Nu är det många saker som rör sig i mitt huvud. Jag vill gärna blogga, men tiden är knapp och även om jag hade den skulle jag ha svårt att bestämma mig för ett ämne.

Antingen skulle jag skrivit om Korvassons luciatåg och hur hon hade propsat på att få bära sin älskade brandmansdräkt över pepparkaksdressen, vilket fick henne att sticka ut från avdelningens övriga pepparkaksbarn.

Eller så skulle jag skrivit om Mollys minst sagt hysteriska möte med Idol-Eddie. Om hur vi letade efter henne på Hjältegalan på Cirkus igår och hur vi fann henne därför att vi hörde någon, vilket senare visade sig vara Molly, skrika som om hon just blivit överkörd, eller bevittnat en fruktansvärd olycka. Och där fann vi henne i armarna på den stackars Eddie, i vars öron det förmodligen tjuter även idag.

Jag hade kunnat skriva om min frustration över att sista raden i mina inlägg ofta får en större teckenstorlek än övrig text, utan att jag har valt det själv och trots att det har samma antal punkter i utkastet. Det är i själva publiceringsskedet som det plötsligt inträffar. Det ser då ut som om jag försöker skapa någon sorts trumvirveleffekt med hjälp av teckenstorleken, vilket inte alls är min avsikt. Det vore ett billigt knep.  Och även om jag ibland försöker uppnå en sådan effekt, och förhoppningsvis även lyckas då och då, så vill jag att den ska kunna bäras fram med samma antal punkter.

Att den är stark nog att stå på egna ben, så att säga.