, men det känns som en evighet. De tio år som har gått sedan mamma dog har bara rusat förbi. Men när man har delat blodomlopp med en person som också under en tid har varit hela ens universum, eller i alla fall halva, är det inte så konstigt, för i universum är tio år ingenting. Man tillåts ett sorgeår men i själva verket tar det ett helt liv att bearbeta. Ett liv utan universum.

Men man måste gå vidare, heter det och vardagen rullar på. Så man syr igen sina sår, men med så få stygn att de får svårt att läka. Då och då släpper ett stygn. Det kan vara ett foto, ett barndomsminne eller en doft som orsakar det och så gör det ont igen. När Korvas föddes sprack såren upp helt och låg vidöppna, lika färska som för tio år sedan. Bara några timmar efter förlossningen låg jag med min dotter på magen och grät i floder. Av lycka över mitt barn och av sorg över att mamma aldrig kommer att få träffa henne. Mamma pratade så ofta om barnbarn och om hur mycket hon såg fram emot att bli mormor och farmor och jag vet att hon hade varit fantastisk. Jag kan inte riktigt acceptera att jag aldrig kommer att få räcka över min knubbiga lilla bebis till henne och säga: ”Titta mamma, är hon inte helt underbar!?”.

När ingen ser, händer det att jag gör ”panna tinning” på Korvas. Ibland somnar hon och andas lugnt, tätt intill sin pappas blöta kind.

Grattis mamma, jag saknar dig.

Korvas sover på soffan. Lisa sover i sovrummet och här sitter jag.

Katastrofen är ett faktum. Johan Palm åkte ur igår och Molly har pappavecka så vi har inte till fullo kunnat stötta henne i hennes sorg. Hon hade en kompis, som inte är fullt lika hysterisk när det gäller den numera forne idolstjärnan, som sov över hos henne igår. En egen krisberedskap. De hade en tyst minut och tände ljus runt ett foto av Johan.

För någon månad sedan sms:ade Molly till mig och frågade om vi kunde trycka en t-shirt med Johan Palm på i helgen. Vi har tryckt t-shirts ett par gånger tidigare. Eller vi och vi. Jag säger alltid att hon måste driva projektet så hjälper jag gärna till, men det slutar alltid med att hon har gått och lagt sig och jag sitter uppe med skalpellen och skär snirkliga mönster i schablonpapper. Ibland är jag stenhård. Då blir det ingen t-shirt.

Hur som helst, när sms:et kom var jag ute och gick med min svåger. Jag övertalade honom att han skulle svara henne från sin telefon och skriva: ”Johan Palm är död”. När han hade skickat iväg det fick jag honom att må lite dåligt genom att fråga om det verkligen var passande att skicka sådana meddelanden till ett barn. ”Det är ju inte säkert att hon förstår att det är ett skämt”.

Inom kort kom svaret: ”Idiot!”, trots att hon inte visste vem som hade skickat meddelandet. Då kände han sig lite lugnare.

Lisa och jag ansvarar för olika växter i olika rum. Alla är döende. Ändå tävlar vi om vem som är bäst med blommorna. Lisa hävdar envist att de växter hon ansvarar för mår bra av att inte vattnas för ofta. Då säger jag: ”Men de är ju döda! Det måste finnas en gräns för hur sällan de behöver vattnas!?”. Men hon menar att de mår bra. Och när allt kommer omkring, vad vet jag? Det kanske finns olika grader av död och en del blommor kanske mår som bäst när de är döda.

Vi kan i alla fall skatta oss lyckliga att Korvas inte är en blomma.