När jag hämtade Korvas på dagis igår berättade personalen att hon hade tränat på att säga ”nej” hela dagen. Hon gör ju redan det ganska mycket, så det var väl ingenting speciellt med det tänkte jag. Men det visade sig att hon hade lagt in en helt ny nej-växel. Varje mening och varje lång harrang av obegripligheter inledde hon med ett ”nej”.

”Ska vi rita lite”, frågade farfar som var på besök. ”Nej”, svarade Korvas och satte sig bredvid honom och började rita.

De har fått en fin kontakt nu Korvas och farfar. Det gör mig glad att se. Efter en dispyt med Lisa, om att Korvas inte fick smaka (”baka”) rå potatis, som gjorde henne helt förkrossad, gick hon och sökte tröst och stöd hos farfar.

En kväll i förra veckan sa jag till Korvas att jag skulle ringa farfar och att vi kanske skulle gå och hälsa på honom sedan. Dumt misstag. Det visade sig att han inte skulle vara hemma och när jag hade lagt på luren fann jag Korvas vid ytterdörren, där hon stod och sträckte sig mot handtaget och sa ”fafa, fafa, fafa”.

Det önskar jag att min pappa hade sett.

Dålig start på dagen idag och jag har mig själv att skylla som vanligt. Sömnen, den förbannade sömnen. Kunde Korvasson bara hålla mina tider, skulle de här problemen inte behöva uppstå. Jag var i alla fall på dåligt humör och hade bestämt att träffa pappa. Jag ringde när Korvas var färdigmatad och vi skulle gå från varsitt håll och mötas på S:t Eriksgatans vänstra sida, från hans håll sett. ”Du menar den västra”, sa jag. ”Ja, det är på min vänstra sida”, sade han. Jag gillar väderstreck, då spelar det ingen roll från vilket håll man kommer.

Vi tog en härlig promenad, pappa, jag och Korvas, som sov som en stock. Sen rundade vi av promenaden med en fika på Bonniers konsthall där Korvasson fortsatte sova. Sen väckte jag henne för att inte rubba hennes mattider alltför mycket och för att hon inte skulle bli för varm, där hon låg och sov i sin overall, men hon var redan alldeles prickig av värmen. Sen körde vi en snabbtitt på utställningen. Pappa hade redan sett den, så det var bara Korvasson och jag som kikade runt. Det var en riktigt bebisvänlig utställning, med snurrande färger och en vägg med speglar. Korvas var förtjust i spegelinstallationen. Hon tittade på mig i reflektionen i två olika speglar och växlade snabbt mellan dem, som för att se om jag var kvar, varje gång hon bytte.

Promenad med pappa, lite konst och ett kärleks-sms från Lisa vände mitt humör och jag var en betydligt gladare upplaga av mig själv, när vi begav oss hem till honom en sväng. Korvas var oerhört klängig idag och inte ens farfar dög till en början. Men han vann tillslut hennes tillit vid pianot då hon satt i hans knä och lyssnade koncentrerat till de slumpmässigt valda tonerna.

På vägen hem gjorde hon sin första egenregisserade ”tittutlek” med mig. Hon lyfte filten i vagnen så att den skymde henne, sedan tog hon ner den så att våra blickar möttes och började skratta. Och så fortsatte det, om och om igen. En dålig dag blev bra till slut.

Två tummar upp för farfar.

Farfar var barnvakt idag och Lisa och jag var på bio. Vi har inte haft barnvakt så många gånger tidigare, när Korvas har varit vaken, så vi lämnade lägenheten så stillsamt vi kunde för att inte provocera fram eventuella gråtkavalkader. När vi gick satt de och läste traktorboken. Traktorboken är en bok om traktorer och har en stor röd knapp man kan trycka på, så kommer det traktorljud. Korvas trycker ännu inte tillräckligt hårt för att kunna framkalla ljuden själv, men hon älskar boken.

När vi kom tillbaka drygt tre timmar senare var vi nyfikna på hur det hade gått. Korvasson brukar reagera snabbt på när dörren öppnas, men den här gången hände ingenting. Vi kikade in från hallen och såg att de nu satt i soffan och läste en annan bok. Det var alldeles tyst och Korvas satt i farfars knä och klappade försiktigt med händerna i boken. Inte förrän vi kom in helt i rummet och ställde oss framför henne, upptäckte hon att vi var tillbaka. Hon lyfte långsamt blicken från boken och tittade lite trött på oss och såg ut att tänka:

”Jasså är det bara ni”.

Igår var Korvas farfar barnvakt. Första gången sen hon föddes som Lisa och jag har fått lite tid till att göra vad vi vill. Visserligen brukar vi ha barnvakt på måndagskvällar, då vi går på gitarrkurs, men då är det raka vägen dit och raka vägen hem.

Lisa blev av med jobbet igår och var ledsen när hon kom hem. Stramare budget och omstruktureringar och två tjänster slopades. Vilken fin julklapp. Hon hade bitit ihop under dagen, men väl hemma kom tårarna. Hon liknade känslan vid ett förhållande som tar slut när man fortfarande har starka känslor för varandra. Molly och jag satt vid köksbordet och Lisa på golvet. I soffan satt Korvasson i farfars knä och klappade med sina små händer i hans stora. Sedan började hon pilla koncentrerat med knapparna till hans skjorta. Rörd av stämningen, som var sorglig och fin på samma gång, tänkte jag att de borde träffas oftare, Korvas, Molly och farfar. 

Det är inte alla som vet det, men Lisa är stark och hon kommer att klara det här. Vi kommer att klara det här. När Lisa var femton blev hon på smällen och fick höra av idiotkärringar på bussen att hon borde skämmas. Det är inte det man behöver höra när man känner sig ensammast i hela världen. Må de ruttna i sina gravar, de jävlarna! Hon har uppfostrat världens finaste lilla tjej, som börjar bli ganska stor nu. Att bli av med jobbet är småpotatis i jämförelse. Även om jultid och finanskris inte är ett toppenupplägg för att hitta ett nytt jobb, så kommer vi att fixa det. Jag vet inte varför, men om och om igen hör jag statsministerns (den nya arbetarens) ord inom mig: ”Det ska löna sig att arbeta”. Vad fan menar han? Vilken jävla skymf! Förlåt, det hör kanske inte hit, jag är bara ledsen och förbannad.

Det var tur att vi hade barnvakt den här kvällen. Vi behövde det. Vi drack öl och åt lyxig mat på en restaurang på Karlbergsvägen och Lisa fick chans att prata lite. Efter det drack vi ännu mer öl.

Sen gick vi hem och ammade hela natten.