Jag börjar känna ett mönster här. Ett inlägg ena dagen och så en reflektion av samma inlägg dagen efter. Men faktum är att när jag läste mitt inlägg från igår, idag så kände jag att det nästan var lite orättvist mot dagiset i fråga. Där fanns inga lögner, naturligtvis, jag har ju redan redogjort för de lögner som förekommit i Korvasbloggen och det har inte tillkommit några nya, men däremot var min beskrivning så subjektiv att jag misstänker att den bild man får när man läser texten är ganska långt ifrån sanningen. Till att börja med tyckte både Lisa och jag egentligen att dagiset låg lite för långt bort, så vi hade behövt bli rejält positivt överraskade för att tacka ja till platsen. Men som dagiset beskrivs nu skulle man lätt kunna tro att det var en hushållsskola för små flickor och fullt så illa var det nog inte.

Hon som sa att Korvas var bra på att vara söt tillhörde inte personalen, även om både personal och de andra föräldrarna höll med, och det var nog sagt i all välmening. Det jag reagerade lite över var att det togs upp som en förmåga, väl värd att jämföra med förmågan att kunna gå och att tala. Sedan att gruppen bestod av mestadels flickor var nog en slump och inte ett medvetet urval. Det passade oss hur som helst ganska bra att inte tycka om dagiset, så att vi utan svårigheter kunde säga nej till platsen, som egentligen inte låg tillräckligt nära. Men hur nära eller långt bort det än ligger vill man ju att det ska kännas bra och det gjorde inte det här.

Och varför skriver jag nu detta, ett helt onödigt inlägg om ett anonymt dagis som kanske förtjänar en något schysstare beskrivning än den jag gav igår? Ja, varför inte? Klockan är mycket och något måste jag ju skriva om.

Förövrigt har Korvas en rispa på kinden som vittnar om att även vår efterblivna katt har sina gränser.

För några veckor sedan fick vi ärva ett par kassar med gamla barnkläder. Vissa av kläderna har gått runt i släkten och bland annat fanns där en röd liten kofta som både min syster och jag hade när vi var små. I en av kassarna fanns också ett jättesött litet rosa linne.

Det har slagit mig många gånger att jag inte brukar tänka på Korvas som bärare av något speciellt kön. Det spelar liksom ingen roll, hon är en liten bebis och en liten person och det är inte mer med det. Men när Lisa för några dagar sedan hade klätt henne i det rosa lilla linnet var det plötsligt en näpen liten flicka som satt framför mig, och jag såg på henne med andra ögon. Hela mitt förnuft sa att det var samma bebis som dagen innan och dagen innan dess, men någonting djupt rotat sa någonting annat. Jag är säker på att jag bar Korvas med mjukare händer den dagen, extra mån om hennes skörhet.

Tusen gånger har jag svurit åt filmer där någon muskelknutte till man öppnar en burk åt sin hjälplösa kvinna. ”Låt henne öppna den själv för i helvete!”, ropar jag. Men någonstans sätter det sig ändå, vare sig man vill eller inte. Och även om jag intellektuellt sett vet att det är löjligt blir jag ändå mer imponerad när en tjej är bra på att bygga än när en kille är det. Och jag märker så väl att många tycker att det är extra fint och speciellt, nästan gulligt, när jag är med Korvasson, men inte när Lisa är det. Vi är barn av vår tid och måste vara på vår vakt. För hur fritänkande vi än anser oss vara så finns det tusen handlingar man gör av gammal vana och de gamla vanorna är inte fria. Därför känns det oerhört viktigt att kontrollera de handlingar man faktiskt är medveten om.

Visst, i färgläran är rosa en färg som vilken som helst. Men i det verkliga livet är det en färg med en historia och en färg förknippad med ett beteende och en roll. Det är klart att man i viss mån fortsätter att konservera betydelsen av rosa, genom att aktivt välja bort den också, men inte i samma grad. Och så länge Korvassons egen farsa behandlar henne annorlunda, för att hon bär ett rosa linne, så är en färg inte bara en färg.

Vi såg på Hulken idag. Igår också faktiskt, vi hade hyrt den på dvd och så visade det sig att en äldre version gick på tv idag. Lisa, Molly och jag kollade på den och så kunde vi jämföra de två olika hulkarna med varandra. Jag hade drömmar om att vara Hulken när jag var liten. Lyckligtvis har jag andra förebilder nu, men den stora, starka, gröna, arga mannen lockade mig då. När jag var liten gick Hulken som tv-serie, men då var det en stor bodybuilder som fick spela honom. I de moderna filmerna är han animerad och så otroligt mycket större att han skulle göra slarvsylta av 80-tals-versionen.

Det ska bli oerhört spännande att se vad Korvas kommer att ha för drömmar och vem hon skulle vilja vara som. Kommer hon dragandes med att vilja bli prinsessa eller något i den stilen måste jag genast avstyra det och tillverka henne en alldeles egen Hulkenkostym. Jag har gjort det förr, även om det var länge sedan. Musöronen, som jag inte riktigt begriper mig på idag, kommer jag nog att ta bort på Korvassons klädsel. Hon kanske får någon annan personlig touch på sin.

För ett år sedan ungefär var Lisa och jag på barnkalas för en kompis dotter. Det var maskerad och alla dagiskompisarna var där. Dagiset är ett så kallat genusdagis, men alla killarna var drakar eller robotar och alla tjejer prinsessor. Födelsedagsbarnet var undantaget, hon var också drake. Vem vill egentligen vara prinsessa? Det är ju så omodernt och ute, precis som hela monarkin. Och prinsessorna gör ju ingenting vettigt. De är bara ute och festar och åker lyxbåt för skattepengar.

Hulken kan i alla fall mosa saker. Prinsessorna kan inte göra ett skit.